En skål för Napoleon på Mon Bijou

En ”ordentlig orgie” hade ägt rum på värdshuset Mon Bijou i Kungsbacken, vilket en av Stockholms stads ämbetsmän, borgaren Rutger Fredrik Hochschild, antecknade i sin bok den 2 november 1799. Händelsen tycks ha väckt uppmärksamhet i staden, eftersom ämbetsmannen ansåg den värd att notera. Ett antal handelsmän och köpmansbokhållare hade bjudit den franske generalkonsuln Delisle till festligheter för att fira nyheten om Napoleons­ återkomst från Egypten.

På bordet i Mon Bijous matsal, berättar Hochschild, stod ett lagerbärsträd, smyckat med band i den franska flaggans färger och en byst av Bonaparte, och på ett litet bord bredvid fanns en skål med vatten för dem som ville hylla motståndaren, den ryske fältherren Alexander Suvorov.

Bland gästerna fanns även kulturpersonligheter som önskade umgås med handelsmännen och de övriga herrarna ur borgerskapet. En av dessa var ämbetsmannen, skalden och akademiledamoten Johan David Valerius, som uppmanade hovkapellets andre kapellmästare, den schweiziske violinisten och sångaren Édouard­ du Puy, att framföra en sång. du Puy stämde upp i Marseljäsen, medan de övriga gästerna bar Napoleons­ byst runt bordet och därefter hissade den franske generalkonsuln Delisle i luften, ropandes: ”Vive la république, Vive Bonaparte, Vive la Suède, Vive le roi!” Efter detta sjöng du Puy några nykomponerade franska frihetssånger, och alla höjde sina glas i en gemensam skål.

Napoleons återkomst firades dock inte enbart i huvudstaden; även i Uppsala hölls firanden, där revolutionens idéer­ hade starkt stöd bland studenterna. En ung adelsman och student, Hans Gabriel Trolle-­Wachtmeister, vittnade om att djäknarna ”sjöngo­ på gatorna visor till Bonapartes ära och med spe åt Suworow, monarkernas högst beprisade hjelte”.

Rutger Fredrik Hochschild, som hade börjat tjänstgöra i Stockholms rådhusrätt 1770, innehade under sin karriär flera höga positioner i staden. Hans memoarer, senare utgivna av Henrik Schück, speglar de oroliga stämningarna i borgerliga ämbetsmannakretsar och i samhället i stort åren kring 1800. Även Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister beskriver i Anteckningar och minnen, utgiven postumt 1889 av Elof Tegnér, samtida händelser, vilka ger en unik inblick i denna tid.

Fältherren Napoleon Bonaparte hade sedan franska revolutionens utbrott 1789 gjort en ko­metkarriär och var 1799 överbefälhavare, den högsta position som gick att nå inom armén. Han firades – åtminstone av sina landsmän – som en segerherre. Den ryske krigshjälten Aleksander Suvorov, som vanärades med en bålskål vatten under tillställningen på värdshuset Mon Bijou, hade i kriget mot Frankrike 1798–99 varit befäl över de rysk-österrikiska trupperna i norra Italien. Att skåla för honom stod för att man var motståndare till revolutionen.

Vid denna tid dominerade engelsmännen haven med sin flotta. För att stärka Frankrikes närvaro i Mellanöstern och hota britternas handelsrutter till Indien inledde Napoleon 1798 en militär expedition till Egypten. Han ledde en styrka på över trettiotusen soldater, åtföljda av vetenskapsmän, forskare och konstnärer med uppgift att dokumentera och studera Egyptens antika ruiner, konst och föremål. Militärt sett var ockupationen av Egypten en pyrrhusseger; fransmännen höll landet endast temporärt. Men kulturellt skulle expeditionen få ett enormt inflytande, inte minst genom upptäckten av Rosettastenen nära Alexandria, en artefakt som blev nyckeln till hieroglyfernas gåta när den dekrypterades tjugo år senare av den franske egyptologen Jean-François Champollion.

I Stockholm rådde kring sekelskiftet 1800 bistra tider med hungerupplopp, strejker, missväxt, lågkonjunktur och inflation. Bara några dagar före festen på Mon Bijou hade ett upplopp brutit ut vid Maria fattighus på Södermalm. Den 1 november varje år firades kung Gustav IV Adolfs födelsedag, och i år iakttog fattighuset festligheten med en illumination. Att fira med ett ljusskådespel där fasader upplystes med lyktor, transparanger och marschaller var en tradition sedan lång tid tillbaka, vanlig i samband med kungligheters bemärkelsedagar och andra nationella tilldragelser.

Denna kväll samlades emellertid en folkmassa som uppviglades av unga män att protestera mot överheten. Maria fattighus låg i hörnet av Maria Magdalena kyrkas tomt mot Hornsgatan och Björngårdsbrunnsgatan, nuvarande Bellmansgatan. Vid detta hörn samlades människor som strömmade till längs Hornsgatan. Bråket eskalerade, polisen tvingades fly under stenkastning, och fem upprorsmakare häktades och dömdes till hårda straff. Ytterligare åtta häktades, varav en ung man dog i häktet. Om detta upplopp och många fler i stadens historia skriver historikern Mats Berglund i sin avhandling Massans röst. Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719–1848.

Ryktet om både upploppet vid Maria fattighus och att borgarklassen hade tagit sig ton på fyllan på värdshuset Mon Bijou, nådde Gustav IV Adolf, som överallt vädrade jakobinismens faror. Kungen beordrade landsförvisning för både schweizaren Édouard du Puy, som hade stämt upp i Marseljäsen, och den franske värdshusvärden Louis­ Robinot. Utvisningen av du Puy förhindrades emellertid då inflytelserika personer inom kulturens sfär kom till hans försvar och lyckades övertala kungen att ta tillbaka sin dom.

Vid en föreställning av Lilla Matrosen på Operan den 7 november, med kungen närvarande, möttes du Puy av publikens bifall. I en scen där en medspelare frågade: ”Vart tar ni vägen?” vände han sig mot publiken och deklamerade högljutt: ”Jag tar ingen väg. Jag blir kvar!”, varpå publiken brast ut i applåder. Gustav IV Adolf blev rasande över denna hånfulla utmaning och beordrade ännu en gång du Puys omedelbara utvisning. Denne lämnade Stockholm och återvände inte förrän tio år senare, då konungen var avsatt. Anekdoten berättas av teaterhistorikern Nils Personne som är källa till 1800-talets teaterliv.

De gäster som hade samlats på Mon Bijou för att fira Napoleons hemkomst från Egypten var helt ovetande om att festföremålet själv, i just denna stund och tillsammans med några sammansvurna, planerade en statskupp som skulle komma att förändra historien. Den går under namnet brumariekuppen på grund av att den inträffade den 18 brumaire, alltså den andra månaden på hösten i den franska revolutionskalendern, eller den 9 november 1799 enligt den gregorianska kalendern. Genom denna kupp störtades direktoratet som utövade den verkställande makten i Frankrike åren 1795–1799 och styret övertogs istället av tre konsuler med Napoleon i spetsen. Det kom att bli slutet på franska revolutionen vad gäller dess politiska och konstitutionella aspekter. Men det innebar ingalunda slutet för dess idéer.

Det som följde sedan av politiska förändringar utgör milstolpar i demokratins historia och samhällsutveckling. Stånds- och privilegiesamhället avskaffades i land efter land. Monarkier föll och ersattes av republiker. Den gamla samhällshierarkin underminerades och makten började gradvis övergå till medborgarna. Det var mot bakgrund av detta som Gustav IV Adolf bävade.

I Frankrike var deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter inskrivna i konstitutionen. ”Alla människor föds fria och lika i värde och rättigheter”, löd dess första artikel antagen av Nationalförsamlingen den 26 augusti 1789.

Franska revolutionens inflytande över samhällsutvecklingen sträckte sig med andra ord långt bortom Frankrikes gränser och påverkade händelser och utvecklingar över hela Europa och resten av världen. Principer om medborgerliga rättigheter fick internationell uppmärksamhet. Medvetenheten bidrog till ansträngningar att stärka och skydda individuella rättigheter på global nivå, men ledde också till ett nationalistiskt uppsving: Idén om nationens suveränitet och folkets rätt att bestämma sitt öde blev alltmer framträdande. Nationalistiska rörelser som strävade efter självständighet och självstyre uppstod runt om i Europa och andra delar av världen.

Källarmästaren på Mon Boijou, en fransman vid namn Luis Robinot, visste inte i den stund han hällde upp vin i glasen åt sina gäster under den där uppsluppna kvällen i november, att han snart skulle komma att aktivt försvara de nymornade idéerna om demokratiska principer och mänskliga rättigheter i sitt nya hemland. Som franskfödd invandrare till Sverige hade Louis­ Robinot byggt upp en framgångsrik hotell- och re­staurangverksamhet med två etablissemang. Han var sedan tidigare ägare till Franska Värdshuset på Regeringsgatan 34–35, en mondän inrättning med ett ”Hôtel Garni” där övre ståndspersoner och utländska handelsmän bodde när de besökte Stockholm. För deras skull höll han sig med inte mindre än tre prenumerationer på utländska tidningar: Gazette de Leyde, Hamburger Correspondenten och Altonascher Merkurius som kom dagligen. Året innan hade han slagit upp portarna för värdshuset Mon Bijou i ny­renoverade lokaler i det hus på Drottninggatan där den klassiska krogen Mummens tidigare låg.

Vad hände med hans utvisning? Verkställdes den? Det vi kan se i källorna är att han fortsatte driva värdshus i Stockholm fram till sin död 1807 vid 63 års ålder. Rörelsen drevs sedan vidare av änkan Marie Robinot, född Holm. Enligt sägen undkom han straffet genom att påpeka att han var borgare i staden och inte kunde straffas utan laga rannsakan och dom. Därmed försvarade han inte bara den enskildes rätt till en rättvis rättegång utan stod också upp för sin privata egendom. Stockholm var visserligen en småstad i periferin, men tecknen på att ett självförtroende hade gjutits i borgarklassen även här är tydliga.