Den mångsidige Arrhenius

Svante Arrhenius (1859–1927) var den förste­ svenske Nobelpristagaren. Idag skulle han vara näst intill bortglömd, om det inte vore för att han var den förste som beräknade koldioxidens – ”kolsyrans” – betydelse för klimatets förändringar. I sin bok Svante Arrhenius. Nobelpristagare, kosmopolit och klimatpionjär (Albert Bonniers) visar Jan Malmborg att han var mycket mer än priset och klimatmodellen.

Arrhenius kom ur beskedlig medelklass, men det räckte för att Svante skulle få gå i läroverket och fortsätta till universitetet. Efter tre terminers studier – ett dåtida rekord, enligt honom själv – avlade han kandidatexamen 1878 vid Uppsala universitet.

Sedan ville han vidare. Han valde fysik som huvudämne, med kemi och matematik som hjälpämnen, men det blev knaggligare än han hade trott. Orsaken hette Robert Thalén, professor i fysik efter den legendariske Anders Ångström. Thalén hade föresatt sig att hjälpa fram företrädarens son Knut till professuren. För den skull manövrerade han ut tänkbara hot mot successionen, och insåg efter hand att Arrhenius var ett av dem. En annan utstött var Knut Wicksell, som sadlade om till juridik och nationalekonomi, sedan Thalén vägrat honom tillträde till laboratoriet.

Arrhenius ville utforska elektriciteten. Thalén såg en möjlighet att bli kvitt honom. Han skrev ett brev till Erik Edlund, landets främste elektricitetsforskare, som var professor vid Vetenskapsakademien. Svante flyttade över dit och började gå på föreläsningar vid Stockholms högskola 1881. Eftersom högskolan inte hade examensrätt skulle han i sinom tid lägga fram sin avhandling i Uppsala.

Thalén hade sagt till Arrhenius att han nog var mer fallen för kemi än fysik. År 1882 sökte han upp kemiprofessorn Per Teodor Cleve för att tala om avhandlingsämne. Han ville skriva om vad som hände om man tillförde elektrisk ström till vattenlösningar med salter, baser och syror. Cleve slog bakut – det var fysik, inte kemi. Thalén tyckte tvärtom. Det blev Arrhenius öde – nästan.

För han framhärdade. Han visade att vanligt bordssalt sönderföll i fria joner av natrium och klor när det löstes, och därmed kunde leda ström. Upptäckten ledde honom att formulera det som kom att kal­las den elektrolytiska dissociations­teorin. Den blev en av grundvalarna för det nya ämnet fysikalisk kemi, som höll på att ­etableras.

Men Cleve och Thålin tyckte inte det var särskilt märkvärdigt. År 1884 disputerade Arrhenius. När fakultetsnämnden sammanträdde två dagar senare såg de båda professorerna till att betyget på själva avhandlingen blev ”icke utan beröm godkänt”. Det var mycket värre än det låter. Betyget var så lågt att det inte räckte till en forskartjänst eller en docentur. Vid promoveringen försvann Cleve och Thalén utan att ens skaka hand med honom. Vägen låg utstakad mot ett läroverkslektorat i Vänersborg eller någon annan ­kråk­vinkel.

Det kunde ha knäckt de flesta, men inte Arrhenius. Han var redan från början internationellt orienterad. Vid sex års ålder hade han börjat läsa latin för en informator, och skulle i sinom tid behärska tyska, franska, engelska och italienska. Efter sin studentexamen hade han rest till Paris och avnjutit världsutställningen med Frihetsgudinnan i omonterat skick. Nu skickade han sin ”Études sur la conductibilité des électrolytes” (Studier av elektrolyters ledningsförmåga) till ledande forskare i Europa.

En av mottagarna var den unge professorn Wilhelm Ostwald i Riga, en av den unga fysikaliska kemins främsta företrädare. ”Några av den tydligen mycket unge författarens beräkningar förde till fullkomligt samma resultat som jag kommit till på andra vägar”, skrev han i en artikel ett par årtionden senare. ”Och slutligen måste jag erkänna att denne unge man delvis löst det stora problemet om den kemiska släktskapen mellan syror och gaser, ett problem som jag tänkt offra hela mitt liv och mot vars lösning jag, trots ansträngt arbete, inte kommit många steg.”

Ostwald tog sig an den unge svensken. När han fick en professur i Leipzig bjöd han in Arrhenius att arbeta i laboratoriet där. Svante reste runt i Europa och välkomnades av flera andra forskare inom det nya ämnet. Den utländska uppmärksamheten bidrog till att Uppsala ändrade sig och utnämnde honom till docent i fysikalisk kemi, men det var vid högskolan i Stockholm han 1891 fick sin första tjänst. Han hoppades få efterträda Edlund vid Vetenskapsakademien, men förlorade konkurrensen om den professuren. Istället blev han professor vid Stockholms högskola 1895.

Han fortsatte arbetet med den elektro­lytiska dissociationsteorin och återkom till den i en uppsats från Vetenskapsakademien 1887. Tillsammans med den ursprungliga avhandlingen blev denna grunden för beslutet att tilldela honom Nobelpriset i kemi 1903.

Det är en dramatisk historia, men Jan Malmborg har hittat mycket mer än så när han gått igenom Arrhenius brevväxling, den samtida pressen och många andra källor.

Året efter professuren publicerade Arrhenius den första versionen av sin klimatmodell. Den tog sin utgångspunkt i den samtida debatten om de återkommande istiderna. Vad berodde nedkylningen på? Arrhenius visade att den varierande mängden koldioxid i atmosfären förklarade en stor del av klimatväxlingarna. Hans första beräkningar gav väsentligt högre värden än man idag räknar med, men så småningom landade han i resultat som stämmer förbluffande väl med dagens bedömningar.

Ändå fick klimatmodellen inte alls samma genomslag som dissociationsteorin. En viktig förklaring var att Knut Ångström – som nu fått Thaléns professur i Uppsala – år 1901 publicerade en skarp vidräkning med Arrhenius rön. En av Ångströms studenter hade gjort experiment som tydde på att koldioxidens effekt skulle neutraliseras av vattnet i atmosfären. Arrhenius svarade att polemiken bortsåg från vad som skulle hända högre upp i atmosfären, där luften var torrare, men det hjälpte inte. Arrhenius hade i huvudsak rätt, men först på 1950-talet skulle amerikanska forskare återkomma till frågan.

År 1899 började Arrhenius intressera sig för immunoterapi och försökte tillämpa den fysikaliska kemin på sam­spelet mellan toxiner och antitoxiner. Ett par år senare började han också intressera sig för kosmisk fysik. Men gradvis träder Ar­rhenius in i andra roller. Han har en väldig arbetskapacitet, och läser in den ena stora frågan efter den andra.

Som skolad naturvetare har han förmågan att bedöma vad som är stort och smått i andras forskning, även om han själv inte är verksam inom området. Denna förmåga utnyttjar han i en rad sammanhang. Ett av dem är som statlig utredare.

När vattenkraften ska analyseras blir det Arrhenius som får leda arbetet och studieresorna ut i Europa. Han hade redan tidigare pekat ut vattenkraften som källa till framtida rikedomar för svensk del. Nu argumenterade han för att staten skulle ta ansvar för utbyggnaden. Längre fram skulle han plädera för solmaskiner, vindkraft – och för batterier som kunde lagra deras ström.

Några år senare är han expert på vaccination. Tidens antivaccinatörer skyllde allsköns sjukdomar och olyckor på smittkoppsvaccinet. Agitationen kom av sig när Stockholm drabbades av en koppepidemi 1913 – men Arrhenius bidrog till att vaccin­obligatoriet bestod.

Arrhenius blev en maktspelare när Nobelprisen skulle fördelas. Han lyckades få en del av Nobels kvarlåtenskap anslagen till ett Nobelinstitut, som han blev föreståndare för. Dit sökte sig unga forskare från hela världen, ett av de förs­ta internationella vetenskapsklustren i Sverige.

Han skrev populärvetenskapliga böcker, som gick ut i stora upplagor på många språk – tyska, engelska, franska, kinesiska, ryska, ungerska, finska… Han engagerade sig i tidens frågor – upprop för en fredlig upplösning av den svensk-norska unionen, rösträtt – och folknykterhet utan förbud. Det är sällan han trampar fel – sällskapet för rashygien drar han sig ur innan det hamnar på irrvägar, det svensk-tyska vänskapsförbundet likaså.

I engagemanget fanns det också en internationell dimension. Han vägrade stödja sina tyska kollegers upprop till försvar för Tyskland i första världskriget, men efter kriget arbetade han för att de utestängda tyskarna skulle släppas in i det vetenskapliga samarbetet.

Jan Malmborg följer Svante Arrhenius i vått och torrt, resa efter resa, från det ena föredraget till det andra. Han var lite rörande snål – han tog andra eller tredje klass även på långa tågresor, valde billiga hotell som han klagade över, viggade pengar av förmögna vänner – sina egna föreläsningsarvoden investerade han i olika bolag. Samtidigt var han de feta cigarrernas, de starka dryckernas, de goda frukostarnas och middagarnas man, med återkommande bekymmer för att han var för fet.

Boken är på 683 sidor, men berättelsen löper ändå så lätt att läsaren inte förtröttas. Den ger en välmatad bild av en lagom tjock och ganska sympatisk man genom hans bästa år, men också av den tid och de frågor han stod mitt i.