En bekant som bott i Mellanöstern i många år var nyligen hemma i Sverige en sväng. Vi möttes för ett snabbt samtal på stan.

Som utlandssvensk var det naturligt för min bekant att vilja tala om hur det svenska samhället reagerat på den senaste tidens händelser, alltifrån förhöjd hotnivåskala (från 3 till 4), koranbränningar, det massiva stödet för Hamas terrorangrepp på Israel och det islamistiska terrordådet i Bryssel riktat mot svenskar. Till det kommer Rysslands invasion av Ukraina, Sveriges Natoansökan och en betydligt förvärrad säkerhetspolitisk situation i närområdet.

Sverige, ifrån ett utlandsperspektiv, är ett land i gungning. Ett splittrat, polariserat och vilset land som försöker hitta fotfästet igen.

Av allt det som hänt under hösten är det nog den islamistiska terrorn som ruskat om oss här hemma mest av allt. Hamas exempellösa brutalitet mot civila israeler – och som man själv publicerade bilder på – parad med terrorattacken i Bryssel där två svenskar dödades och en skadades svårt, satte fingret på ett par väldigt ömma punkter. Dels att det islamistiska våldet även kan drabba oss svenskar (vilket möjligen inte borde ha kommit som en överraskning), dels att det finns tusentals svenskar som anser att det är helt i sin ordning, till och med bra, att mörda judar på det mest bestialiska sätt.

I olika sammanhang har det dragits ut kausalsamband mellan koranbränningarna i somras (även om de förekommit tidigare) och dådet i Bryssel. I det sammanhanget hade min vän en intressant upplysning; nämligen att det inte var någon koranbränning i första hand som triggade reaktioner mot Sverige i det muslimska Mellanöstern. Betydligt större roll spelade vår tolerans och acceptans för sexuella minoriteter. Som god tvåa, enligt min beresta bekant, kom reaktioner på att ”Sverige kidnappar muslimska barn”.

Detta är naturligtvis ingen vetenskapligt belagd synpunkt. Men det stämmer bra överens med vad jag själv får höra från Mellanöstern. Och för den islamistiska rörelsen (som här inbegriper allt ifrån icke-­militanta grupper inom Muslimska bröd­raskapet till de militanta terroristerna i al-Qaida och Islamiska staten) finns det en outtömlig källa att ösa ur när det gäller att hitta motiv för att ge sig på symboler för det dekadenta väst, inklusive Sverige.

Den i somras höjda hotnivån kom också upp i samtalet med min bekant. Jag upprepade min kritik mot hela tanken med en nationell hotnivåskala och påtalade igen det faktum att Sverige därigenom visade sig svagt och förstärkte bilden av ett land som viker ner sig utan att det ens har hänt något. Vid presskonferensen när hot­nivån höjdes underströk också Säpo att det inte fanns några konkreta hot. Hjälpsamt nog fick vi alltså veta att det blivit farligare, men inte på vilket sätt och allmänheten uppmanades till större försiktighet, men också att ”fortsätta leva som vanligt”. Säpos operativa chef sade vidare att det egna arbetet inte påverkades av detta alls.

Efter brysselattackerna sade statsminister Ulf Kristersson att detta visade det korrekta i nivåhöjningen och Social­demokraternas ledare Magdalena Andersson manade till lugn och att inte säga eller göra något som kunde spä på hotet, underförstått att inte elda upp flera koraner. Och det är ju uppenbart att hotnivåhöjningen främst är baserad på reaktioner från enskilda individer och islamiska organisationer­ på koranbränningar.

Reaktionerna från i synnerhet Andersson är ett bra exempel på den osäkerhet och ängslighet som delar av det officiella Sverige visat upp i ljuset av diverse reaktioner från muslimskt håll. Det handlar inte bara om att någon bränner upp en bok utan också om att desinformation och lögner som sprids i sociala medier har en stor publik som utan förbehåll tar emot och agerar med reptilhjärnan. Det faktum att påståenden som att Socialtjänsten ”kidnappar barn” överhuvudtaget tas på allvar av så pass många att det även når utanför rikets gränser säger något allvarligt om hur Sverige misslyckats med att informera om vad som faktiskt gäller här i landet.

Ett liknande misslyckande kan skönjas när det gäller det faktum att fler männi­skor demonstrerar för Hamas bestialiska mord på judar än som protesterat mot dem. Chocken över att tusentals männi­skor som fått en fristad i Sverige belönar landet med att hylla antisemitiska mördare i en terrorrörelse är också det ett tecken på att vi inte velat se vad som byggts upp under flera decennier. Att människor som marinerats i antisemitism och Israelhat inte byter värderingar bara för att gränsen till Sverige korsas, borde inte överraska.

Värre är nog ändå att de många som går i gång på en tweet från Sverigedemokraterna nu vänder bort blicken från ­ihjälbrända bebisar, våldtagna och skändade kvinnor och torterade familjer. Att detta fortsatt lång tid efter att resultaten av Hamas brutala mördande visats upp är ett haveri av stora mått.

Och här någonstans ligger den stora och för Sverige verkligt hotfulla förändrade situation som faktiskt finns.

Vad terrorattacken i Bryssel och Hamas anfall på Israel har dragit fram i ljuset i Sverige är att det råder avgrundsdjupa avstånd mellan dem som hyllar mord på judar i och utanför Israel och dem som utan tvekan fördömer samma attacker. Till den första gruppen måste också räknas in de många nyttiga idioter bland kändisar, aktivister och influerare som utan tvekan, kunskap eller eftertanke rapar upp propaganda där Hamas likställs med alla palestinier. Detta är inte bara moraliskt oförsvarbart. Det är också ett enormt svek mot de två miljoner Gazabor som levt under Hamas auktoritära och diktatoriska förtryck sedan 2007. Inte ett ljud har hörts till stöd för dem när Hamas skjutit ihjäl obeväpnade demonstranter, som nu i somras. Inte en demonstration till stöd för fängslade journalister eller aktivister som ”försvunnit” efter att ha protesterat mot Hamas styre. Med sådana ”vänner” behöver palestinierna inga fiender.

Den politiska och moraliska polariseringen i Sverige skadar landet mer än något annat. De många på (främst) den politiska vänsterkanten som inte kan eller vill förmå sig till att utan förbehåll fördöma Hamas terror har heller inte klarat att fördöma och bekämpa den islamistiska terror som plågat Europa i decennier. Deras moraliska kompasser ligger kraschade på marken och lär inte kunna lappas ihop på länge.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Splittringen i Sverige utgör det verkligt farliga hotet. En faktisk hotbild har fått växa sig fast under flera decennier och kommer att ta lång tid att komma till rätta med. Detta är märkligt inte minst med tanke på att hoten från militant islamistisk terror har funnits med oss i det demokratiska väst under lång tid. Den så kallade Rushdieaffären (som började i mars 1989 när dåvarande ledaren för Iran, Khomeini, utfärdade en dödsdom över Salman Rushdie för hans bok Satansverserna) blev en vattendelare och ett brutalt uppvaknande för många européer om kraften i politisk islam. Men trots Rushdieaffären och denna långa rad av islamistiska terrordåd sedan dess har det funnits ett politiskt motstånd att se de större sammanhangen där en religiöst styrd ideologi banat väg för diverse islamistiska våldsdåd.

Att Sverige under samma tid som gått sedan Rushdieaffären, har mottagit ett stort antal flyktingar och immigranter från MENA-området (MENA = Mellanöstern och Nordafrika) med radikalt olika förhållningsätt till både våra grundläggande värderingar och anti­semitism, har bäddat för ett alltmer polariserat samhälle. Och grundproblemet är att vi inte velat, eller inte vågat, lyfta fram dessa motsättningar och frankt och utan rädslor talat om dem.

Dessa svårigheter har dels ackumulerats över tid, dels hamnat på det politiska slagfältet där frågor om värderingar, demokrati, tolerans och rasism blandats ihop i en gröt och där den politiska vänstern slagit ihop sina påsar med en radikal religiös höger för att tillsammans bekämpa den liberala, demokratiska idén, utan vars tillkomst vi aldrig hade haft våra upplysta samhällen.

För min utlandsboende bekant är det denna förändring, som inträffat under den tid vi båda gick från tonårens turbulens till vuxenliv, som är svårast att förklara.

Vi skils åt utan att ha löst denna gåta, men med en delad oro över Sveriges tillkortakommanden i att på allvar ta tag i dessa problem. Till juletid hoppas vi kunna ses igen, men vi går in i en mörk årstid, både vädermässigt och politiskt.