Efter valet i mars togs de etablerade partierna på sängen när Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti, EKRE) blev Estlands tredje största riksdagsparti. Men den stora uppgången – partiet fick 17,8 procent av rösterna, en ökning med 8,7 procent – var väntad. Efter valet lade EKRE beslag på flera viktiga ministerposter i den nya regeringen och har därefter stått i centrum för Estlands offentliga samtal. Partiets självsvåldiga agerande har orsakat allvarliga slitningar inom landet och i augusti gjorde oppositionen ett misslyckat försök att väcka misstroende mot regeringen. Svenska medier framställer EKRE som odefinierat högerpopulistiskt och EU-kritiskt, och partiets framgångar beskrevs vid tiden för valet framförallt som en del av en större, europeisk kontext. Den gamla föreställningen att Estlands politiska liv domineras av motsättningarna mellan landets estniska och rysktalande befolkningsgrupper har upprepats, i olika försök att ge en okomplicerad förklaring till det politiska läget.

Men det är en både ålderstigen och allt för enkel bild. Språk- och nationalitetsfrågor gavs liten uppmärksamhet i den estländska debatten före valet. Istället visade flera undersökningar att det var ekonomiska avväganden som var de mest centrala. Enligt en undersökning genomförd av undersökningsföretaget Kantar Emor på uppdrag av dagstidningen Postimees ansåg 45 procent av valmanskåren att ekonomisk politik och skattepolitik var valets viktigaste frågor. 20 procent av de tillfrågade ansåg att värdekonflikten mellan konservativa och liberala världsåskådningar var viktigast. Endast 14 procent ansåg att frågan om estniskspråkig utbildning (som både i och utanför Estland uppfattas som en fråga om hur man ska förhålla sig till landets rysktalande minoritet) var viktigast.

För många estländare – både rysktalande och ester – är de ekonomiska frågorna intimt förknippade med en upplevd värdekonflikt mellan en liberal och en konservativ världsåskådning, och med relationen till EU. Estland är ett av Europas mest EU-vänliga länder samtidigt som det är ett av de mer nationalistiska. Det finns knappast några partier i Estland som inte i någon mån accepterar eller medvetet har inkorporerat ett nationalistiskt tankegods. Estlands existens bygger på ett medvetet arbete för att skapa en sammanhängande estnisk stat och nation. Utan nationalismens mobiliserande kraft är det osannolikt att Estland hade förklarat sin självständighet den 24 februari 1918, och lika osannolikt att estländarna mot slutet av 1980-talet vågat resa sig mot den sovjetiska övermakten. Estlands anslutning till EU 2004 ägde rum mot bakgrund av den sovjetiska ockupationen och betraktades då som ett sätt att säkra internationellt erkännande och ett sätt att bygga in garantier för det nationella självbestämmandet inom ramarna för en europeisk gemenskap. De ekonomiska kostnader och mindre begränsningar i det egna handlingsutrymmet som medlemskapet i unionen kunde tänkas medföra betraktades som ett pris man var beredda att betala för att säkra Europas erkännande av Estlands rätt till självbestämmande.

så länge som den sovjetiska ockupationen funnits färsk i minnet har också detta framstått som en relativt oproblematisk avvägning, och det samhälleliga missnöjet har framförallt återfunnits bland landets rysktalande. I takt med tidens gång har emellertid frågan om hur man skall hantera den ryskspråkiga tredjedelen av landets befolkning mer och mer tappat sin roll som vattendelare i inhemsk politik. Istället har konfliktlinjen – särskilt efter finanskrisen 2008, då Estland drabbades hårt – gradvis förflyttats till ekonomiska frågor av teknisk karaktär, och därefter mer och mer kommit att handla om en konflikt mellan marknadsliberalism och marknadsliberal konservatism å ena sidan, och en nationellt sinnad socialliberalism och socialkonservatism å den andra.

”Estlands existens bygger på ett med­vetet arbete för att skapa en samman­hängande estnisk stat och nation.”

Samtidigt har framstegens kostnader alltmer hamnat i fokus. De i Estland som främst har kunnat skörda frukterna av den europeiska integrationen har inte alltid varit skattebetalare inom estländska basnäringar, utan snarare högutbildade och entreprenörer inom it-sektor och byggnadsindustri. Med sina högre löner bidrar de framförallt till att dra upp priserna på varor och tjänster, och vinsterna från deras verksamhet kommer inte alltid gemene man till del. Istället koncentreras välståndet till städerna. Boende på landsbygden, i de traditionellt kustsvenska områdena i skärgården, och närmare den ryska gränsen i syd- och nordöst, har nu en inkomstnivå som bara är runt två tredjedelar så hög som den kring Tallinn. I avsaknad av en utbyggd industri har Estland stora svårigheter att bryta sig ur medelinkomstfällan och skapa en ekonomi som kan konkurrera genom högre förädlingsvärde, snarare än låga löner. Det märks också på varuutbudets kvalitet, som inte alltid ökat i relation till priserna. Detta förhållande skapar ett utbrett missnöje som etablerade partier har haft svårt att förhålla sig till.

Medan estland tampats med dessa problem har den globala migrationen gjort sig påmind, och åter givit den nationella frågan en central plats i Estlands politik. Denna gång riktas udden mot Mellanöstern snarare än mot den ryska minoriteten. Den fria invandringens förespråkare i övriga Europa har använt en retorik som för både en estnisk- och en ryskspråkig publik kan verka väldigt lik Sovjetunionens. För många ester väcker den minnen av den sovjetiska folkförflyttningspolitiken under årtiondena efter andra världskriget. Inte heller de rysktalande, vilka i allt högre utsträckning främst betraktar sig själva som européer, är intresserade av en sådan politik. Under ett parallellt tryck från ryska medier – vilka ständigt hamrar in att invandringen från Mellanöstern är ett hot mot Europa – och ett uppfattat hot från EU:s sida, har det blivit lättare för ester och rysktalande att lämna sin konfliktfyllda historia därhän. Den migrationspolitiska retoriken har också underblåst en estländsk revanschism gentemot det övriga Europa som legat under ytan sedan finanskrisen 2008. Esterna har en benägenhet, orsakad av de många åren under utländskt välde, att skylla inhemska problem på omvärlden. Det innebär också att man är mer böjd att sluta sig inåt för att hantera vad som upplevs som ett externt hot, vilket allt sammantaget skapar en god grogrund för missnöjesyttringar med udden riktad mot utlandet.

Som för att kratta manegen för EKRE var den offentliga debatten, särskilt om dessa frågor, i stort sett helt frånvarande månaderna före valet. EKRE är förvisso uttalat främlingsfientliga och direkta motståndare mot mycket av det som uppfattas som europeiska kärnvärden, men om ingen på allvar klarar av att förklara vad dessa värden betyder kan en estländsk väljare gärna drabbas av intrycket att dessa främst används som kosmetika. EKRE har också medvetet kalkerat andra högerpopulisters retorik, särskilt USA:s president Donald Trump, delvis i syfte att reta gallfeber på liberala debattörer. Sedan valet har visserligen en motrörelse börjat ta form, bland annat genom medborgarinitiativet Kõigi Eesti (ungefär ’Allas Estland’), men även det har främst riktat in sig på den politiska maktens uttrycksmedel och formspråk, snarare än på dess sakfrågor. De etablerade partiernas förmåga att leverera konkurrenskraftig politik har inte förbättrats.

Under dessa förutsättningar blir det mer begripligt hur EKRE:s ofta smaklösa och rasistiskt anstrukna retorik kan attrahera väljare. Estländarna är inte nödvändigtvis intresserade av vilka lösningar EKRE egentligen föreslår, det viktiga blir snarare att de förefaller vilja någonting överhuvudtaget. De mer etablerade politiska rörelserna har emellertid hittills varit oförmögna att bemöta EKRE:s kritik av den rådande ordningen och fumliga angrepp på yttrandefrihet och öppenhet. EKRE uppfattas dessutom som en uppstickare, och vanliga ester sympatiserar gärna med vad man uppfattar som en utmanare som slår ur underläge mot det som alltmer kommit att likna en elitistisk och internationalistisk överklass. Även om mer än 80 procent av Estlands befolkning inte röstade för EKRE, visar partiets framgångar på framväxande motsättningar som inte kan hanteras eller förstås med gamla slagord.