Vilken roll bör civilkurage ha i samhället: Bör det moraliskt eftersträvansvärda beteendet att stå upp för det som är ”rätt” även om det ibland innebär stora risker, alltid ha företräde framför mer eftertänksamma och riskmedvetna beteenden?

Den saken diskuterades i förra numret av Axess. Dilemmat vinklades ur flera lärorika perspektiv; varav några fastnade lite extra hos mig. Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam ­Cwejman drog en lans för att civilkuraget behöver lite extra stöttning i rättsstaten. Vid nyåret började lagar gälla som gör det möjligt för vittnen att vid speciella tillfällen vara anonyma. Cwejman citerade Lagrådet som ogillade lagförslaget utifrån argumentet att ”parterna i en rättegång ska vara likställda med varandra”. Med anonyma vittnen finns risken, hävdade Lagrådet, att det ”sker en maktförskjutning till den åtalades nackdel”. Vilket nog är sant.

Adam Cwejman invände dock att gängkriminalitetens kultur av att hota vittnen redan hade skapat ett underläge för åklagarna och att anonyma vittnen därför kan skapa en bättre sits för vittnen som framträder mot krafter med ett stort våldskapital. Kloka argument i mina ögon. Att underlätta för civilkuraget hos vittnen är en viktig kontrast mot den bisarra vålds- och rättsosäkerhetsspiral som en kurageblyg samhällselit i politik och medier har utsatt vanligt folk i Sverige för.

Litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg gick pang på civilkuragets vardagsrödbeta i sin berättelse om när hon och övriga resenärer på en buss i Stockholm valde att ängsligt se åt sidan istället för att stå upp för busschauffören som tog strid med två hotfulla personer som saknade biljett. Trots det uttalade och latenta motståndet från övriga resenärer vägrade chauffören att köra vidare in­nan de två utan biljett lämnat bussen.

Chauffören vann envigen. Bråkstakarna dröp av. ”Varför hjälpte ni mig inte?” frågade chauffören i lugn ton när allt var klart. Hallberg sammanfattade sina känslor med orden: ”Sällan, kanske inte någonsin, har jag skämts så inför en ­främlings klarsynta kritik av mitt mänskliga men fega be­teende.” Så är det. När man av olika skäl har låtit bli att göra det moraliskt mest eftersträvansvärda så slår samvetet till. Och det är inget att vara rädd för. ”Det har lönat sig evolutionärt att ha ett samvete. Det är så vi överlevt som flock och som art”, skriver Anna Victoria Hallberg. Att ha ett samvete är dock inte samma sak som att alltid följa sitt samvete. Vilket författaren och filosofen Lena Andersson resonerar om i sitt inlägg som har ru­briken ”Civilkurage är ett sidospår.”

Lena Andersson drar iväg saker och ting till sina ytterkanter. Vilket gör det lättare att se de problem hon lyfter fram. På ett plan blir det väldigt teoretiskt. Men på ett annat etage blir det mycket jordnära och politiskt användbart när det gäller förvaltningen av vårt samhälle.

Lena Anderssons ­lilla poäng är att civilkurage är en av de klassiska fyra kardinaldygderna klokhet, tapperhet, måttfullhet och rättrådighet som välfungerande mänskliga samhällen bär med sig sedan gammalt. Det är ”tapperheten” som transformerats till ”civilkurage”. Och inget fel i det. Anderssons stora poäng är däremot att civilkurage/tapperhet främst är en primitiv ”skugga från en dåraktig forntid – ett nattståndet riddarideal, naivt, rörande, men föga livsdugligt. En person med oerhört starkt civilkurage offrar hellre livet än lever i vanära.” Vilket är ord som snarare för tankarna till hedersförtryckare och till massmördare i Örebro än till något som är moraliskt eftersträvansvärt i det svenska samhället.

Ett för stort fokus på tapperhet/civilkurage kan således leda helt fel. Det en människa anser vara helt ”rätt” och som hon/han förfäktar med all iver och kraft; det kan faktiskt vara något som förstör, river ner och dödar.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Även Adam Cwejman och Anna Victoria Hallberg inser civilkuragets bräcklighet. Cwejman vill mjuka upp de civilkuragiska kraven på vittnen genom anonymitet. Hallberg ”skäms” förvisso men hon är inte säker på att hon gjorde helt fel som teg. Lena Andersson knyter ihop säcken: De fyra antika dygderna bör ses som en enhet. Klokheten (förnuftet) och rättrådigheten avgör när det krävs tapperhet (civilkurage) och när måttfullhet är bättre. Vilket låter som ett upplägg för ett lagom konservativt och reformistiskt samhälle där såväl kriminella som övertappra moralister och polariserande publicister får lite snävare utrymmen att leva ut sina lustar.