Den globala kapitalismens dominans

Det sägs i den internationella debatten att det har uppstått ett demokratiskt underskott i många stater. Nationella institutioner och regler tycks ha gått förlorade utan att de internationella organisationerna lyckats ersätta dem. Det är något vi inte heller kan förvänta oss i framtiden enligt Joseph E Stiglitz, som fick ekonomipriset år 2001. Han har som chefsekonom vid Världsbanken kunnat iaktta hur politiker fått allt svårare kriser att hantera i en globaliserad värld.

Idag reses orealistiska krav från journalister och andra icke-ekonomer på att svensk ekonomi skall räddas från konjunkturnedgångar och recession genom att återuppliva John M Keynes recept från 1930-talet med en underbalanserad statsbudget. Att ge hushållen ökad köpkraft i svåra tider gav på den tiden hemmamarknadsindustrin den injektion som krävdes för att skapa fler arbetstillfällen inom landet och få hjulen att snurra. Det var då, när vi hade kvar en inhemsk konsumtionsvaruindustri, och importen bara utgjorde 15–20 procent av BNP. Men nu hamnar svenska konsumenters ökade efterfrågan i lågkostnadsländer som Kina utan att positivt påverka de svenska företagen och sysselsättningen. Med en importandel på över 43 procent av BNP har det blivit svårt att föra den typen av ekonomisk politik.

Joseph E Stiglitz och hans efterföljare är överens om att ett högt skattetryck är nödvändigt om man som i Sverige satsar på en exportvaruindustri och accepterar att övriga industrigrenar flyttar utomlands. Staten måste ha en stor offentlig sektor för att utbilda, omskola och lotsa en så stor andel som möjligt av den arbetsföra befolkningen in mot sysselsättning och söka matcha mot de kompetenskrav som de globaliserade exportföretagen kräver. Samtidigt försvårar höga skatter på arbetskraft och företag uppkomsten av nya företag i olika sorters branscher.

Stiglitz efterföljare tycks vara överens om att klyftan mellan fattiga och rika ökar i de välutvecklade länderna med frihandel. Det innebär att tilltron eroderas till dem som i vårt land skall hantera vår framtida välfärd. Desto större är skälet att analysera hur staten satsade på det svenska näringslivet och företagandet under gångna tider. Byggdes nationalstaten upp av krigiska erövringar? Knappast. Den svenska statens motor var de institutioner som skapade förutsättningar för företagande och sysselsättning.

Min forskning kring kvinnors företagande har lett fram till nya insikter om hur politiker och nationalekonomer förr gemensamt sökte bygga institutioner för att premiera företagande och sysselsättning i Sverige. Låt oss dela in svensk näringslivshistoria utifrån ett nytt institutionellt synsätt i tre perioder:

I. etableringsfasen (1720–1865). Med det nya arvriket kom Gustav Vasa och hans ättlingar att premiera en tillväxt i företagandet genom att på politisk väg organisera villkoren för hantverk och handel. Med generalämbetsskråordningen likriktades reglerna för hantverk och handel. Kvinnors företagande fick ett första större genombrott med 1720 års reviderade skråordning och manufakturer etablerades från 1739.

Syftet var att uppmuntra företagare att starta verksamhet under ordnade former runt om i landets städer. Köpingar och handelsplatser utvecklades. Företagarna fick monopolliknande villkor via etableringskontroll, fördelning av marknadsefterfrågan och därtill stabil lönsamhet genom en fastlagd prissättning. Stabila ekonomiska förutsättningar och möjligheter för barn att ärva företag byggde upp en borgarklass i städerna.

II. expansionsfasen (1865–1965). Med näringsfriheten 1864 blev etableringsrätten i stort sett fri. Gränserna gick inte mellan stad och landsbygd utan mellan nationsgränserna. Företagare kunde verka i flera näringar och tilläts ha hur många anställda som helst. Nu lades grunden för våra svenska storföretag varav många blivit bestående. Konkurrensen från utlandet hejdades av tullmurar. Under en kortare tid influerades vi av frihandel. Men då detta inte slog väl ut infördes tullar mot utländsk konkurrens för att skydda den svenska industrin. Som Jan Bohlin visat skiftade importen över från färdiga konsumtionsvaror till råvaror efter det att tullar höjts. Dessa insatsvaror användes i den förädlingsindustri som växte sig starkare under 1900-talets första hälft. Vi fick en bredd i tillverkningen som vi inte haft varken förr eller senare. Framförallt gynnades kvinnors företagande och sysselsättning inom konsumtionsvaruindustrin. En lågräntepolitik, fasta växelkurser, låga skatter och låg inflation (i fredstid) bidrog till stabila företagarförhållanden.

III. eroderingsfasen (1965–). De institutionella förhållandena förändrades efter andra världskriget då Sverige från 1950-talet valde frihandelsvägen. Arbetsskatter höjdes för att driva på överflyttning av arbetskraft från lågproduktiva företag till exportindustrin, vilken ansågs kunna bära kostnaderna. Hantverk, hemslöjd och många tjänsteföretag kunde inte klara kostnaderna. Högt skattetryck tillsammans med hård internationell konkurrens gjorde att inhemska företag fick allt svårare att överleva. Tekoindustrin flyttade till lågkostnadsländer liksom stora delar av övrig hemmamarknadsindustri. Krisen drabbade först denna del av näringslivet och på 1970-talet även exportindustrin men vissa delar ”räddades” av ett antal devalveringar.

Fram till för cirka 50 år sedan fanns således ett politiskt institutionellt ramverk som stödde företagarna. Skatterna hölls relativt låga för att uppmuntra konsumtion och företagande inom landet. Arbetslösheten blev bara besvärande hög när internationella kriser hejdade exportvaruindustrin.

Frågan är om inte Sveriges vägval har gjort oss mer sårbara? Politiken för strukturrationaliseringar har under de senaste 50 åren riktats mot hemmamarknadsinriktade branscher som vuxit sig riktigt starka. Vissa delar som tekoindustrin kom att nästan helt utplånas, mer än 100 000 arbetstillfällen försvann. Anrika industristäder som Örebro, Norrköping och Borås avindustrialiserades. Men även andra konsumtionsvarubranscher drabbades, som möbelindustri, porslin, glas, viss kemisk teknisk industri och livsmedelsindustrin. Lennart Schön menar att skälet till att de omfattande nedläggningarna mötte så lite motstånd i den allmänna opinionen var att kvinnor huvudsakligen arbetade där. De blev arbetslösa, måste omskolas och slussas till offentliga sektorn som politikerna samtidigt byggde upp.

I ett historiskt perspektiv tycks stödet för inhemskt förankrat företagande ha förblivit svagt. En hög arbetslöshet accepteras. De animerade debatter som förekom i den gamla ståndsriksdagen lyser med sin frånvaro. Då diskuterades företagarnas behov av trygghet i stabila institutioner och hur detta skulle avvägas mot de monopoltendenser som uppstod. Konsumenternas krav på låga priser fick avvägas mot ett rikt utbud av kvalitetsprodukter.

Idag accepterar vi alltmer att kapitalism och multinationella företag skapat egna spelregler, även om vi ogillar dem. Vi noterar dagligen och vänder oss mot företeelser som ett ansiktslöst ägande, fondkapitalism utan insyn, otydliga regler för gränslöst företagande (som finanssektorn), uttryck som Corporate Social Responsibility när det saknar tydligt innehåll, lågprioriterat miljöansvar och bristande kvalitetskontroller (som i livsmedelsindustrin). Svenska institutioner tycks ha blivit underordnade en globaliserad kapitalism.

Nya politiska rörelser uppstår som en följd av vårt näringspolitiska vägval – miljörörelsen kritiserar bland annat långväga transporter och miljöfarlig produktion medan invandringsfientliga grupper ifrågasätter om vi får rätt typ av arbetskraftsinvandring.

Frågan är om inte nationalstatens ekonomiska suveränitet hotas. I en globaliserad värld försvagas de inhemska institutionernas betydelse. Hur ser de ekonomisk-politiska framtidsvisionerna ut? De flesta politiker och ekonomer tycks vara överens om att vi har för få jobb och för många arbetslösa. Sverige skulle behöva en halv miljon nya jobb. Handelsministern vill fördubbla exporten. Men hur skall det gå till?

Demokratin är baserad på ett nationellt ramverk. Om vi låter internationella institutioner styra näringslivet minskar folkets inflytande. Frågan är hur svenska företag och branscher skall kunna etableras och utvecklas i en globaliserad värld.