Minns ni uppståndelsen? Moderaternas pressekreterare Sofia Arkelsten påstod i en intervju i DN.se i oktober 2011 att hennes parti var med och genomförde fri och lika rösträtt i Sverige. Händelsevis hade det vid detta tillfälle gått ganska precis 100 år efter att det första valet i Sverige enligt principen en man en röst hade genomförts.

DN.se:s intervjuare fastslog genast att Arkelstens påståendet var felaktigt och armerade detta sitt konstaterande med ett uttalande från Dagens Nyheters tidigare ledarskribent Barbro Hedvall.

–?Ren och skär historieförfalskning, sa Hedvall och lade till att hon fann Arkelstens okunskap genant.

Och visst var vi många som skojade rått om detta ogenerade moderata försök att kapa åt sig en bit av äran för den insats som fått liberaler att slå sig för bröstet i ett sekel. Det vet väl alla att det var liberalerna som drev igenom den allmänna och lika rösträtten. I kamp mot högern. Det är ju en närmast lagstiftad historieskrivning.

Alla medier gottade sig åt detta klavertramp och pekade finger åt den obildade partisekreterarblondinen Arkelsten; av hennes svar framgick tydligt att hon inte riktigt bottnade i sina påståenden. Partiet apterade falluckan under sin partisekreterare. Den utlöstes i april 2012. Exit Arkelsten. In kom istället ett socialt patos från Örebro.

Under själva minnet av Arkelstens påstådda historieförfalskning fanns dock ingen fallucka. Det levde vidare och i oktober 2012 fann en liberal ledarskribent orsak att påminna om att ”Sofia Arkelsten hade fel då hon förra året påstod att moderaterna varit med om att genomföra fri rösträtt”.

När jag läste det visste jag emellertid mer än jag gjort ett år tidigare, om hur det låg till med den allmänna rösträttens införande i Sverige. Så jag skrev ett litet klarläggande stycke om saken, som jag skickade till ett par ledarsidor, konservativa som liberala, i föreställningen att de skulle vara intresserade av att publicera följande lilla nyhet:

Nämligen att Sofia Arkelsten har mer rätt än hon tillmätts och de som avfärdat hennes påstående mer fel än de tror. Det var nämligen inte liberalerna som genomförde allmän och lika rösträtt, utan det var högern. Det skedde 1907 på högerstatsministern Arvid Lindmans initiativ. Den inkomstvillkorade rösträtten ersattes av principen en man – en röst; med betoning på man, eftersom kvinnor inte omfattades av reformen.

Året innan hade den liberale statsministern Karl Staaff försökt genomföra en rösträttsreform men fått nej av riksdagens konservativa majoritet och lämnat in sin avskedsansökan. Lindman blev hans efterträdare.

Att Staaff misslyckades berodde inte på att högern a priori var emot en rösträttsreform. Det berodde bland annat på det valsystem som Staaff samtidigt ville införa, så kallat majoritetsval i enmansvalkretsar (idag praktiserat i länder som Frankrike och Storbritannien).

Högern befarade att majoritetsval skulle favorisera vänstern och sa därför nej till Staaffs reform. Den reform Lindman lyckades lotsa genom riksdagen byggde istället på proportionalitet i mandatfördelningen (det system som alltsedan dess tillämpas i Sverige). 

Emellertid visade intresset för att denna korta och nyanserande sammanfattning av rösträttens införande i Sverige utomordentligt begränsat. Ingen hade plats för den.

Såklart undrade jag lite över hur det kom sig att Sveriges ledande liberala och konservativa dagstidningar, framställda av och för folk som på det stora hela tänker och tycker som jag, inte ville bereda plats för en kortberättelse i det-hade-jag-inte-en-aning-om-genrenom hur det gick till då den allmänna rösträtten infördes i landet.

Om jag hade varit mer av rättshaverist hade jag kanske kunnat tjata in stycket någonstans men så viktigt kändes det inte. Saken fick bero till nyligen då jag blev uppringd av en gammal bekant, en tidigare folkpartistisk försvarspolitiker som ville prata om Karl Staaff och pansarbåtsinsamlingen 1912, ett ämne jag nyss föreläst om på ett Axessseminarium i mars 2013.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Från pansarbåtsinsamligen och försvarsstriden gled vårt samtal naturligt över till frågan om rösträtten. Min folkpartistiske bekant var införstådd med att det var Arvid Lindmans regering som hade genomfört rösträttsreformen vid val till riksdagens andra kammare. Men han ägnade sig åt att på olika sätt förringa betydelsen av just den reformen. Trots att första gången den tillämpades så blev resultatet att Arvid Lindman, ironiskt nog, fick kliva åt sidan till förmån för Karl Staaff som därefter i demokratisk ordning kunde upphäva regeringen Lindmans beslut att satsa 13 miljoner på en ny pansarbåt till flottan.

Där någonstans, i denna strävan att förminska betydelsen av Lindmans rösträttreform, började jag få klart för mig att det klena intresset för min text om att högern faktiskt införde halva den allmänna rösträtten i Sverige, nog inte berodde på bristande nyfikenhet hos mottagarna, utan på att jag råkat vidröra ett historiskt faktum som skakar den folkpartiliberala självbilden i grunden.

Här ska inte komma någon faktapätimeter och skapa liberal identitetskris. Mytologin måste värnas mot stämningsförstörande korrigeringar av historieskrivningen. Fortfarande undrar jag dock varför den tidning som förvaltar Lindmans ideologiska arv inte heller ville nyansera bilden av rösträttens liberala änglar och högerdemoner.

Axel Odelberg är journalist och författare