Vad är medvetandet och vad innebär det egentligen att ha ett medvetande? Hur uppstår och utvecklas förståelsen för oss själva och världen vi lever i? Den här typen av frågor har visat sig svåra att besvara och kanske är det just därför som medvetandefrågan har fängslat världshi­storiens tänkare sedan antiken. Även om den franske 1600-talsfilosofen René Descartes menade att han hade löst problemet – genom att skilja själen från kroppen och identifiera tallkottsskörteln som ett slags relä för informationsutbytet mellan den icke-fysiska själen och kroppens materia – råder det långt ifrån konsensus inom vetenskapen om hur man ska besvara frågan.

Inom medvetandefilosofin talar man om det svåra problemet, The Hard Problem of Consciousness, som handlar om oförenligheten mellan det faktum att vi männi­skor har subjektiva upplevelser av livet och världen samtidigt som verkligheten antas vara möjlig att reducera till materiella samband, det vill säga: att allt kan förklaras av fysiken. Problemet formulerades av den australiska filosofen David Chalmers, som skiljer det hårda problemet från det han ser som vissa ”lätta” problem: till exempel skillnaden mellan vakenhet och sömn och hur den medvetna kontrollen över vårt beteende fungerar. Kognitionsfilosofen Andy Clark, verksam vid University of Sussex, som arbetat med Chalmers, presenterar i boken The Experience Machine­. How Our Minds Predicts and Shape Reality, en intressant teori om hur man kan förstå medvetandet, som löser många av de problem som tidigare förklaringar varit behäftade med.

Clark har tangerat ämnet i sina tidigare böcker. I Natural-Born Cyborgs driver han tesen att det som skiljer oss männi­skor från andra arter är vår förmåga att inte bara använda teknik utan dessutom fullt ut införliva olika typer av verktyg, inte bara i vårt tänkande utan även i vårt medvetande. Den mänskliga hjärnans plastiska natur verkar ha en fallenhet att sömlöst införliva icke-biologiska element, vilket får oss att tänka och känna genom teknologierna vi använder i vardagen. Medvetandet blir med detta sätt att se på saken inte isolerat till hjärnan, det blir istället en konsekvens av interaktion mellan en lång rad olika aspekter av det mänskliga varat. Clark betraktar följaktligen medvetandet, inte som en fråga om antingen materia eller icke-fysiska kvaliteter, utan mer som ett slags kontinuum där det viktiga är det som händer i mellanrummen. I boken Supersizing the Mind utvecklar han sina tankar om distribuerat medvetande genom att visa hur våra tankar och vårt förnuft är bundna till kroppen och våra vanor, men även till våra sociala kontakter och kulturen vi lever i, liksom till tekniken vi omger oss med.

Isin nya bok bygger Clark vidare på resultaten av tidigare arbeten och presenterar en ny och högintressant teori om medvetandet som adresserar det svåra problemet. Hjärnan är enligt Clark å ena sidan ett slags gissningsgenerator som ständigt försöker förutsäga vad som ska hända och å andra sidan ett utvärderingsinstrument, vilket utmanar den allmänna uppfattningen om att hjärnan uteslutande processar inkommande information. Problemet med en sådan syn på hjärnan, som Clark benämner ”den smarta kameran”, är att den förklaringsmodellen kräver så stora mängder data att inte ens världens mest komplexa struktur, den mänskliga hjärnan, äger nog med processorkraft. Om man istället tänker sig att hjärnan med stöd i tidigare erfarenheter och tillgängliga kunskaper förutsäger vad som kommer att hända och utformar ständigt uppdaterade och kontinuerligt modifierade handlingsplaner med ledning av hur väl bilderna stämmer överens med verkligheten, får man tillgång till en mycket mer ekonomisk förklaringsmodell för hur människan upplever och förhåller sig till världen.

Enligt Clark producerar hjärnan ständigt nya bilder av verkligheten som sedan testas mot densamma för att avgöra vilka handlingsalternativ som är lämpligast. Den här förklaringsmodellen benämner Clark: ”prediktiv bearbetning”, och eftersom det är en teori som kräver färre hjälphypoteser än den gängse (smart kamera) finns det i enlighet med principen som brukar benämnas Ockhams rakkniv, mycket som talar för modellen. En hel del talar dessutom för att Clarks förklaring vederlägger synen på medvetandet som något man kan ladda upp på nätet för att på det sättet leva vidare i evighet, vilket är en idé som slagit rot i och som präglar delar av tänkandet om vad det innebär att vara människa idag. Intressant nog är just det en tanke som Chalmers är inne på i sin senaste bok om virtuella världar, vilket blir en illustration av hur människans grundläggande uppfattningar styr tänkandet.

Clark argumenterar med utgångspunkt i en lång rad empiriska exempel och olika tankeövningar för att medvetandet och det mänskliga varat i världen varken handlar om stimuli-respons eller om bearbetning av information. Teorin om prediktiv bearbetning talar för att det som gör det svåra problemet svårt handlar mer om grundantagandena som problemet bygger på än på problemet i sig. Med utgångspunkt i Clarks sätt att förstå medvetandet är det alltså premisserna för det svåra problemet som gör det olösligt. Man skulle med andra ord kunna säga att Clark inte ”löser” problemet utan upplöser det genom att betrakta medvetandet som ett slags balansgång, som något som uppstår i oscillationen mellan yttre och inre signaler och genom att hjärnan är en proaktiv agent i den tillblivelseprocess som gör oss till dem vi är, eller snarare uppfattar oss som.

Genom att förstå kroppen som ett slags medlare och medvetandet som en relation mellan kunskapen om verkligheten och verkligheten i sig, kan Clark även sägas upplösa den sorgliga konflikten mellan positivister och poststrukturalister. När frågan om kunskapens karaktär (om den är mer eller mindre relativ eller absolut) diskuteras bygger de olika resonemangen ofta på oförenliga premisser, vilket liknar det hårda problemet om medvetandet. Clarks tankar kan hur som helst användas som utgångspunkt för konstruktiva diskussioner om vårt medvetandes roll i skapandet av kunskap, vilket vore välkommet eftersom debatterna om sanningens natur tyvärr ofta liknar eviga skyttegravskrig mellan olika läger som försvarar sina ståndpunkter med hjärteblodet och därför aldrig möts med argument och bättre förståelse som mål, vilket lägger hämsko på kunskapsutvecklingen.

Teorin om prediktiv bearbetning diskuteras i relation till en lång rad empiriska exempel. Och ett högaktuellt fenomen som Clark uppehåller sig vid är depression,­ som enligt teorin om prediktiv bearbetning bör förstås som en logisk reaktion på den dissonans som uppstår mellan prediktioner som inte fungerar och världen som den deprimerade bebor, vilket öppnar för helt nya behandlingsmetoder. Clark diskuterar till exempel användandet av psykedeliska preparat och förklarar hur de påverkar hjärnans prediktioner genom att skaka om och ge perspektiv på invanda upplevelser och tankesätt, vilket skapar förutsättningar för nya sätt att tänka och agera. Han visar hur en väl fungerande hjärna hela tiden, både medvetet och omedvetet, övar sig på att göra bättre förutsägelser. Mycket talar alltså för att vi har möjlighet att ta kontroll, inte bara över hur vi upplever verkligheten, utan även indirekt i alla fall, över hur vår förståelse för verkligheten formas.

Vårt aktiva medvetande kan dock spela oss spratt och göra livet svårt, som i fallet med depression. Prediktionerna kan fastna i destruktiva loopar som bekräftar våra värsta farhågor och förstärker fördomar. Därför räcker det inte att bli bättre på att göra prediktioner, förmågan att relatera bilderna som styr våra tankar och vårt handlade till världen vi lever i behöver också utvecklas. En av bokens viktigaste poänger är insikten om att det går att lära sig hacka det prediktiva maskineriet. Clark förklarar med utgångspunkt i smärtpatienters erfarenheter och med hjälp av teorin om medvetandet på vilket sätt och varför placebo fungerar. Även kraften i meditationsövningar diskuteras. Vi har länge vetat att dessa tekniker fungerar, men Clark hjälper oss att förstå hur och varför, vilket är värdefull kunskap.

Det spelar en avgörande roll vilka förväntningar vi har, eftersom dessa utgör grunden för kartorna som hjärnan orienterar sig i terrängen med. Vi blir nämligen, med Clarks sätt att se på medvetandet och den mänskliga kroppen samt proteserna som kopplas ihop med den, kontinuerligt till i möten med våra inre bilder, andra människor och deras tankar samt informationen vi översköljs med. Mänskligt handlande förstås på det här sättet som en process som delvis är omedveten, vilket är en tanke som skulle kunna användas i diskussioner om ett annat svårt problem, nämligen fri vilja. Möjligen är det även där själva definitionen och grundpremisserna som gör frågan så svår att förstå. Kanske handlar det inte om antingen eller, utan snarare om ett kontinuum? Genom att undersöka och tillägna oss bättre förståelse för hur hjärnan predicerar och hur prediktionerna justeras i mötet med verkligheten talar mycket för att vi kommer att kunna bygga upp en bättre förståelse, inte bara för vad medvetandet är utan även hur det uppstår och hur relationen mellan våra kroppar och kontexterna de ingår i ser ut.

The Experience Machine är inte en populärvetenskaplig bok som informerar om de senaste rönen från forskningsfronten. Clark bjuder in läsaren till ett samtal om medvetandet och förklarar teorin om prediktiv bearbetning samt ger oss verktyg som kan användas för att tänka bättre om sådant som vi till vardags tenderar att glömma bort eller ta för givet, trots att det formar oss och faktiskt går att påverka. När vi går in i en tidsålder av smarta telefoner, ständig uppkoppling, tankestyrda proteser och en alltmer intensiv informationshantering, blir gränsen mellan hjärnan och omgivningen alltmer otydlig, vilket gör teknologin till en helt central aspekt av människans självupplevelse och tänkande. Boken avslutas därför med uppmaningen att vi bör vara noga med vilka tekniker vi använder och vilka system vi skapar för att hantera samhället och förvalta den värld vi lever i, vilket är värt att ta på allvar, inte minst när frågan om artificiell intelligens och generativ AI diskuteras.