Vad är det med Sverige som gör att vi å ena sidan tidigt avkriminaliserat moralpolitiska sakfrågor som homosexualitet och abort, å andra sidan utökat repressionen av andra traditionella sedlighetsfrågor, som drogbruk och sexhandel? Mönstret i andra liberala demokratier är annorlunda. Det senaste decenniet har stater i USA avkriminaliserat cannabis, parallellt med att aborträttigheter begränsats. År 2003 ersatte Nya Zeeland sina repressiva prostitutionslagar med en policy som integrerar sexhandeln och dess aktörer i sitt handels- och socialrättsliga ramverk, medan det dröjde till 2020 innan abort avkriminaliserades.

Dessa moralpolitiska val, menar jag i min socialantropologiska avhandling Sweden’s ban on sex-purchase. Morality politics and the governance of prostitution, säger något om en nations föreställningar om vad ett ”civiliserat samhälle” är, och om vilka som bör inkluderas eller exkluderas i samhällskroppen. I Sverige hör uppenbarligen inte drogbrukare, sexarbetare och deras kunder dit, däremot homosexuella och kvinnor som väljer att avsluta sin graviditet. Varför? Vad kan vi alltså lära av ett lands ställningstaganden i sådana laddade frågor, liksom exempelvis dödshjälp – de, som trots att de rör vad medborgare gör med sina kroppar väcker rädslor av samhällsexistentiell art; och som, när de är förbjudna, utgör en form av ”samtyckesbrott”?

Då Katarina Barrling i förra numret av Axess (nr 2/2025) skrev om min avhandling hade jag varit nyfiken på hennes syn på om det finns något i det svenska lutheranska arvet som får detta utfall. Emellertid uppehåller sig Barrling vid en normativ, filosofisk diskussion om sexköpsförbudet, relationen mellan stat, individ, lag, ”fri vilja” och ideologier, särskilt liberalism. Allt intressant och relevant, men dessvärre tar hon avstamp i ståndpunkter jag inte har, förväxlar mitt material med mina slutsatser och missar avhandlingens huvudärende.

Till exempel anför jag inte att det finns ett sätt att se på sexhandeln, tvärtom utgår jag från den mångfald av upplevelser och förståelser som präglar densamma. Jag menar inte att sexköpsförbudet strider mot ”grundläggande liberala principer” utan refererar till en rättsvetenskaplig doktrin som slår fast att det strider mot den defensiva straffrättens grundprinciper. Detta är en motsägelse som gör lagen antropologiskt intressant, och därmed en av studiens etnografiska utgångspunkter. Ingenstans skriver jag heller att sexköpsförbudet bör avskaffas. Däremot ansluter jag mig till den empiriskt baserade slutsatsen att alla former av kriminalisering av samtyckande sexhandel leder till förvärrad situation för sexarbetare och att den nyzeeländska policyn är att föredra. Denna slutsats må vara kontroversiell för förbudets förespråkare och svenska politiker, men jag delar den med det internationella forskarsamhället samt människorättsorganisationer. Detta motsägelsefulla faktum, alltså forskningsresultat kontra svensk policy, utgör en annan av studiens utgångspunkter.

Det är glädjande att Barrling funnit min studie klargörande. Jag kan också förstå fokus och felförståelser. Det är i svart-vita, normativa termer vi brukar diskutera frågor som prostitution. Är fenomenet ”bra” eller ”dåligt”? Bör det förbjudas eller tillåtas? Den som framför nyanserade uppfattningar ses lätt som ”kontroversiell”. Dock, i den mån min avhandling är normativ, så gäller det uppmuntran till allmän reflektion över straffrättens funktion: Ska sexköp, drogbruk och andra former av samtyckesbrott kriminaliseras, eller ska lagen användas för att ge sårbara grupper tillgång till skydd övriga medborgare har? Ytterst handlar det om huruvida staten önskar utesluta eller inlemma avvikare i samhällets sociala och rättsliga väv – en frågeställning med månghundraåriga, religiösa rötter.

– Petra Östergren

Svar från Katarina Barrling:

Petra Östergrens avhandling är mycket intressant och uppmuntrar till just den nyanserade reflektion Östergren skriver att hon eftersträvar. Hennes utgångspunkt är socialantropologisk, min statsvetenskaplig, vilket kan vara en förklaring till att vi definierar grundläggande begrepp olika. Det var inte min avsikt att beskriva avhandlingen på sätt som strider mot Östergrens intentioner, men den (empiriskt och teoretiskt grundade) kritik av sexköpslagen som avhandlingen framför är av en sådan omfattning och art att jag uppfattade den som normativ. Det var ingen kritik från min sida, och betyder inte att Östergren skulle sakna empirisk grund för sina slutsatser, eller vara onyanserad.

Vad gäller ämnet ”grundläggande liberala principer”, omfattar dessa enligt min tolkning just de straffrättsliga principer Östergren nämner. Avhandlingen är synnerligen perspektivrik och tankeväckande. Jag hoppas att den får många läsare.

– Katarina Barrling