I oktober 2023 gav Mario Vargas Llosa ut sin sista roman, Le dedico mi silencio (”Jag ger dig min tystnad”). Därmed tog han farväl från en enastående litterär bana som började med publiceringen av Staden och hundarna 1963 och på många sätt kulminerade med Nobelpriset i litteratur 2010.

Ett par månader senare kom hans andra farväl, då skrev han sin sista krönika i den spanska tidningen El País. Under 33 år publicerades där Vargas Llosas krönikör varannan vecka under vinjetten Piedra de toque (”Prövosten”). De behandlade de mest skiftande ämnen, ofta relaterade till aktuella politiska händelser men också till litteratur. Den första handlade om Margaret Thatcher. I den sista ger Vargas Llosa ett råd till en ung journalist: att säga och försvara sanningen under alla omständigheter. Det var det han alltid själv försökte göra i de hundratals krönikor som han skrev.

Denna sommar deltog jag i Foro Atlántico, en årlig konferens som den stiftelse som Vargas Llosa har lett sedan 2001 – Fundación Internacional para la Libertad, FIL – organiserar i Madrid. Där samlas framståen­de liberaler från Spanien och Latinamerika för att diskutera den politiska utvecklingen i detta vidsträckta kulturella område. För första gången var han inte själv med. Det var på något sätt hans tredje farväl.

Det betyder emellertid inte att sagan om författaren Mario Vargas Llosa skulle vara slut. I ett kort efterord till sin avskedsroman säger han: ”Nu skulle jag vilja skriva en essä om Sartre, som var min maestro när jag var ung. Det ska bli det sista jag kommer att skriva.” Därmed återvänder han till 1960-talets Paris där – som han säger i en krönika från 2023 – ”vi var fattiga och förtrollades av rikedomen” i Jean-Paul Sartres verk.

Den omfångsrika litterära, intellektuel­la och politiska gärning som på detta sätt håller på att avslutas är utomordentligt rik och mångfasetterad. Men den präglas, enligt min mening, särskilt av två drag. Vargas Llosa tog avstånd från Sartres försvar av det oförsvarbara, det vill säga den påstådda väsensskillnaden mellan revolutionär och reaktionär terror, mellan ”progressivt”, kommunistiskt och annat politiskt förtryck. Däremot övertog han från Sartre – som Vargas Llosa alltjämt betraktar som en stor författare och tänkare – idén om den engagerade författaren, som tar ställning och inte tittar bort. Inget har varit mer främmande för Mario Vargas Llosa än likgiltigheten för det som händer i världen.

Denna hållning har varit vägledande i ett liv där politiken alltid har varit närvarande. Det innebär dock inte att han skulle sammanblanda politik och litteratur. Vargas Llosa har påpekat att författaren, och konstnären i allmänhet, utgår från sin fantasis absoluta rätt att skapa overkliga världar, fiktioner som kan vara så övertygande att vi för ett ögonblick upplever dem som om de vore verkliga. Den som sysslar med politik måste däremot alltid utgå från verkligheten och från vad som faktiskt är möjligt.

Det andra bestående draget i Vargas Llosas gärning kan kopplas till den person som en gång var Sartres mest framstående motståndare: Albert Camus. I ett anförande från maj 2011, med anledning av presentationen i Madrid av min bok om hans politiska tänkande, sade Vargas Llosa följande: ”Det var underbart att uppvärdera Albert Camus […] att inse hur rätt Camus hade när han sade att om man tar bort den moraliska dimensionen från en politisk handling, då kommer våldet oundvikligen att följa, och ännu värre former av våld än dem man försökte rätta till […] Det är inte målen som rättfärdigar medlen, utan tvärtom, det är medlen som rättfärdigar målen.”

Med Camus förknippar jag framförallt den rebelliska ådran hos Vargas Llosa. Rebell i Camus bemärkelse, det vill säga en person som inte accepterar förnedring, orättvisa eller förtryck. Som säger nej, som står emot tyrannerna av alla slag.

Camus rebell bör inte förväxlas med en revolutionär, en som drömmer om jordiska paradis eller nya människor. Nej, rebellen agerar för den människa vi är, en ofullkomlig och begränsad varelse, precis som alla samhällen vi kan bygga. Men under inga omständigheter ger han upp idén om att vi kan och bör vara värdiga, respekterade och fria.

Den rebelliska läggningen har resulterat i vad som har varit Vargas Llosas mest konstanta kamp, ända sedan barndomen: det instinktiva motståndet mot alla former av tyranni eller diktatur. Och likaså mot tyranniets oskiljaktiga följeslagare: despotiska patriarker, självupptagna caudillos, diktatorer av alla slag och ideologiska kulörer. Detta motstånd känner inga undantag och sträcker sig från det personliga till det so­ciala och politiska livet.

Vargas Llosa har uttryckt det bättre än någon annan. Därför är det bäst att citera hans egna ord, hämtade i detta fall från ett samtal med Enrique Krause som publicerades år 2000 i tidskriften Letras Libres: ”Om det finns något som jag hatar, som jag djupt avskyr, som gör mig upprörd, så är det en diktatur. Det handlar inte bara om en politisk övertygelse eller en moralisk princip: det är ett vitalt motstånd som kommer inifrån, en kraftfull inre känsla, kanske för att jag har genomlidit många diktaturer i mitt eget land, kanske för att jag som barn i egen person upplevde vad auktoritet som påtvingas med brutalitet är.”

Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att mycket lite i Vargas Llosas liv skulle vara begripligt om man inte tog detta i beaktande. Att skriva, som han påminner oss om i sin självbiografi El pez en el agua (”Fisken i vattnet”; 1993), var också ett uppror mot en auktoritet – faderns i detta fall – en livsnödvändig motståndshandling för att bevara den värdighet och försvara den frihet som vi är skyldiga såväl oss själva som våra medmänniskor.

Därav hans absoluta avsky för alla tyranner. Från general Manuel Odría, den peruans­ke diktator vars regim satte outplånliga spår i Vargas Llosas ungdom, till alla dessa vänster- och högerdiktatorer som har präglar vår tid, vare sig de heter Mao eller Pinochet, Castro eller Batista, Chávez, Khomeini, Khaddafi eller Putin. Av detta följer också hans fördömande av alla sorters auktoritära populistiska ledare, från Perón till Trump. Han har till exempel kallat Trump en ”pajas, demagog och rasist” och sagt att han är ”en fara för sitt eget land och för resten av världen”.

Detta leder oss till själva kärnan i Vargas Llosas liberala tänkande, det som han själv har kallat ”liberalismo integral” och som skulle kunna översättas som ”helhetsliberalism”. Det är mer en dygd än en ideologi, som Octavio Paz någon gång uttryckte det, som bejakar friheten i alla dess dimensioner och inte är beredd att köpslå med vissa friheter för att få andra.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det är just en sådan kultur, frihetens och toleransens kultur, som enligt Vargas Llosa ”ser till att marknadsekonomin, som bygger på konkurrensanda och kyliga beräkningar av belöning för framgång och bestraffning för misslyckande, inte degenererar till en socialdarwinistisk batalj i vilken – frasen är Isaiah Berlins – ’vargarna äter upp samtliga får’ ”.

Det handlar om ett bestämt avståndstagande från en viss ”liberalism”, inte alls ovanlig i Latinamerika, där friheten reduceras till enbart ekonomi och där man har varit beredd att offra grundläggande fri- och rättigheter om detta sker i syfte att genomföra marknadsvänliga ekonomiska reformer. För honom finns det ingenting som skulle kunna kallas ”liberal diktatur”, för att använda Friedrich Hayeks förkastliga sätt att utrycka sig om Salazars diktatur i Portugal eller Pinochets i Chile.

Det betyder på inget sätt att Vargas Llosa skulle ignorera eller nedvärdera marknadsekonomins enorma betydelse för mänsklighetens framsteg. En frihetlig ekonomi är en omistlig del av ett fritt samhälle, men delen får inte förväxlas med helheten.

Ett av mina mer bestående minnen av det som med tiden har utvecklats till en lång vänskap kommer från en solig och rofylld kväll, vacker som bara Nordens oändliga sommarkvällar kan vara. Det var sommaren 2005 och vi satt på en terrass utanför ett mysigt kafé i Sigtuna. Där, vid Mälaren, pratade vi om allt mellan himmel och jord som om vi var gamla vänner, men det var en vänskap som nyss hade börjat.

Jag har ofta funderat på denna flyktiga men ändå bestående stund, och jag tror att mina intryck delas av alla som har haft privilegiet att lära känna Mario Vargas Llosa lite närmare. Det finns en spontan enkelhet och värme hos honom. Det är just detta som säger mest om hans storhet: att den aldrig skymmer den älskvärda personen.­