I Ernst Jüngers roman Aladins Problem från 1983 förekommer en gestalt vid namn Sigi Jeerson. Om denne heter det att han ”inte bara hade rört sig i revolutionära kretsar, utan även agiterat”. Men det heter också: ”Över en natt hade Sigi upptäckt konservativa böjelser” hos sig själv. Detta ger i boken anledning till följande reflektion: ”Vändningen från den extrema vänstern till högern är inte ovanlig i historien; det tycks som om denna ger karaktärerna en skarpare pregnans. Det handlar om vändningen från idén till det pragmatiska, från åsikter till fakta.”

Den litterära gestalten Sigi Jeerson har lånat drag av en verklig gestalt: den rumänsk-tyske skriftställaren Valeriu Marcu (1899–1942). Om honom skriver Jünger i Jahre der Okkupation (1958) att han var en av de ”främsta lägesbedömarna” som han hade kommit i kontakt med. De båda skall enligt Jünger ha lärt känna varandra hemma hos författaren Arnolt Bronnen i Berlin omkring 1930, på tillställningar där även Joseph Goebbels stundtals hörde till gästerna. Lägenheten var dock så stor att man kunde uppehålla sig i skilda rum. Marcu och Goebbels var, enligt Jünger, inte olika varandra till det yttre: kortväxta, mörka, magra gestalter med spända anletsdrag. Men där upphörde också likheterna. Ifråga om insikt, fortsätter Jünger, var Marcu en gigant jämförd med Goebbels. Kort tid efter att nazisterna hade tagit makten lämnade Marcu och hans fru Tyskland. Jünger och Marcu fortsatte att växla brev fram till den senares död.

Marcu tillhörde länge kategorin bortglömda författare. Att han har räddats ur glömskan är främst den rumänske germanisten Andrei Corbea-Hoisies förtjänst. När det gäller Marcus biografi utgår jag i det följande i hög grad från Corbea-Hoisies forskning.

Marcu är av intresse bland annat av det skäl som Jünger angav. Han visar på en människa som tidigt anslöt sig till den revolutionära vänstern, men som sedan gradvis kom att förflytta sig över till den andra sidan. Denna rörelse var inte ovanlig under mellankrigstiden; även rörelsen i den motsatta riktningen förekom, men det var betydligt färre som tillryggalagde denna väg. I detta avseende var Marcu i mångt och mycket tidstypisk. Därtill är han författare till ett antal böcker och essäer som fortfarande är värda att läsas. Marcu inte bara tillryggalade en väg, utan han gjorde det reflekterande och skrivande. Detta gör honom till ett intressant samtidsvittne.

Marcu, ett sekelskiftesbarn, föddes och växte upp i Bukarest i en assimilerad judisk familj. Fadern var ingenjör och naturvetenskapligt sinnad. Sonen i familjen tycks ha varit ett brådmoget barn, och tidigt uppstod spänningar och konflikter inte minst med fadern. Redan i de tidiga tonåren uppvisade Marcu radikala böjelser. Han sammanträffade med Leo Trotskij i sin hemstad och anslöt sig till den socialistiska ungdomsrörelsen. För att få honom på bättre tankar skickade familjen honom under krigsåren till Zürich av alla ställen, en plats som vid denna tidpunkt vimlade av landsflyktiga revolutionärer. Där lärde Marcu sommaren 1916 känna Lenin, som snabbt tycks ha fattat ett stort förtroende för den unge men hängivne revolutionären. I en text, som publicerades postumt i Foreign Affairs, har Marcu nedtecknat sina minnesbilder av Lenin i Zürich.

De båda träffades första gången på en restaurang som innehades av en viss fru Prellog. Gruppen som samlades där bestod huvudsakligen av unga män med ett utseende som på samma gång utstrålade djärvhet och gåtfullhet. Marcu berättar att han efteråt slog följe med Lenin och hans fru på hemvägen. På Lenins fråga om han sympatiserade med mensjevikerna skall Marcu ha svarat: ”Jag är varken mensjevik eller bolsjevik. Vi på Werderstrasse är den mest radikala gruppen av alla, och vi har vår egen teori.” Detta blev början på en vänskap mellan den unge och den medelålders revolutionären.

De tio till tolv människor, som flera gånger i veckan sammanträffade med Lenin – som i Zürich gick under sitt verkliga namn, Uljanov – var alla övertygade om att det var han som skulle ta makten om det blev revolution i Ryssland. Och detta vid en tidpunkt när bolsjevikpartiet, enligt Marcu, bestod av en handfull människor utspridda på olika håll i Europa. Trots sin isolering tycks Lenin emellertid aldrig ha tvivlat på sin mission, och denna övertygelse gjorde starkt intryck på dem som träffade honom. Marcu lyfter även fram vad han uppfattade som Lenins folklighet; denne hade sina rötter i den ryska byn. Detta i motsats till Martov, mensjevikledaren, och Radek, den evige pamflettskrivaren, som han också lärde känna i Zürich. Han anför vidare att Lenin bland annat skall ha uttryckt: ”Man kan aldrig vara nog radikal, det vill säga man måste vara lika radikal som verkligheten själv, och sedan kan man låta djävulen och dårarna bekymra sig över om man är tillräckligt radikal.”

Hösten 1916 skickades Marcu trots sin ungdom av Lenin på ett uppdrag som förde honom först till Paris, där han sammanträffade med Trotskij, och sedan vidare med hemliga dokument via England, Norge, Sverige och Finland till S:t Petersburg, där han omedelbart arresterades av tsarens polis och skickades hem till Rumänien. Efter en kortare tid i arrest var Marcu verksam i Bukarest som skribent och agitator mot kriget. I mars 1918 arresterades han på nytt och deporterades till Tyskland (Bukarest var sedan mer än ett år besatt av tyska trupper). Under de följande åren befann sig Marcu i nästan ständig rörelse och var synlig på platser och i sammanhang där den politiska temperaturen var i stigande, som till exempel i Ungern våren och sommaren 1919 där han kämpade på Béla Kuns sida.

Under 1920-talet var Marcu huvudsakligen bosatt i Berlin. Han rörde sig till en början hemtamt i de radikalaste vänsterkretsarna, och företog någon gång 1921 en resa till Sovjetunionen, utan tvekan med Lenins goda vilja. Han kom dock också alltmer att sympatisera med den tyske socialisten Paul Levi och dennes kritik av Kominterns försök att fjärrstyra det tyska kommunistpartiet, vilket fick till följd att flera av de gamla vännerna vände honom ryggen. Utan någon avslutad skolgång eller yrkesutbildning såg Marcu som sin enda möjlighet att leva på att skriva, och han slog nu oförfärat in på den osäkra bana som det innebar och innebär att skriva ihop till sitt levebröd. Han förblev sina vänsterövertygelser trogen under ytterligare några år, om än med en avtagande radikalitet. Marcu skulle i efterhand beskriva sig själv som en yngling som tidigt förälskade sig i principer, och som trodde sig kunna härleda och förstå allt utifrån dessa. Men för att bli en självständig tänkare hade han varit tvungen att lämna dessa bakom sig.

Från mitten av 1920-talet började Marcu alltmer att göra sig ett namn som tyskspråkig författare. Från att huvudsakligen ha publicerat sig i kommunistiska tidskrifter blev han efter hand medarbetare i renommerade tidskrifter som Die literarische Welt, Das Tagebuch och Die Weltbühne. Marcu framträdde även som författare av historiska och biografiska arbeten där han porträtterade personer som Lenin (1927) och den preussiske generalen Scharnhorst (1928). Det var för övrigt den senare boken som först gjorde Jünger uppmärksam på Marcu.

I boken om Lenin heter det att denne redan som ung förälskade sig i lagar om historisk nödvändighet: ”Från sina analyser fjärmade han begreppen om rätt och orätt.” Porträttet av Lenin är inte utan sympati, men Marcu förtiger inte heller att bolsjevikpartiet härskade med hjälp av terror och kväste varje form av frihet. Lenin var förvisso en diktator: ”Diktatorns hjärna var Rysslands parlament, och endast där ägde fria debatter rum.”

Mot slutet av 1920-talet började Marcu alltmer att tvivla på vänsterpartiernas förmåga att hejda nationalsocialismens framväxt, vilket ledde till att han istället flyttade över sina förhoppningar till de konservativa krafterna. Han tilltrodde helt enkelt dessa bättre möjligheter att bjuda motstånd. Förmodligen spelade även utvecklingen av revolutionen i Ryssland, och särskilt efter Lenins död, en roll i sammanhanget. Marcu kom också tidigt att företräda något av en totalitarismteori, som såg likheter mellan de politiska systemen i det kommunistiska Ryssland, det fascistiska Italien och senare det nationalsocialistiska Tyskland. Dessutom ställde sig Marcu alltmer kritisk till vad han kallade ”kollektivmänniskan”, det mänskliga underlaget för varje form av diktatur, för att istället företräda en radikal individualism. Den kollektiva människan förkroppsligar oviljan att tänka på egen hand.

Detta är bakgrunden till hans bekantskap och sedermera vänskap med Ernst Jünger. Marcu torde dock inte ha delat Jüngers vid denna tid nationalrevolutionära ståndpunkter och ambitioner, utan stod snarare den klassiska konservatismen närmare. För Marcu hörde Jünger till de radikala antikapitalister som ville göra rent hus med Weimarrepubliken, som ville något radikalt annorlunda, men som sedan när maktskiftet väl var ett faktum inte ville ha någon del i vad man såg som maktens korruption, utan avvisade den nya regimen med ett suveränt förakt. Jünger har själv uttryckt det som att diskussionerna med Marcu inte skall ha varit utan betydelse för hans kontroversiella bok Der Arbeiter, som publicerades på hösten 1932. De båda promenerade vid denna tidpunkt en gång bland villorna i Berlin-Dahlem. Marcu skall då enligt Jünger ha yttrat: ”Jag skulle gärna vilja veta vem som kommer att bo här om tio år. Säkert andra än idag.”

Strax efter att Hitler hade utnämnts till rikskansler fann Marcu och hans fru det för gott att lämna Tyskland. Man kom som många andra emigranter att för ett antal år bosätta sig på den franska sydkusten. Kort tid efter att de hade lämnat Berlin beslagtogs Marcus omfattande bibliotek av nazisterna. Jünger verkade för att detta skulle återbördas, vilket också till en del kom att ske. Kontakten mellan Marcu och Jünger fortsatte under alla omständigheter efter 1933 i brevform. Jünger hade då alltmer fått kalla fötter när det gällde Hitler-Tyskland, och Marcu kom, menar jag, att bli mycket viktig för honom i ett bestämt avseende.

I ett brev till Jünger från den 17 december 1933 skriver Marcu: ”Det skönaste som Tyskland frambringat är och förblir ’andens autonomi’. Denna autonomi äger en dynamisk kraft som Fichte, Hegel och Clausewitz trodde på, och som jag tror på.” (Även Lenin skattade för övrigt krigsteoretikern Clausewitz mycket högt.) Marcu avvisar nu bestämt kollektivmänniskan till förmån för den enskilde individen. ”Ett huvud är mer än fyra hundra struphuvuden”, är titeln på en av hans artiklar från 1929. En människa som tänker klart är värdefullare och kan åstadkomma mer än tusen människor som bullrar och väsnas. ”Tänkandet måste”, skriver han i nämnda artikel, ”för att förbli revolutionärt, gå sin egen svåra, heroiska och ensamma väg. Opposition är inte längre en partisak, utan den enskildes sak.”

Marcu och Jünger kunde mötas i tron på den enskilde och dennes ansvar, i en aristokratisk elitism och ett avvisande av pöbeln, liksom i ett intresse för maktens mekanismer. Jag menar att kontakten med Marcu bidrog till att stärka Jünger i den hållning som kommer till uttryck i hans bok På marmorklipporna (1939). Där heter det: ”Ordet, friheten och anden är en treenighet.” Marcu skrev i sin tur: ”Kärleken till friheten är inte bunden till något system, utan den överlever alla system. Denna upphöjda lust – att andas, handla och tala fritt – denna brinnande låga hos den enskilde individen kan inte kvävas av våldets övermakt.”

Under sin tid i Sydfrankrike skrev Marcu regelbundet bland annat i exiltidskriften Das neue Tagebuch. Han publicerade under denna tid även ett större verk om fördrivningen av judarna från Spanien (1934) och en omfattande biografi över Machiavelli (1938). När den förra boken utkom hade redan en judisk exodus från Tyskland påbörjats, även om många ännu inte hade varsnat eller velat böja sig för faran. Kanske gällde för judarna i Tyskland vad Marcu skrev om de döpta judarna i Sevilla efter att inkvisitionen hade inletts: de var rädda för att fly och rädda för att stanna. Det är överhuvudtaget svårt att inte dra paralleller mellan då och nu. ”Kampen för det rena blodet”, lyder en av kapitelrubrikerna i boken. Detta var enligt Marcu inkvisitionens outtalade agenda. Inte bara handlingar kunde vara syndiga, utan även blodet. Otadlig var endast den renrasige: ”Sökandet efter orent blod blev till en mani.” Att denna mani nu grasserade med full kraft i Tyskland var uppenbart; att den skulle eskalera till ett systematiskt folkmord anade nog inte heller Marcu vid denna tidpunkt.

Marcus bok om Machiavelli är i sin tur, så vitt jag känner till, den enda av hans böcker som har blivit översatt till svenska. ”Det gällde före Machiavelli”, heter det i denna, ”och det gäller alltjämt, att inte blott tyrannen, inte blott diktatorn, utan politikern i allmänhet och demagogen i synnerhet bör vara en stor skådespelare och en begåvad simulant.” Skådeprocesserna i Moskva upptog honom också starkt under dessa år. Man skulle kunna skriva en biografi om Stalin, menade han, utan att nämna Karl Marx. Däremot är det omöjligt att förbigå parallellerna med Ivan den förskräcklige.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Under åren i exil plågades Marcu av det ständiga käbblet och de ständiga konflikterna mellan exilförfattarna, vilka han desillusionerat beskriver som ”anekdoter från dårhuset”. Han berättar även om följande dialog mellan två landsflyktiga, som speglar en värld som rämnat itu. Den ene av dem berättar att han skall emigrera till Australien. ”Varför så långt bort?” ”Långt? Långtifrån vad då?” Efter Frankrikes militära sammanbrott och upprättandet av Vichyregeringen blev Marcus situation alltmer prekär. Han försökte, som så många andra, desperat att erhålla ett visum för inresa till USA. Detta fick han först i november 1940. Den 29 mars 1941 avreste han, tillsammans med sin fru och dotter, i båt från Lissabon. Men det var av allt att döma med mycket blandade känslor som Marcu anträdde färden. I en senare publicerad ”Diary of an escape from Europe” skriver han: ”Hitlers anhängare ger sig inte av; varför skall hans fiender göra det? Detta är emellertid vad som alltid sker. I varje batalj är det de bästa, de modigaste, som dör. Detta gäller även emigrationen. Jag har beslutat mig för att vara en av de fega. Jag reser.”

Familjen kom att bosätta sig i New York, där Marcu till en början kände sig fullständigt vilsen och rotlös. Men snart nog började han att publicera sig på engelska. Han kommenterade även världshändelserna i de tyskspråkiga radiosändningarna av Voice of America. I början av december 1942 läste Marcu hemma hos en vän i New York upp ett nyligen avslutat kapitel om en sjöstrid under antiken. Mitt under läsningen drabbades han av en hjärtattack och avled. Marcu blev endast 43 år gammal. Men ser man till vad han hann med under sitt korta liv så blev han mycket gammal.

Marcu skall enligt vittnesbörd ha haft en stark personlig utstrålning. Han var lidelsefull och samtidigt en kylig betraktare, en livsnjutare och charmör och samtidigt en bokälskare. Det är svårt att genrebestämma hans verk. Som historiker och författare till biografier var han inte akademisk, men likväl grundlig. Hans stil var journalistisk, men också mer än så. Han skrev dessutom på ett språk som inte var hans modersmål. Marcu framstår som urtypen för en centraleuropeisk, kosmopolitisk författare och skribent under mellankrigstiden. Hans judiska börd, som han själv inte fäste minsta vikt vid, kom dessutom att sätta sin prägel på hans livsöde.

Marcus personliga förebild kom med åren att bli Machiavelli. Liksom hos den senare så var hans intresse riktat mot makten. Han eftersträvade inte någon makt för egen del, men sökte sig till och befann sig gärna i maktens närhet, han fascinerades av spelet kring makten, av maktens mekanismer: hur man tillförskansar sig, befäster, utvidgar och förlorar makten. Den andliga oavhängigheten, upplysningens klassiska devis: att tänka själv, att inte gå i någon annans ledband, var samtidigt Marcus ledstjärna. Föga förvånande att han inte kunde förbli inom den kommunistiska rörelsen. Det var inte minst denna vilja till oavhängighet som förde honom samman med Jünger, men med bibehållen respekt för människan Lenin.

”Om inte anden söker upp makten”, skriver Marcu i sin bok om Machiavelli, ”så söker makten upp anden. Ty makten utan ande är slutligen blott en död vikt. Det är anden som berättigar makten och bestämmer dess livslängd; och en makt utan ande är det svagaste ting i världen.”