Cecilia Nikpay, Krönika

Cecilia Nikpay

Narcissister är vi allihopa

Målning av Auguste Toulmouche. Foto: Alamy

Varje epok har sin diagnos – helt plötsligt är alla psykopater eller så har alla ADHD. Nu är det narcissisternas tur.

Cecilia Nikpay

Ekonom och journalist Affärsvärlden.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

På 1990-talet vimlade det av psykopater, minns ni? Inte bara på filmduken, där årtiondet spändes upp mellan Hannibal Lecters gaffel och American Psychos visitkort. Även fikarum och vänkretsar var fulla av störda personer. För att inte tala om vd:arna på den tiden, som var psykopater allihop.

Några år senare blev oerhört många autistiska. Från spädbarn till – lustigt nog – vd:arna igen. Det var också runt den tiden som spektra började dras ut i olika riktningar, som över tid fylldes med bokstavskombinationer.

Popularitetsmässigt blev ADHD vinnaren, men verkar vara förbi sin glansperiod nu. Ett par personer jag känner har rentav gått och fått sin diagnos bortsprättad från kavajslaget. De utreddes alltså (igen) och fick bekräftat att de inte har ADHD längre.

Jag tramsar litet. Läkarställda diagnoser och behandling hjälper många. Och det budskap jag försöker krångla mig fram till tar egentligen amatör­analyserna i försvar, som vi häver ur oss på känn. I sin besserwisserhet har de en lyhördhet som dia­gnostiserar själva tidsandan.

Så var det redan med nittiotalspsykopaterna: När globaliseringen drog igång och trygga strukturer vacklade, kändes ju världen helt psykopatisk. Välja skola och doktor själv? Vilt och oberäkneligt var det. Kittlande och skrämmande, som Robert de Niro i Cape Fear.

På 2000-talet, när vi inte hängde med i teknologisvängarna, blev vi autistiska. Och bipolära. Stod där svajande mellan världen av igår och internetvärlden av idag.

Till slut släppte vi taget och sögs in i kalejdoskopet. Då blev uppmärksamhet förstås en bristvara. Och där satt vi med ADHD.

De senaste åren har antalet narcissister växt kraftigt. Boris Johnson var en fanbärare, innan zeitgeisten fick ett osedvanligt spektakulärt genombrott med Donald Trump. Hans case håller ju till och med riktiga psykologer med om.

USA:s president är definitionen av den galet självförhävande personligheten. Löjeväckande, men samtidigt hotfullt manipulativ. Och medan världens (kanske) mäktigaste man speglar sig i kamerorna blir vi varse att han också är en spegling av världen runt sig. Så vi spärrar upp ögonen och hittar misstänkta fall överallt: i kollegan, svågern, och barnens fotbollstränare.

En irriterad vän analyserade till och med fram ett slags gruppnarcissism under sommaren: Familjer som vältrar sig i en självförhärligande, isolationistisk familjekultur. Man fattar vad hon menar.

Genom att iaktta våra medmänniskor på det här viset närmar vi oss sådant som är grumligt i oss själva; processar otydliga inre skeenden tillsammans. För hur tusan blir man inte narcissist i ett samhälle där alla bär en egen liten rektangulär Narcissus-tjärn i handen? Samtalet om hittepå-­diagnoserna hjälper något i navigerandet genom tidvattnen.

Och framtiden? En ung tjej jag pratar med är övertygad om att hennes generation lider av lågmäld depression (i motsats till hittills vanliga stressdepressioner.) Den lågmälda varianten är enligt henne effekten av en fundamental brist på fysisk närhet i den virtuella värld där de uppehåller sig. Incels och incelinas light, så att säga.

En medelålders vän gör samma iakttagelse: ”Ensamhet.” Inte den gamla sortens isolering, utan en Houellebecqsk atomisering. Uppgiven vilsenhet i spåren av att inte vara fysiskt förankrad.

Ingen av dem tror att det kollektiva medvetande som växer fram i cyberrymden räcker som ersättning. Hur fascinerande det mentala meganätverket än blir, så är vi sinnliga varelser, som behöver uppleva världen med kroppen. Känna en skrovlig klippa under rumpan, gräs mellan tårna och en annans hud under händerna. Möta andra ögon än våra egna, som är narcissistens tomma blick i spegeln.

Kanske slickar en lågmäld depression våra stränder. Och andra tillstånd som samlar kraft ute på havet (ni har säkert bättre spaningar här).

Men jag är optimist – drog på mig det på 1980-talet – och tror att fysikaliteten vinner i sista ronden, som den alltid gör.

Mycket kan undertryckas en tid, men kroppen och psykets symbios är vad som utgör oss. Förhöjd medvetenhet måste åtföljas av ökad sinnlighet. Den må ligga litet på efterkälken just nu, men geniala lösningar kommer att växa fram och krossa glaset i bildskärmen. 

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

Läs vidare inom Krönika