Var finns hoppet om inte i Väst?

Ett kriterium för mental hälsa är att man har en riktig uppfattning om både sig själv och omvärlden. Personer med olika slags psykiska problem har ofta förvridna uppfattningar, fixa idéer och fobier som gör det svårare för dem att hantera livets många utmaningar.

Men finns det någon garanti för att den som har en korrekt uppfattning om sig själv och världen är i perfekt mental form? Nej, verkligen inte. Tvärtom har forskning visat att en för riktig uppfattning om världen leder till olika grader av nedstämdhet eller i värsta fall depression. Eller snarare har det antagits att deprimerade personer, sådana utan illusioner, ser saker mera som de är än vad fullt friska personer gör, ”depressiv realism”. Vilket innebär att de fullt friska således inte är riktigt riktiga – de inbillar sig att saker är bättre än vad de är, att de själva är duktigare, snyggare, populärare, bättre på att köra bil, lösa problem, göra karriär och allt möjligt annat viktigt. För att bli framgångsrik ska man först, helst lite omedvetet, vara övertygad om att man kommer att lyckas, bara man jobbar på, försöker igen, kämpar vidare – man ska ha den där gåvan som Pandora lyckades behålla i asken: hopp.

Hopp är centralt i våra liv. Frågan är om inte hoppet är viktigare än lyckan, för när man uppnår lyckan vill man bara ha ny lycka. Hoppet däremot stimulerar och inspirerar och får en att göra saker för att komma vidare. För svårt sjuka patienter kan det vara en viktig del av behandlingen att väcka deras hopp. En läkare kan naturligtvis inte ljuga och väcka falskt hopp, det skulle i längden motverka sitt syfte, men det gäller att se till så att patienten inte ger upp – eller dess närmaste, för den delen.

Även för andra i utsatta lägen är hopp en viktig faktor för välmåendet. Personer i fängelse mår särskilt dåligt om de inte har något hopp om framtiden. Särskilt långa fängelsestraff kan verka nedbrytande. Eftersom inte alla ska sitta på livstid kan de som blivit psykiskt skadade och försvagade i fängelset skapa större problem när de kommer ut igen. Men även de som sitter på livstid, i länder där det faktiskt betyder livstid, kan behöva hopp för sin mentala hälsas skull. Hopp byggs genom förtroende, mening och agens.

Det är knappast förvånande att långvarigt fängslade personer, liksom en del svårt sjuka eller utsatta, vänder sig till religionen för att de måste ha något hopp för att alls vilja leva vidare.

Det finns många slags hopp. Det finns hoppet om en utopisk framtid, om ett bättre liv i himlen, om ett skönare liv för en själv och ens närstående, om ett steg till i karriären och ökade inkomster. Men det finns också hoppet om att allt fixar sig. Eller det som stimulerar till handling och det som passiviserar. Hoppet är centralt för vår lycka och framgång i kärlek, jobb, politik, forskning, idrott och även i krig. Den som inte hoppas vinna kommer inte att fortsätta kämpa.

Barack Obamas PR-folk visste vad de gjorde när de använde det lilla ordet ”hope” i hans valkampanj 2008. Det känns som en evighet sedan, men även Trumps i stort sett enda budskap är hopp – och jag tror knappast någon någonsin blivit president i USA utan att lyckas vara den som förmedlar den största känslan av hopp till väljarna. Om konservatismen har en svaghet som politisk rörelse är det att den inte bygger på hopp utan på inbromsning. Det är inget för ungdomen, men blir skönare när man blir äldre.

Även vänstern har en komplicerad relation till hoppet, kopplad till Marx kritik av det utopiska tänkandet och kännetecknad av närmast dogmatisk pessimism från Theodor Adorno, samtidigt som just det utopiska är centralt för likaledes marxistiske Ernst Bloch i hans stora verk Hoppets princip (1954–1959). En målbild är något att sträva mot och nödvändig för alla rörelser som inte vill gå baklänges – även om bakåt i och för sig också är en riktning.

Då hopp är så viktigt för oss, på alla dessa plan, är det sorgligt att konstatera att vi i västvärlden inte hyser särskilt mycket av den varan just nu. Marknadsundersökningsföretaget Ipsos gör årliga undersökningar av opinioner och stämningar världen runt. I deras översikt av 30 länder inför 2026 kunde de konstatera att 71 procent av världens befolkning trodde att året skulle bli bättre än det föregående, både på det personliga och på det allmänna planet. Men då ansåg å andra sidan hälften av de tillfrågade att 2025 varit ett dåligt år. Det land som utmärker sig, men kanske inte på något särskilt bra sätt, är Frankrike, där nio av tio ansåg att 2025 var ett dåligt år. Det är också där flest är pessimistiska inför framtiden, bara 41 procent tror att den blir bättre.

Även Globescan gör den här sortens mätningar, och i deras undersökning inför 2026 är mönstret tydligt: Västvärlden är pessimistisk, medan resten av världen faktiskt är ganska hoppfull. Till och med i Mellanöstern är optimismen större än hos oss. Särskilt hoppfulla är folk i Kina, Vietnam, Saudiarabien, Nigeria och Egypten. I Europa hör Sverige jämte Tyskland, Portugal och Italien till de mest pessimistiska länderna, återigen med fransmännen som dystrast av alla. Där var hela 64 procent pessimistiska om framtiden, medan det i Sverige ”bara” var 58 procent som var negativa. Undersökningen preciserar inte varför folk är så nedslagna. Det kan bero på många olika saker beroende på var man befinner sig politiskt.

Men vad betyder det för oss och vår utveckling framöver? Det går inte att dra direkta paralleller mellan individer och länder, naturligtvis, men i bägge fallen gäller att man blir mindre benägen att satsa, riskera och investera för framtiden om man inte tror på den. Och då blir den nästan per automatik sämre. Det blir en självuppfyllande profetia.

Kan man koppla den här allmänna pessimismen om framtiden till den påträngande förekomsten av reklam för spelbolag och kasinon? Chansen att vinna på spel är en sorts hägring som lockar väldigt många i dagens Sverige. Mitt intryck är att drömmen om att vinna på lotteri fun­gerar som ett sätt att väcka hopp, kanske falskt, kanske simulerat – chansen att vinna är ju extremt liten, oavsett vilken spelform man ägnar sig åt – men det kanske kan vara nyttigt på något sätt? Nåja, njutning är sällan nyttig och det är inte heller meningen med den. Problemet med spel är väl att det kan bli till ett beroende och förstöra liv, samtidigt som det är en säkerhetsventil av hopp för väldigt många.

Spelandets psykologi ger också exempel på en annan aspekt av hopp och illusioner: De optimistiska och framgångsrika tenderar att överskatta sin egen förmåga att kontrollera utfallet av slumpmässiga händelser. Här närmar vi oss ett fält där hoppet på allvar börjar bli självbedrägeri och där det dessutom kan kopplas till rena vidskepelsen. Att tro att vissa gester, en viss ordning, särskilda formler och beteenden ska ge en större tur är en sorts magiskt tänkande som vi alla ibland hemfaller till. Men för mycket och för lite skämmer allt – liksom det är viktigt med en liten skärva av illusion, lagom mycket självbedrägeri för att hålla hoppet levande även i svåra situationer, kan det magiska tänkandet om det går för långt slå över i vidskepelse och tvångstankar som blir direkt nedbrytande. En gnutta skepsis är alltid bra för den mentala hälsan, gärna också med en dos självironi.

Hopp hänger samman med mening och lycka – det är meningsfullt att känna hopp om att man ska uppnå lyckan, nå sitt mål. Men när man gjort det då? Kanske hänger det svaga hoppet hos oss helt enkelt samman med att vi faktiskt uppnått så mycket av det vi länge kämpade för: rösträtt, rikedom, trygghet, fred, utveckling, frihet – vad ska man göra när man redan är klar? Ett helt folk kan ju inte gå i pension och nöja sig med att spela golf under återstoden av sin existens. Nej, jag menar inte att Sverige är eller någonsin varit perfekt, vad nu det ens skulle innebära, men vi har sedan flera generationer nu haft en levnadsstandard som de flesta på planeten bara kan drömma om. Allt som återstår, tycks det, är att vrida lite på reglagen så att vi får exakt den temperatur vi vill ha.

Det politiska hoppet kan innebära något så banalt som att vinna ett val. Man måste tro på sitt budskap, tro på sin modell, ideologi, i den mån man fortfarande har kvar någon sådan, och tycka att det är värt att kämpa för den. Kan det vara så att den minskande marginalnyttan av nya reformer och de begränsade möjligheterna till stora förändringar och framsteg i dag bidrar till att den politiska retoriken blivit så hätsk och polariseringen så påtaglig? När det inte finns några banbrytande genombrott kvar måste man ändå försöka uppamma en viss entusiasm, ett hopp om en ny gryning, för sina partikamrater, valarbetare och i bästa fall även väljarna. Symbolfrågor laddas till max och motståndarna utmålas som inte bara konkurrenter om makten i en sund demokrati, utan som potentiella hot mot demokratin i sig. Det är inte riktigt friskt. Kanske skulle man kunna kosta på sig sakligare retorik om både målen och motsättningarna var lite tydligare?

Men nöjdhet som leder till uttråkning kan också ge mera destruktiva effekter. Lusten att slå sönder hela systemet finns till både höger och vänster, på lite olika sätt. Viljan att ta emot så många migranter som möjligt hänger också samman med detta: De äkta, kulturbärande människorna som söker lyckan framställs ibland som en sorts frälsare som ska ge våra liv mening, genom allt från ännu mera varierad mat till nya seder och bruk. Mona Sahlins berömda yttrande att invandrarna har ”en identitet, en kultur, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker” är nog det tydligaste uttrycket för den inställningen, som kanske inte är lika högljutt central längre, men som fortfarande lever vidare och påverkar politiken.

August Strindberg låter mot slutet av sitt drama Mäster Olof den store reformatorn utbrista: ”Det var inte segern jag ville, det var striden!” Den tanken finns i flera varianter i både filosofi och litteratur. Och den förtydligar något viktigt i relationen mellan hopp och lycka – det är vägen som är målet, åtminstone i våra liv, vilkas gemensamma enda mål annars är döden. Det är hoppet som ger livet mening. Vårt behov av hopp förklarar också varför aktivister som uppnår sina mål genast omdefinierar dem, så att de måste fortsätta att kämpa för dem, eller helt enkelt byter mål. Sedan kan de, som alla rationella människor, naturligtvis argumentera för att målet alltid egentligen var det nya, eller att deras kamp för det ena hänger ihop med det andra. Ni kan själva finna många exempel på dessa fenomen.

Var finns då hoppet i samtiden om det inte finns i väst? Hoppet borde vara starkast där behoven är som störst, och det stämmer i viss mån. Själv tycker jag att den senegalesiska entreprenören och välståndsaktivisten Magatte Wade är en av de mest hoppingivande just nu. Hennes budskap till afrikanerna är att sluta sitta fast i det förflutna, sluta klaga över historien. Den gamla generationen kallas av henne och andra av hennes kaliber för hippos, flodhästar, medan de unga som ska bygga framtiden är chee­tahs, geparder. Hennes budskap borde tas emot av alla som fastnat i hopplös kamp och som behöver nytt hopp för en bättre framtid:

If the Hippos haven’t contributed to African pro­sperity in generations, why do so many people seem to think they’re going to start contributing now? Why are so many people convinced that the same old aid tactics will suddenly create different results? Isn’t that the definition of insanity – doing the same thing over and over and expecting different results?

No. Our hope doesn’t lie with the Hippos.

We must lift ourselves out of poverty.

Visst är det bra att göra en riktig bedömning av hur landet ligger innan man handlar, men sedan gäller det att göra något, och för det krävs det hopp om att ens handlingar ska ge resultat. Den italienske marxisten Antonio Gramsci ansåg att man skulle tänka pessimistiskt men handla optimistiskt. Även om jag inte håller med honom i mycket annat har han rätt i detta: Först gör man en realistisk bedömning, sedan sätter man fart och hoppas på det bästa.