Anita Berber – sin egen ryktbarhets fånge

Sommaren 1919, den första efter krigsslutet, uppträdde en ung tysk danserska vid namn ­Anita Berber i Lili Ziedners kabaré på Hasselbacken i Stockholm. I Aftonbladet från den 16 juli stod att läsa: ”Hennes dräkter voro mer raffinerade än hennes dans, som stundtals övergick till akrobatik. Bekant­skapen var dock uteslutande angenäm.” Redan året innan skulle hon ha uppträtt hos Ernst Rolf på Mosebacke, men dök då aldrig upp. En ganska så stor besvikelse förmodligen, då Dagens Nyheter från den 2 mars 1918 visste att berätta att Anita Berber, sin ungdom till trots, ”redan räknas som en av kontinentens förnämsta dansöser”, och att hon vid sina ”uppträdanden i utlandet blivit publikens gunstling”.

Ett decennium senare var Anita Berber död. Varifrån kom hon och vad hade hänt under de gångna tio åren? Det visar sig handla om ett liv och en karriär som är intimt förbunden med Tysklands stormiga historia åren efter första världskriget, en karriär som snabbt ebbade ut så snart stormen temporärt började bedarra.

Anita Berber föddes den 10 juni 1899 i Leipzig. Hennes far var en framstående violinist, hennes mor var kabaréartist. Föräldrarna skildes kort tid efter dotterns födelse. Fadern var gift fem gånger. Anita Berber kände knappt sin far och inte heller sina halvsyskon. Hon växer till stor del upp hos sin mormor och fastrar i en gediget borgerlig miljö i Dresden.

Under hennes uppväxtår bildas konstnärsgruppen Die Brücke i staden, och strax utanför denna grundas trädgårdsstaden Hellerau som ett livsstilsexperiment. Det var i Hellerau som ­Berber redan i unga år tog sina första danslektioner. Vid 16 års ålder flyttar hon tillsammans med sin mormor och mor till Berlin där de bosätter sig på Zähringer Strasse 13, strax söder om Kurfürstendamm. I Berlin fortsätter Berber sin utbildning till danserska.

Detta var tiden då den så kal­lade uttrycksdansen (även kallad modern dans eller fri dans) firade triumfer i Tyskland. I denna form av dans handlade det om att finna ett regelfritt uttryck för en subjektiv upplevelse. Det gällde att översätta ett själstillstånd till ett kroppsligt uttryck via rytmiska rörelser. Danskonsten uppfattades överhuvudtaget som en livsförändrande kraft som befriade kroppen och själen ur deras fångenskap i regler och konventioner. Två av pionjärerna för denna nya form av dans var Isadora Duncan och Mary Wigman (som egentligen hette Marie Wiegmann).

Sitt första dansframträdande gör Berber i februari 1916 på Apolloteatern i Berlin, och hennes första framträdande som solodansös äger rum ett år senare. Hon beskrivs i en minnes­bild som ”spontan och hämningslös”, och med en stark utstrålning. I januari 1918 uppträder Berber på Wintergarten, ett av den tidens centrala nöjesetablisse­mang i Berlin som är beläget i hörnet av Friedrichstrasse och Dorotheenstrasse. Sedan detta år är hon även verksam inom filmbranschen. Hon medverkar i flera filmer av Richard ­Ostwald, en innovativ österrikisk regissör av judisk börd. Denne gör bland annat verk som presenteras som ”social­hygieniska”. Hans film Det gula huset utspelar sig i prostitutionsmiljöer, medan Annorlunda än de andra kretsar kring homosexualitet.

I januari 1919 gifter sig Anita Berber med Eduard von Nathusius, en välbärgad antikvitetshandlare som är några år äldre än hon. Möjligen gifte hon sig i första hand för att hon ville flytta hem­ifrån. Äktenskapet upplöstes tre år senare. Under tiden hade Berber gjort en bekantskap som skulle komma att förändra hennes liv.

Någon gång under sommaren 1920 lär hon känna Sebastian Droste, som egentligen heter Willy Knobloch och kommer från en borgerlig familjemiljö i Hamburg. Han är dansare, koreograf och poet, men även drogberoende. Genom honom lär sig Berber snabbt att bruka kokain, som var 1920-talets stora modedrog. Mängder av konjak kommer även framöver att höra till hennes repertoar. Än så länge snurrar dock karriärhjulen vidare, allt snabbare men i hjälpligt ordnade banor.

Anita Berber presenteras i magasin som Elegante Welt som en ”demonisk dansvirtuos”, och hon blir i början av 1920-talet till något av en modeikon som uppmärksammas även i amerikanska Vanity Fair. Men lika ofta som hon vinner applåder så uppstår svårigheter på grund av hennes tilltagande opålitlighet.

I december 1921 kan Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin rapportera från Nelsonteatern, belägen vid Kurfürstendamm: ”Här är stjärnan Anita Berber, bekant sedan sitt uppträdande på Hasselbacken för ett par somrar sedan, men nu vida mindre smaklig i sin perverst raffinerade dans.” En hel del vatten hade av allt att döma flutit sedan besöket i Stockholm. Berber blir vid denna tid även något av en pionjär för den så kallade nakendansen, varvid naken kunde betyda allt ifrån bara armar och ben via skiftande grader av avkläddhet till helt avklädd. Vad som kom att uppfattas som nakendans var i hög grad avhängigt betraktarens blick och hållning.

Berber medverkar bland annat i tre korta dansscener i Fritz Langs film Dr Mabuse, spelaren som har premiär under försommaren 1922. ”Vi behöver sensationer av ett särskilt slag för att kunna uthärda livet”, heter det i en av filmens mellantexter. Att tillhandahålla sensationer och skandaler skulle mer och mer komma att bli Berbers egentliga varumärke. Det låg utan tvekan en tragik i detta. Hon uppfattade av allt att döma sig själv som en seriös danskonstnärinna, men möttes alltmer av en publik som ville uppleva något kittlande och skandalöst. I en intervju vid denna tid säger hon: ”Vår generation lever mycket snabbare, hetsigare och intensivare. Som en följd av detta vet den litet eller inget alls om kärleken. På dess baner står: njutning.”

Våren 1922 återknyter Berber kontakten med Sebastian Droste. De tecknar ett kontrakt för en dansföreställning i Wien under början av vintern samma år. Kort tid efter att Droste har anlänt till Wien råkar han i klammeri med rättvisan och hotas av utvisning. Deras instuderade uppsättning har dock premiär som planerat den 14 november på Konserthuset. Denna afton bär uppsättningen titeln ”Enda danskvällen”, men den har gått till historien som ”Lastens, fasans och extasens danser”. Berber framför danser med titlar som ”Kokain”, ”Morfin” och ”Astarte”. Droste framför i sin tur en dans kallad ”Dårhuset”, och tillsammans framför de båda dansen ”Självmord” till musik av Beethoven (Månskenssonaten). Den senare väcker anstöt därför att den, åtminstone enligt somliga, profanerar den store kompositören.

Anita Berber och Sebastian Droste är det stora samtalsämnet inom Wiens kultur- och societetskretsar denna vinter. Paret uppträder inte bara i högkulturella sammanhang utan även på varieté­lokaler och nattklubbar, vilket antyder att man ifrågasätter skillnaden mellan högt och lågt på kulturens område, mellan finkultur och lättare underhållning. Det är nu som Berber definitivt förvärvar sitt rykte om att vara ”den dansande synden”; det byggs denna vinter alltmer upp en medie­bild av henne som dekadent och gränslös, som en fara för anständigheten och den goda smaken.

Snart är emellertid måttet rågat. Droste utvisas i början av januari 1923 från Österrike och sätts på ett tåg i riktning Budapest. Kort tid därefter skapar Berber en skandal när hon initierar ett slagsmål på Ballhaus Tabarin i Wien. Hon utvisas den 13 januari och beläggs med ett femårigt inreseförbud. Hon återförenas med Droste i Budapest där de uppehåller sig en tid, för att därefter genomföra en längre turné med uppträdanden huvudsakligen i Italien. Till Berlin återvänder de först under sensommaren.

Tidigare under året, i mars 1923, har en film som visar ”Anita Berber och Sebastian Droste i sina dansskapelser” haft premiär i Wien. Tyvärr verkar det inte som att filmen har bevarats till eftervärlden. Det publiceras i början av året även en exklusiv bok med titeln Die Tänze des Lasters, des Grauens und der Ekstase, som trycktes i 1 000 exemplar och som innehåller texter, dikter, foton och teckningar som är relaterade till dansföreställningen med samma namn.

Hösten 1923 kulminerar hyperinflationen i Tyskland. Införandet av den nya räntemarken i november blir början på en stabiliseringsfas som kommer att bestå fram till börskraschen hösten 1929. Det ”gyllene tjugotalet” – som det tyska uttrycket lyder – tar nu så sakteliga sin början. Men det skall visa sig att detta inte är Berbers epok. Hennes tid var snarare inflationsåren, när det gränslösa hade konjunktur, när det gällde att leva för dagen och tankar på morgondagen snarast var en belastning.

I maj 1924 överges Anita Berber av Sebastian Droste. När han under namnet baron von Droste avreser med båt till New York har han lagt beslag på flera av hennes värdesaker: ringar, hals- och armband. Men vid denna tidpunkt har Berber redan träffat den amerikanske dansaren Henri Châtin Hofmann, som sedan en tid vistas i Berlin. De båda gifter sig i september 1924. Det var ungefär vid denna tidpunkt som den unge Klaus Mann lärde känna de båda dansarna. ”Anita Berber var redan en legend”, skulle han skriva ett par år efter hennes död. ”Depraverade borgardöttrar kopierade Berber, varje bättre kokott ville se ut precis som hon.”

Det blev efter hand Berbers öde att var hon än uppträdde eller visade sig förväntades det en skandal eller åtminstone något spektakulärt och kittlande. Hon blev sin egen ryktbarhets fånge. Ett ”normalt” uppträdande från hennes sida accepterades inte. När Berber å sin sida upplevde att hon inte togs på allvar som konstnärinna så tappade hon kontrollen över sig själv och rasade. Ett samtidsvittne uttryckte saken så här: ”Som den enda ärliga människan avslöjar hon nöjesetablissemangens verkliga sida och visar upp sin omgivnings svulster och åderbrock lika skamlöst som George Grosz gör i sina bilder.” En intressant synpunkt; likt Grosz i sin konst blottlägger Berber hyckleriet och dubbelmoralen hos samhällets föregivna stöttepelare.

Någon gång under hösten 1925 målar Otto Dix vad som skulle komma att bli ett mycket berömt porträtt av Anita Berber. Det har beskrivits som en nysaklig målning av en kvinna som själv förkroppsligade expressionismen. Porträttet går nästan helt i rött. Det är en fortfarande ung kvinna som porträtteras, inte mer än tjugosex år gammal. Men det framställer hur någon som en gång har varit en vacker och attraktiv kvinna nu förvandlats till en grotesk mask. Det röda i näsborrarna antyder hennes missbruk. Målningen utstrålar en avvisande och ointaglig hållning: kom inte för nära. Det är inte någon nattens drottning, förförisk och lockande, som gestaltas, utan snarare en människa stadd i förfall och som lever på lånad tid. Tankarna går närmast till Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt. (Dix målning återfinns idag på Konsthallen i Stuttgart.)

Klaus Mann skulle, i den tidigare anförda texten, skriva om Anita Berber: ”Hon befann sig, omgärdad av sin legend, mitt i en fasansfull ensamhet. Kring henne var iskall luft. För att inte förstelnas av köld drev hon saker och ting i allt radikalare riktning. Allt omkring henne blev till skandal.” Berber kämpar för att hålla liv i sin karriär, men incidenterna avlöser varandra. När hon och Henri Châtin Hofmann i mars 1926 uppträder på Sect-Pavillon i Prag så uppstår sent på natten ett slagsmål där Henri skall ha misshandlats och fått två tänder utslagna. Det finns förstås olika versioner om vad som egentligen tilldrog sig. Men kanske var polisen helt rätt på det när man skrev: ”Liknande har redan tilldragit sig i andra städer. Anita Berber har upprepade gånger provocerat fram skandaler för att tidningarna skall skriva om henne.”

I början av 1927 återvänder Sebastian Droste till Tyskland, dödsmärkt av sjukdom. Han avlider i föräldrahemmet i Hamburg i slutet av juni samma år. Den förlorade sonen har slutligen återbördats. I augusti samma år intervjuas Berber av en tidning i Budapest. Hon uttrycker sig då bland annat så här om sin tidigare danspartner: ”Jag vet med säkerhet att ingen levt ett så febrigt, intensivt och lystet liv som vi gjorde när vi dansade tillsammans.” Och hon fortsätter: ”Nu är han död, och jag tror att inte heller den gamla nakendansöse­n, den gamla Anita Berber, lever längre.” Har hon sent omsider insett att tiden sprungit ifrån henne? Berber vill bli en annan människa. Hon är inte heller längre någon trendsättare eller modeikon, någon att efterlikna. I februari 1927 stod det i en recension i tidskriften Der Film: ”Idag borde man välvilligt informera denna kvinna om att hennes tid är förbi.”

På hösten 1927 reser Berber och Henri Châtin Hofmann till Grekland och Främre Orienten. De uppträder under de följande månaderna först i Aten och sedan i Kairo, Alexandria, Bagdad och Damaskus. Under denna tid slutar Berber plötsligt att dricka alkohol.

Den 13 juli 1928 kollapsar hon på scenen i anslutning till ett framträdande. Diagnosen lyder långt framskriden, obotlig tbc. En lång och mödosam hemresa tar sin början. För att de skall ha råd att tillryggalägga den sista etappen från Prag till Berlin krävs en penninginsamling bland vänner.

Berber vårdas först i hemmet på Zähringer Strasse och sedan på ett sjukhus i Kreuzberg, där hon avlider den 10 november 1928. Hon begravs fyra dagar senare på Sankt Thomaskyrkogården i ­Neukölln. På plats finns ett antal personer från Berlins konstnärs- och artist­kretsar, samt några transvestiter från nattklubben Eldorado och prostituerade från Friedrichstrasse. Även en celebritet som sexologen Magnus Hirschfeld är där. Kyrkogården finns inte längre kvar och det finns därför ingen gravplats att besöka. Istället finns där idag en Anita-Berber-Park.

Anita Berber gestaltade ett kompromisslöst liv i nuet. Hon blev en ikon i ett samhälle till synes utan morgondag, under en tumultartad tid när penningvärdet devalverades först från en månad till en annan, sedan från en dag till en annan, och slutligen från en halvtimme till en annan. Det var en tid när alla moralbegrepp stod på huvudet eller helt enkelt var försatta ur spel. Den som inte ögonblickligen förbrukade sedlarna med de många nollorna såg dem snart glida ur händerna och bli värdelösa. En del blev på kort tid ofantligt rika, många andra förlorade hela sitt sparkapital. Berber blev till drottning i denna uppochnedvända värld. När en stabiliseringsfas inträdde var hennes tid förbi. Kanske skulle det ha varit möjligt för henne att starta om sin karriär om hon fått leva längre, men hon skulle knappast ha blivit en symbol för den nya tiden. Det gyllene tjugotalet var inte Berbers tid. Hennes livsöde bär på intressanta frågor om hur en karriär kan vara intimt förbunden med en tid och tidsanda, och hur abrupt en karriär kan gå i stå när tiderna förändras.

Berber föll av allt att döma förhållandevis snabbt i glömska. För nationalsocialisterna var hon rätt och slätt dekadent, entartet, och därför absolut ingenting som den nya regimen ville visa upp eller förknippas med. Denna glömska kan sägas ha varat ända fram till 1984 då Lothar Fischer publicerade sin första bok om henne: Tanz zwischen Rausch und Tod. Anita Berber 1918–1928 in Berlin. I anslutning till denna publikation tog skådespelerskan Hanna Schygulla kontakt med Fischer och beklagade att Rainer Werner Fassbinder inte längre var i livet, och därför inte kunde filmatisera Berbers liv. Detta gjorde däremot Rosa von Praunheim några år senare med filmen Anita – Tänze des Lasters (1987).

Sedan dess föreligger ett nymornat intresse för Berber. Hon tycks på sina håll rentav ha uppnått något av kultstatus. Sångerskan Nina Hagen uppförde till exempel 1994 en performance, tillsammans med danserskan Darla Teagarden, på Goethe-institutet i San Francisco med titeln ”The Seven Addictions and Five Professions of Anita Berber”.

Någon verkligt grundläggande och tillförlitlig biografi om Anita Berbers liv och gärning föreligger ännu inte. Vad som är dikt och vad som är sanning om henne har ännu inte sorterats ut, utan myt och verklighet tenderar i alltför hög grad att smälta samman.

Det är emellertid min gissning att det idag någonstans sitter någon och arbetar på att färdigställa just en sådan biografi. Man är till exempel nyfiken på om person och scenpersona i Berbers fall verkligen sammanföll i så hög grad att de två i princip blev till ett, eller om det fanns en privatperson som rymde andra sidor än den offentliga bilden.