Det är något sir Vince Cable – tidigare partiledare för liberaldemokraterna och näringsminister i Storbritannien samt professor vid London School of Economics (LSE) – tagit fasta på. I boken Money and Power presenterar han en rad politiker som har haft avgörande betydelse för ekonomisk­politiska vägval i sina respektive länder. Han inleder med att ange som sitt syfte ”att förstå de politiker som åstadkom några av de stora ekonomiska omvandlingarna i modern historia” och fortsätter: ”Jag är intresserad av de politiska nyckelfigurer som drev dessa förändringar; vad som motiverade dem; vilka ekonomer eller ekonomiska skolor de utgick från och hur de fann dem. Mera allmänt vill jag belysa en bortglömd historia: om utbytet och användningen av idéer som äger rum i kopplingen mellan politik och ekonomi.”

Till den änden har Cable valt ut 16 politiker från tolv länder som tillsammans har verkat under mer än 200 år. Hans intresse för ekonomer bakom politiker utgår från John Maynard Keynes berömda ord om att praktiska män, som tror att de är fria från intellektuellt inflytande, oftast är slavar under någon död ekonom. Cable presenterar de 16 kronologiskt efter den period då deras huvudsakliga insatser ägde rum. Han börjar med Alexander Hamilton och slutar med Donald Trump. En kronologisk uppräkning av så många namn blir emellertid alltför mekanisk, och jag ska därför försöka gruppera dem på en skala från marknadsliberalism till kommunism.

Fyra politiker har svarat för betydande marknadsekonomiska insatser: sir Robert Peel (1788–1850) avskaffade som brittisk premiärminister på 1840-talet de brittiska spannmålstullarna. Han stod under inflytande av David Ricardo och frihandelsförespråkarna Richard Cobden och John Bright. Ludwig Erhard (1897–1977) låg bakom det ekonomiska undret i Tyskland efter andra världskriget, först som finansminister och därefter som förbundskansler. Han var själv ekonom och i unga år påverkad av en ekonomisk liberal som Wilhelm Rieger och därefter av Wilhelm Röpke och Walter Eucken, grundare av den ”ordoliberala” Freiburgskolan. Margaret Thatcher (1925–2013) anförde den nyliberala offensiven på 1980-talet med monetarism, utbudsekonomi (avreglering, skattesänkning) och privatisering på programmet. Inspirationen kom, som är allmänt bekant, från ekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman. (Cable gör i kapitlet om Thatcher en utvikning om Reaganomics med Arthur Laffer som skattesänkarprofet.) Leszek Balcerowicz (f. 1947), finansminister och vice premiärminister i Polen under några år efter kommunismens fall, genomförde övergången till marknadsekonomi, den så kallade chockterapin. Han lät sig inspireras av Milton Friedman och samarbetade med Jeffrey Sachs.

Fem namn kan tentativt sorteras in i ett blandekonomiskt läger: Alexander Hamilton (1755–1804), en av de amerikanska grundlagsfäderna och USA:s första finansminister, skapade de förutsättningar under vilka industrin kunde blomstra. Han var påverkad av Adam Smith, men samtidigt förespråkare av så kallade uppfostringstullar till skydd för de nya industrierna. Franklin Roosevelt (1882–1945), USA:s president från 1933, försökte med New Deal, Den nya given, ta landet ur den stora depressionen. Han omgav sig med en stab av ekonomer och tog råd av bland andra Irving Fisher, Adolf Berle, Gardiner Means, Alvin Hansen och Lauchlin Currie; de båda sistnämnda var i sin tur påverkade av Keynes.

Tage Erlander (1901–1985), Sveriges i dubbel bemärkelse längste statsminister (1946–1969, 192 cm), byggde ut Per Albin Hanssons folkhem till den svenska modellen. (Cable bygger i huvudsak på Olof Ruins Tage Erlander. Serving the Welfare State 1946–1969 från 1990.) Som ekonomiska inspirationskällor nämns Eduard­ Bernstein, Stockholmsskolans ekonomer med Gunnar Myrdal i spetsen och John Kenneth Galbraith. Manmohan Singh (f. 1932), indisk finansminister i början av 1990-talet och premiärminister åren 2004–2014, är själv nationalekonom, skolad i Storbritannien av vänsterinriktade keynesianer som Joan Robinson och Nicholas Kaldor i Cambridge och den mer liberale Ian Little i Oxford, samt influerad av ekonomer som Raúl Prebisch, Galbraith, Paul Rosenstein-Rodan, James Mirrlees och Amartya Sen.

”Cable skriver medryckande och välformulerat, även om man kan finna några smärre skönhetsfel”

Shinzõ Abe (f. 1954), den premiärminister som har suttit längst tid vid makten i Japan, hade att tillsammans med finansministern Tarõ Asõ handskas med den långa stagnation som drabbade Japan sedan en väldig tillgångsbubbla brustit i början av 1990-talet. Abenomics bestod av ”tre pilar”: monetära och finans­politiska stimulanser samt strukturella reformer.

Fyra namn står för statssocialism: Otto von Bismarck (1815–1898), den tyske järnkanslern, drev på en inre tullfri marknad (Zollverein) och tullar mot omvärlden och blev i sina försök att hålla socialdemokratin stången den europeiska välfärdsstatens fader. Han läste den tyske industrialisten och författaren Wilhelm von Kardoff, som i sin tur var beroende av den amerikanske ekonomen Henry Carey och av Friedrich List, som båda i sin tur var påverkade av Hamilton.

Juan Péron (1895–1974), president i Argentina under ett årtionde efter andra världskriget, försökte, inspirerad politiskt av Mussolini och ekonomiskt av Prebisch, Latinamerikas motsvarighet till Keynes, vända landets kräftgång med hjälp av nationaliseringar och protektionism. Hans medelväg mellan kapitalism och socialism blev emellertid en återvändsgränd och peronismen blev ett i Argentina återkommande inslag som ledde till ständiga bakslag.

Park Chung-hee (1917–1979), president i Sydkorea två årtionden efter en militärkupp 1961, lyckades desto bättre med sin medelväg i form av ”styrd kapitalism” med en stark och dirigerande stat i kombination med en exportinriktad ekonomi; det ryktades att han var ”garderobskommunist”. Han hade den japans­ka moderniseringen under Mejidynastin på 1870-talet som förebild, men befann sig samtidigt i samspel med amerikanska rådgivare så som Walt Rostow, känd för sin teori om tillväxtstadier.

Lee Kuan Yew (1923–2015), premiärminister i Singapore i tre årtionden (1959–1990), var från början socialdemokrat av brittiskt snitt och kombinerade en stark offentlig sektor med frihandel. Han förlitade sig i ekonomiska frågor på Goh Keng Swee, kollega och utvecklingsekonom skolad vid LSE, och på ekonomer som Albert Winsemius från Nederländerna och E J Mayer från Israel. Lee utvecklade alltså en variant av statskapitalism men var uttalad motståndare till en dyr välfärdsstat av brittisk eller svensk modell.

Två aktörer hör hemma i kommunistlägret. Vladimir Lenin (1870-1924), den ryska revolutionens ledare, lade 1921, under hot om ekonomisk kollaps, om kursen från krigskommunism till nya ekonomiska politiken (NEP), med marknadsekonomiska inslag. Han framträdde naturligtvis främst som uttolkare av Marx. Deng Xiaoping (1904–1997), arkitekten bakom det moderna Kinas socia­listiska marknadsekonomi, fann vägledning såväl i Lenins NEP som i Japans, Sydkoreas och Singapores moderniseringar och fick goda råd från Världsbanken och ekonomen James Tobin; det påstås att han dessutom blev ”förförd” av Milton Friedman. Resultatet blev imponerande: ”Ingenting av denna omfattning, som lyft hundratals miljoner från fattigdom på så kort tid, hade någonsin åstadkommits i människans historia.”

Och så, till sist: Donald Trump (f. 1946) populisten som har kokat soppa på merkantilism och marknadsliberalism. Trump har, som bekant, försvurit sig åt nationalism och protektionism utifrån föreställningen att handel är ett nollsummespel, bedrivit avreglering och skattesänkning (som en fortsättning av Reaganomics) och försökt underminera Federal Reserves självständighet. Han har haft ekonomiska rådgivare som Lawrence­ Kudlow och Peter Navarro, men någon teori bakom hans agerande har Cable svårt att se: ”Han tycks inte ha identifierat sig med någon annan erkänd ekonomisk skola än sin egen.” Denna ”skola” har en grundbult: ”Trumps unika bidrag var besatthet av bilaterala handelsunderskott som inte har någon plats i modernt ekonomiskt tänkande men som var det dominerade ekonomiska paradigmet i den merkantilistiska traditionen före Adam Smith.”

Urvalet kan alltid diskuteras men Cable bjuder tveklöst på en spännande kavalkad av politiker som har plöjt djupa fåror på den ekonomisk-politiska historiens­ fält – såväl diktatorer och autokrater som konstitutionella demokrater, såväl professionella ekonomer som ekonomiska amatörer – och insikter om vilka ekonomiska idéer som har väglett dem. De flesta verkar dock, till skillnad från vad Keynes föreställde sig, inte ha varit omedvetna slavar under någon död ekonom utan låtit sig medvetet påverkas av någon levande ekonom. Cable levererar överlag balanserade omdömen och lyfter fram framgångar och misslyckanden med hänsyn till de historiska landskap i vilka politikerna har rört sig: ”Ekonomisk politik handlar […] om att applicera nationalekonomi i en värld där politiska begränsningar, incitament och utfall är helt annorlunda än i vanliga ekonomiska modeller av konsumenter och företag.”

Kapitlen avslutas med bedömningar av de arv respektive politiker lämnat efter sig och en, om än försiktig (och ganska okontroversiell), slutsats om att blandekonomier (hybrids) har lyckats bättre än mer utpräglade plan- och marknadsekonomier. Den svenska modellen framställs i förklarat ljus: ”Erlander tar priset som den politiska ledare som presiderade över oavbruten ekonomisk framgång i kombination med återkommande valframgångar för att ha levererat populära sociala resultat.” Här faller det sig naturligt att erinra om att Sverige under Erlanderepoken gynnades av att ha undsluppit krigets härjningar och att det var Gunnar Sträng som skötte den ekonomiska ruljangsen.

Cable skriver medryckande och välformulerat, även om man kan finna några smärre skönhetsfel: Politikerna presenteras inte i exakt samma ordning i inledning och slutsatser som i kapitlen och några felstavningar av namn förekommer. Men i en bok på närmare 400 sidor får man räkna med några småfel.

Boken avslutas med en kort – och något pessimistisk – utblick mot framtiden: Det är svårt att bli kvitt populistisk politik när den en gång har fått fäste (Peron, Trump) och det förefaller lättare att nå djärva ekonomiska och sociala mål med auktoritära ledare (Park, Lee, Deng) än med demokratiska. Cables berättelse handlar emellertid i hög grad om situationer som har ställt politiska ledare inför stora utmaningar eller gett dem stort manöverutrymme. Det finns trots allt på många håll starka institutioner och stabila utvecklingslinjer som inte gynnar ledare som eggar lättledda folkhopar eller sätter munkavle på självständigt tänkande människor.