Jag måste säga att jag häpnade över Polens agerande när kriget i Ukraina bröt ut. Visst hade jag trott att de skulle ta emot flyktingar, men inte att de skulle göra det så helhjärtat och ”proaktivt”, att de skulle gå ut och offentligt meddela att varenda ukrainare som vill får komma hit. Vaccinkravet hävdes för flyktingar, däremot erbjuds de vaccin när de väl anländer. Allehanda lokaler, både sådana som i vanliga fall nyttjas som hotell och andra, utrymdes snabbt för att kunna husera flyktingar; skolor och daghem beordrades att genast förbereda sig på att ge plats åt ukrainska barn. Många enklare restauranger ger rabatt åt ukrainare. Alla bussar och spårvagnar i Warszawa bär nu två flaggor: den ukrains­ka, och så huvudstadens egen. Och överallt ser man blågula plakat med texten ”Vi är med er” på ukrainska.

En internetportal sattes snart upp med information till både dem som behöver och dem som vill bistå med hjälp. Bland annat fanns det ett stort behov av rysk- och ukrainsktalande som kunde agera tolkar – en bristvara eftersom man inte längre lär sig ryska i polska grundskolan, och de flesta som växte upp under kommunismen såg till att lära sig språket så illa som möjligt. Men häromdagen sade de på radion­ att behovet av volontärer i stort sett är tillgodosett. Det viktigaste man fortfarande behöver allmänhetens hjälp med är att ge husrum till flyktingar, i gengäld mot vilket staten erbjuder skatteavdrag.

Men att ta in en främling i sitt hem tar förstås emot för många. Allra mest benägna är folk att donera mat och hygienartiklar, en extremt ineffektiv form av välgörenhet eftersom dessa saker som samlas in i stora korgar på snabbköp eller sporthallar sedan måste transporteras, och eftersom det lätt kan bli överskott på tonfisk och underskott på blöjor, och eftersom en hjälporganisation skulle kunna köpa in det som verkligen behövs med mängdrabatt, om folk bara gav dem pengar istället för varor de själva köpt.

”Man kan alltid dra olika lärdomar av en och samma erfarenhet.”

Troligen är det en kulturellt rotad inställning som ligger till grunden, en misstänksamhet om vad pengarna egentligen ska komma att användas till. Och så är det en finare gest, en mer känslomässigt laddad medmänsklighet, att ge mat än att ge pengar till mat. Vill man ändå ge pengar så hittar man på portalen en lista på hjälporganisationer, samt BIC- och IBAN-numren till den ukrainska arméns bankkonto.

Man undrar om denna översvallande välvilja kan bestå i längden. Det är lätt att ha medkänsla med krigsoffer på det abstrakta planet, eller när de porträtteras i all sin misär på tv. Men flyktingar är ju vanliga människor, och kan alltså vara ganska störiga när man väl har att göra med dem. Den välvilja som grundar sig på känsla snarare än princip är instabil. Dessutom råder det överrepresentation av relativt välbärgade människor bland de ukrainare som tagit sig till Polen, något som oundvikligen kommer att föranleda förtrutna frågor om varför polska skattebetalare ska hjälpa dem ekonomiskt.

När jag gick och köpte en ny väska på en märkesoutlet för några veckor sen verkade ungefär hälften av dem som köade vara ukrainare, och jag kom på mig själv med just en sådan missunnsam tanke: Jaså, de går och shoppar minsann!

Och nog hör man här och där kommentarer från polacker om att ukrainarna kommer att ”ta våra jobb”, eller klagomål på att det i och med att alla med ukrainskt pass (vare sig de är flyktingar eller ej) får åka tåg och kollektivtrafik gratis införts mer biljettkontroller för att se till så att andra inte åker snålskjuts. (En spärr i tunnelbanan lämnas nu alltid öppen för att de som kvalificerar sig för gratisturer ska kunna passera.) Tillskottet av barn på dagis och i skolklasser är – förståeligt nog – inte så populärt bland polska föräldrar.

Men utöver dessa eftergifter är det främst frivilligorganisationer, inte staten, som betalar kalaset. Vad gäller stjälandet av arbetstillfällen har man också fel. Det bor sedan tidigare en miljon ukrainare i Polen – främst handlar det om män som arbetar på byggen och kvinnor som tar hand om äldre, och därigenom försörjer sina familjer som fortfarande bor kvar i Ukraina. I och med att många av männen återvänt till hemlandet för att strida har det blivit brist på byggjobbare. Därutöver råder det underskott på arbetskraft i Polen på ca en miljon, och flyktingarna, särskilt de med högre utbildning, skulle kunna vara räddningen, ifall de bestämde sig för att stanna även efter att kriget tagit slut.

De diskussioner jag hört om vad som behöver göras för att ge plats åt dessa människor i Polen verkade från första början grunda sig på antagandet att det handlade om långsiktig integration, inte om några tillfälliga lösningar på vad man hoppas blir en kortvarig kris. Språkkurser är en hög prioritet inom flyktingmottagandet. Men i år kommer ukrainska gymnasieelever att kunna skriva examensprov på sitt modersmål och få polsk examen. (Dock är provernas innehåll detsamma, så att även de ukrainska eleverna kommer att testas på polsk litteraturhistoria, något de knappast kommer att kunna läsa in på två månader.)

Det ligger nära till hands att säga att det varma flyktingmottagandet beror på att Polen ”lärt av historien”, det vill säga den egna historien av krig och flyktingskap. Men det där om att mänskligheten gör framsteg genom att lära av historien är en tvivelaktig idé. För man kan alltid dra olika lärdomar av en och samma erfarenhet. På senare år har polsk politik eggat på den offermentalitet och misstänksamhet mot väst, framförallt Tyskland, som också är en ”lärdom” av andra världskriget och kommunismen.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Även om den egna erfarenheten av rysk aggression till stor del förklarar det polska medlidandet med ukrainarna så skulle jag vilja säga att man genom att se människor som idag är offer för denna aggression kanske äntligen börjat släppa historien.

Den 10 april varje år ljuder sirener över hela landet till minne av flygolyckan i Smolensk 2010 där presidenten Lech Kaczynski och flera regeringsmedlemmar samt en rad högt uppsatta militärer omkom. Konspirationsteorin om att det var Ryssland som saboterat planet frodas fortfarande, så att denna minnesdag är starkt politiskt laddad.

I år bestämde sig flera städer dock för att ställa in sirenerna med hänsyn till flyktingarna, för vilka ljudet skulle kunna väcka ångestfyllda minnen om bombräder, eller till och med missförstås som att kriget nu kommit ända hit. Jag blev rörd av denna gest, vars symbolik man kan hoppas även signalerar en ny era för Polen, en era där man inte ständigt låter de mörkaste delarna av historien definiera ens förhållande till andra länder, där man inte längre ser sig främst som offer utan gläder sig över att vara en del av den fria västvärlden, där man uppskattar det välstånd man byggt upp under de senaste trettio åren, och vill dela med sig av det.