Inom akademin har intresset för den tyska juristen och politiska teoretikern Carl Schmitt ökat på senare år. Med tanke på att den auktoritära populismen i och med Donald Trumps presidentskap har tagit sig hela vägen till världens högsta politiska ämbete är det kanske passande. I sina tidiga skrifter förespråkade Schmitt en form av auktoritär demokrati som har flera beröringspunkter med vår tids populistiska idéer.

Trumps resonemang framstår oftast som osammanhängande och substanslösa, men i Schmitts texter blir de auktoritära tankegångarna systematiskt presenterade. De invändningar mot liberalismen som där förs fram är värda att ta på allvar. En läsning av Schmitt kan både ge en bättre förståelse för samtidens auktoritära strömningar och tjäna som ett sätt att upptäcka svagheterna med delar av det liberala systemet.

Det sistnämnda har varit särskilt populärt bland radikala vänstertänkare som Chantal Mouffe och Slavoj Zizek. Men även framstående liberala teoretiker som John Rawls har läst och använt sig av Schmitt. Det är inte okontroversiellt. Kort efter Hitlers maktövertagande blev Schmitt medlem i nazistpartiet, och han hade under ett antal år flera högt uppsatta positioner i Nazi-Tysklands förvaltning. Under den här tiden skrev Schmitt Staat, Bewegung, Volk (Stat, rörelse, folk), där han bland annat pekar på vikten av gemensam etnicitet mellan ledare och folk, och efter ”de långa knivarnas natt” försvarade han i Der Führer schützt das Recht (Führern skyddar lagen) Hitlers utomrättsliga avrättningar. Mot bakgrund av detta pågår det ständigt diskussioner om hur man ska förhålla sig till Schmitt, på samma sätt som det gör runt filosofen Martin Heidegger.

Före det nazistiska maktövertagandet var Schmitt en förespråkare av auktoritär demokrati. En av hans viktigaste tankar från den här tiden är att demokrati och liberalism står i motsättning till varandra. Den ståndpunkten har långa anor. Jean-Jacques Rousseau är kanske en av dess främsta förespråkare, även om han inte uttryckte sig i sådana termer. Ståndpunkten delas också av dagens auktoritära populister. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har vid upprepade tillfällen argumenterat för en ”illiberal demokrati”, och i Polens regeringsparti finns liknande tankegångar.

Schmitt utforskar grundligt den icke-liberala demokratin i Die geistesgeschichtliche Lage des heutigen Parlamentarismus. Han ser demokratin främst som ett sätt att åstadkomma enighet mellan styrande och styrda. Det som ger demokratin legitimitet är inte att vissa procedurer eller institutioner finns på plats utan den delade identiteten. Det är också avgörande att ledaren har mandat och möjlighet att styra oinskränkt om så krävs. Detta är vad dagens auktoritära populister vill åstadkomma med majoritetsväldet. Inga konstitutionella hinder ska stå i vägen för den som vinner val. Vinnaren ska tillåtas forma samhället på precis det sätt som den behagar, åtminstone när det är en populist som har vunnit. Precis som Schmitt ser de illiberala demokraterna alla former av maktdelning och begränsningar av den exekutiva makten som en inskränkning av demokratin. Här finns alltså en total motsättning mellan det populistiska demokratiidealet och liberalismens krav på maktdelning och okränkbara individuella rättigheter.

Schmitts mest kända bok – och den enda som finns översatt till svenska – är Det politiska som begrepp. Boken har till syfte att visa att kärnan i det politiska handlar om förmågan att skilja mellan vän och fiende. Schmitt menar att den liberala ideologin skapar ett samhälle där det är svårt – kanske till och med omöjligt – att göra sådana distinktioner. Istället låter man flera olika grupper leva inom samma nation, utan en delad förståelse för vilka som är gemenskapens existentiella vänner och fiender. Här finns en tydlig koppling till den antagonism som de auktoritära populisterna förespråkar, och deras tal om att det liberala systemet har misslyckats med att hantera folkets fiender. En av anledningarna till detta ”misslyckande” är att liberalismen är för långsam till handling. Det här, skriver Schmitt, går delvis att spåra till den brittiske liberalen John Stuart Mill.

Mill hävdar att man kan komma närmare sanningen genom att låta åsikter brytas mot varandra i det offentliga samtalet. Konsekvensen av att implementera Mills resonemang i verkligheten är ett ständigt diskuterande, utan att något beslut fattas. Dessa långa överläggningar kritiseras utförligt i Politische Theologie. I boken får Donald Trumps och de andra populisternas krav på att någonting måste göras omedelbart en förhållandevis stabil teoretisk underbyggnad. Liberala demokrater bör ta anklagelsen på allvar. Kommittéer, rapporter, och interpellationer är alla viktiga beståndsdelar för en fungerande parlamentarism, men bara som ett förberedande steg till faktisk politisk handling.

Men Schmitts lösningar är inte lockande. Ett överskott på utredningar och samordningssamordnare är ett billigt pris att betala jämfört med det helvete som tvångshomogenisering och auktoritära ledare med oinskränkt makt förr eller senare alltid leder till. Eftersom Carl Schmitts kritik av liberalismen fortfarande tycks vara gångbar har det öppna samhällets vänner goda skäl att formulera egna tillfredsställande svar.