Putins koloniala förtryck

Rysslands erövringskrig mot Ukraina har aktualiserat frågan om hur de etniska minoriteterna inne i Ryssland nu överlever förtryck och assimilering. Det handlar om hela 195 olika nationaliteter, som utgör cirka 35 av totalt 143 miljoner medborgare. Flest efter ryssarna är tatarerna (4,7 miljoner) och tjetjener (1,6 miljoner). Det finns dessutom över en miljon vardera basjkirer, tjuvasjer och avarer. Därefter följer en mängd folk och språk, somliga på väg att dö ut – alltifrån samer på Kolahalvön till aleuter i Stilla havet. År 2010 räknade sig två miljoner medborgare som ukrainare, men 2021 bara 800 000, trots ryska erövringar.

Statsvetaren Lena Jonson har i sin bok Volga och det inre Ryssland (2022) på ett banbrytande sätt belyst Rysslands förhållande till sina minoriteter i Volgaområdet genom tiderna. Ämnet följs på ett intressant sätt upp av den litterära antologin Det icke-ryska Ryssland. Ur de dekoloniala litteraturerna, redigerad av Mikael Nydahl, Dinara Rasuleva och Galina Rymbu. Nydahl är redaktör i det lilla svenska förlaget Ariel, Rasuleva tatarisk poet, som nu bor i Berlin, och Rymbu ukrainsk-rumänsk poet, som har flyttat från Ryssland. Boken är ett samarbete mellan Ariel och Svenska Pen. De flesta texterna – prosa och dikter – är skrivna på ryska och översatta av Nydahl. Av de tolv skribenterna, mest yngre kvinnor, kommer några från Tatarstan och Udmurtien, andra från Sibirien och Kaukasus.

Nydahls förord och kulturskribenten Stefan Ingvarssons efterord skildrar tre pågående processer. Dels fortsätter Rysslands koloniala förtryck med förryskning i skolorna, upphävda språkrättigheter och förbud mot etniskt baserade organisationer. Bland utsatta minoriteter värvas många soldater till kriget mot Ukraina. År 2018 gjordes undervisning i de etniska delrepublikernas egna språk frivillig, vilket ledde till att den minskade drastiskt till förmån för ryskan. Det finns en lag mot antiryska ”extremiströrelser” som kan användas godtyckligt eftersom inga sådana finns.

Dels ger Ryssland sken av att vara ett multietniskt land som erkänner sin mångfald – med ryssarna och deras språk som statsbärande. Man tillåter de traditionella kulturerna med hantverk, musik och kläder, vilket kan utnyttjas av olika regioner för att locka till sig ryska turister, när dessa inte längre kan resa till Europa.

Under dessa processer finns det dock bland minoriteterna en vilja att definiera och berätta om sig själva, sitt land och sin historia. Bokens skribenter vill bidra till denna avkolonisering, som nämns i undertiteln.

Texterna är djupt personliga, oftast med referenser till författarnas familjehistoria. Det egna språket spelar en central roll. Att texterna har skrivits i skuggan av kriget i Ukraina märks naturligtvis mest hos Rymbu, men inte ens hon anger kriget som skäl till sin flytt från Omsk till Lviv. Det handlar snarare om sökandet efter sina rötter. Religionen nämns sällan i texterna, trots att flera skribenter kommer från muslimska områden.

Bidragen vittnar klart om författarnas olika svårigheter att tillägna sig och utveckla sina modersmål. De har varit tvungna att skriva på ryska för att nå ut till omvärlden och tala med varandra. Mot alla odds lyckades balterna bevara sin identitet och bli fria, och det tvingas också ukrainarna nu göra under krigsförhållanden. Många måste flytta utomlands.