Ibland på tunnelbanan i Moskva har man svårt att tro att ryska kvinnor kan få fruktsam avkomma med ryska män. Ingenstans i Europa är kvinnorna så uppklädda, så noggrant förberedda på att bli sedda var gång de äntrar det allmänna rummet. Här går man i stövlar med livsfarligt höga klackar på vintern och cocktailklänningar till vardags på kontoret. Här anlitar man professionella fotografer för att ta profilbilder till sociala medier. Konstgjorda ögonbryn, professionellt manikurerade naglar och rakpermanentat hår är normen bland kvinnor upp till fyrtio. En kvinna och internetanvändare i Ryssland är måltavla framförallt för reklam som handlar om sex- och skönhetsbehandlingar: kurser i ansiktsgymnastik för att förhindra rynkor, eller underlivsgymnastik för att rädda äktenskapet, och så diverse mer eller mindre medicinska behandlingar för celluliter, kroppsbehåring och övervikt. Bara i Los Angeles har jag sett så många silikoninsprutade läppar som här.

Männen i åldern 20–50 ser ut som fågelungar som trillat ur boet: sömndruckna ögon, tanklösa frisyrer, urtvättade, fula skjortor och smutsiga skor. I deras hy kan man skönja en D-vitaminbrist som går tillbaka i generationer. De verkar aldrig ha reflekterat över vilka färger som passar med vilka; ingen vet hur sällan de tvättar sig. Bara bland de äldre männen hittar man lite klass: lagom ansade skägg som ger karaktär åt ansiktet, stiliga om än slitna fårskinnsmössor och rockar som vittnar om den sortens fåfänga som grundar sig i aktning för både en själv och andra människor.

Liksom i andra storstäder i världen råder det mansbrist i Moskva, vilket gör kvinnors jakt på män till en hela-havet-stormar-lek. ”Det är en stad av ensamma kvinnor”, sa en väninna uppgivet. Men demografin i sig räcker inte som förklaring till varför kvinnor på tunnelbanan sitter och suger in kinderna för dagens Instagram-selfie medan männen petar i näsan. En kvinna i medelklassen räknar ett äktenskap som ett bra parti om det innebär att hon kan sluta jobba, i alla fall när barnen kommer. Men den samtida ekonomin tillåter i allt mindre grad sådana upplägg. Det konkurreras alltså om den mindre grupp män som ensamma kan försörja en familj.

”I Ryssland finns också en mansdag. Den infaller två veckor före kvinnodagen och kallas officiellt Faderlandets beskyddares dag.”

I stort sett alla män som man träffar, till och med de 22-åriga doktoranderna på universitetet, är gifta; men detta betyder inte nödvändigtvis att de tycker man måste ge upp hoppet, för många av dem är öppna för affärer vid sidan om. Förutom snabbköp är det i Moskva bara blomsterhandlare som har öppet dygnet runt – utan undantag blinkar det ”24 t.” vid sidan om neonskylten ”Blommor”. Vem köper blommor klockan fyra på morgonen? Såvida blomstren inte är en fasad för narkotikahandel kan jag inte se någon annan förklaring än att många män gärna vill ha med blommor när de ger sig av till sina älskarinnor på småtimmarna.

Kvinnodagen i mars är en stor helgdag i Ryssland. Trots att det är en arbetsfri dag är den inte till för att demonstrera. Huvudsaken är att bli uppvaktad med blommor och tårta av sin man, och på kvällen få gå på restaurang och bio. I Ryssland finns också en mansdag. Den infaller två veckor före kvinnodagen och kallas officiellt Faderlandets beskyddares dag, det vill säga en helgdag för veteraner. På denna dag lägger män upp bilder på sig själva från lumpen på Facebook. Men eftersom i praktiken alla män gör lumpen, även om inte alla stridit i något krig, så har denna dag blivit en dag då män i allmänhet hyllas. Den 23 februari är det männen som får presenter – sprit är mest traditionsenligt, men jag har hört att parfymer också förekommer, trots att även detta är svårt att tro när man sitter på tunnelbanan. De flesta i väst utgår från att kvinnor gör sig fina helt enkelt för att attrahera män. En som jag tror viktig anledning förbises helt. Kvinnor lägger ner möda på sitt utseende för att signalera till mäns undermedvetna hur de vill bli behandlade. Allt det i hennes utstyrsel som får en kvinna att se ut som en utsökt, ömtålig orkidé är en del i ett försök att få män att behandla henne med en speciell vördnad – den vördnad som västerländsk feminism felaktigt avfärdar som ännu ett uttryck för kvinnoförakt. Men denna ridderliga vördnad har i stort sett försvunnit från det ryska samhället, trots att det i allmänhet är så mycket mer traditionellt än till exempel Sverige. Förutom uppvaktningen den 8 mars är det bara en sedvana som kommer i åtanke: en rysk man sträcker aldrig ut armen för att skaka hand med en kvinna om hon inte själv först sträckt ut sin. Det vore att inkräkta på kvinnans kroppsliga integritet.

Det faktum att ryska kvinnor är så måna om sitt utseende tycks mig alltså tyda på att de utgår från att inte bli behandlade med gammaldags vördnad – det krävs en särskild ansträngning från kvinnornas sida för att frammana denna attityd hos män. I regel behandlas kvinnor som en lägre varelse: dum och svag. Män kan däremot räkna med att, hur de än ser ut eller beter sig, bli bemötta med den särskilda vördnad som tillkommer en krigshjälte – och det inte bara den 23 februari, utan året om.