Italiensk nationalism – mer Sagan om ringen än Mussolini

Den lilla staden Fiuggi ligger halvvägs mellan Rom och Neapel, på sluttningarna av Monti Erici, ett bergsmassiv i Apenninerna. Som de flesta städer i området har den ett centro storico med smala gränder, medeltida hus och ett adelspalats från renässansen. Fiuggi är dock föga känt för sin historiska kärna, snarare för sina dussintals hotell, de flesta från 1960- och 70-talen, och för brunnshusen och hälsoanläggningarna nedanför de gamla murarna. Staden är, eller snarare var, en populär kurort. Under tiden efter andra världskriget när sjukförsäkringarna verkade kunna betala be­hand­lingar av alla slag, sökte man hälsan i Fiuggi.

Med undantag kanske för de allra finaste hotellen verkar de flesta av dessa byggnader numera stå halvtomma, om inte övergivna. Överallt syns skyltar med skriften ”affitasi” (uthyres) eller ”vendesi” (till salu). Det verkar föga troligt att nytt liv skulle kunna gjutas in i dessa betongkolosser.

Men Fiuggi har en betydande plats i Italiens mo­­derna historia. Det var här Alleanza Nazionale, efterföljaren till det öppet högerradikala partiet Movimento Sociale Italiano (MSI), år 1995 för­klarade sig vilja avstå från fascismen och alla idéer om en våldsam förändring av samhället. De skulle vara demokratiska, som alla andra. Vändningen brukar kallas för la volta di Fiuggi. Det var också här Fratelli d’Italia, som till en början inte var mer än en samling missnöjespolitiker från den radikala högern, år 2014 höll sin första partikongress. Den blev inledningen på en framgång som ledde nästan rakt in i Italiens regering.

Må vara att kongresserna förlades till Fiuggi på grund av tillgången på hotellrum och samlingslokaler till låga priser, men man anar också en symbolisk laddning. Staden ligger nära gränsen mellan Nord- och Syditalien (den brukar identifieras med kyrkostatens forna gräns vid floden Garigliano). Än viktigare är att Italiens ekonomiska och politiska nedgång under de senaste decennierna har blivit så påtaglig i Fiuggi. Från detta nederlag skulle Italien återhämta sig, genomgå en nationell förnyelse och återfå sin forna glans. Partisymbolen tog Fratelli d’Italia från de äldre postfascistiska partierna: den rödvitgröna flamman (fiamma tricolore) som brinner över ett svart streck som syftar på Mussolinis kista. ”Vi är stolta över symbolerna”, förklarade Giorgia Meloni, partiets ordförande och sedan oktober 2022 också Italiens premiärminister, när hon uppmanades att avstå från referenserna till den fascistiska traditionen. Utanför Italien har sådana uttalanden ofta tolkats som om partiet håller fast vid ett i grunden antidemokratiskt program. Snarare är uppvisningen av de gamla symboler­­na ett försök att hantera ett trefaldigt nederlag: utplånandet av de italienska stormaktsfantasierna efter Mussolinis fall, försvinnandet av den radikala nationalismen ur offentligheten efter kriget och Italiens marginalisering som Europeiska unionens problembarn.

Därtill kommer anni di piombo, ”blyåren”, mellan det sena 1960- och det sena 1980-talet, när Italien skakades av en lång rad terrordåd från både höger och vänster. Att man vill vara stolt över den trefärgade flamman betyder egentligen: Vi finns också, vi vill också synas, vi har ingenting att skämmas över.

Fascismen uppstod i Italien, med en inbillad anknytning till den romerska antiken. Den fascistiska rörelsen hade kampgrupper och massdemonstrationer och en diktator i spetsen. Och i Italien härskade fascismen längst: Benito Mussolini höll sig vid makten under nästan 22 år, nästan dubbelt så länge som Adolf Hitler. Ändå kunde fascismen försvinna utan att lämna alltför tydliga spår. Efter att Mussolinis regering kollapsat sommaren 1943 utbröt visserligen inbördeskrigsliknande konflikter i några regioner, men efter det slutliga nederlaget i april 1945 återvände fascisterna och deras sympatisörer (som på intet sätt var utdöda) till privatlivet eller till småpartier, halvhemliga grupper och veterankretsar.

Minnena, filmerna, romanerna och historieskrivningen tillhörde antifascisterna, och de blev allt fler ju längre tiden gick. Till slut verkade det nästan inte alls ha funnits några fascister i Italien under Mussolini. Deras försvinnande underlättades genom att den italienska fascismen hade undvikit de värsta excesserna hos sin tyska motsvarighet och inte behövde återberättas med samma ansträng­ning. Vergangenheitsbewältigung (”att ta itu med och bearbeta det förflutna”), Tysklands stora kulturprojekt efter andra världs­­kriget, fick aldrig någon italiensk motsva­righet. Först under senare år, med böcker som Gian Marco Griffis Ferrovie del Messico (2022) och framför allt Antonio Scuratis M (2018–2025), en serie med fem biografiska romaner om Mussolini, har redogörelser för den italienska fascismen flyttats in i samhällets mitt. Märkligt nog sker denna öppning under samma tid och samma omständigheter som ett parti med ett förflutet inom de neofascistiska rörelserna har blivit den starkaste kraften i italiensk politik. I den italienska nationalencyklopedin, utgåvan från 1922, definieras fascismen som uno stile – ”en attityd” eller ”en stil”. Dess historia och ideologi – ledarskap, korporatism, nationalism – nämns först i andra stycket. Vid den tiden ansågs författaren Gabriele D’Annunzio, den lille mannen med den eleganta mustaschen och de djärva flygäventyren, mer inflytelserik än Mussolini. Denne poet, erövrare och älskare av vackra kvinnor inkluderade i sitt epos den anmärkningsvärda raden ”Navigare è necessario, non è necessario vivere” (att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt). År 1922 var D’Annunzios verk i stort sett avslutat. Han var redan ett monument över sig själv, en figur. Uno stile var allt för honom och hans beundrare, något som fick betydande konsekvenser. Ty denna definition gjorde det möjligt att betrakta fascismen antingen som folklore eller som ett slags uniformering, genom och bortom partigränserna. Därigenom blev det möjligt att skilja mellan den officiella fascismen och ett folk som i grunden levde utanför politiken, men som ändå blev politikens offer – så att till och med fascister kunde betrakta sig som oskyldiga varelser drabbade av en ond variant av den egna övertygelsen.

I politisk mening skiljer sig Fratelli d’Italia inte mycket från högernationalistiska partier i andra europeiska länder: främlingsfientligheten, chauvinismen, tron på familjen och den nationella gemenskapen samt en långtgående beredskap till kompromisser, bara de handlar om pengar och makt. I den mån den italienska varianten skiljer sig från systerpartierna i andra länder ligger egen­arten framför allt i förhållandet till historien, i en offrets kultur, där uppoffringarna betyder mer än segrarna.

Denna nederlagens subkultur blir synlig på många sätt, i de nattliga demonstrationerna till exempel, där rörelsens anhängare på årsdagen av ett slagsmål med vänsteraktivister med dödlig utgång uppträder i militärisk formation, reser armen i en fascistisk hälsning och ropar ”presente” (närvarande) när namnen på de döda kamraterna läses upp. Eller i resorna till Predappio, byn i Apenninerna söder om Forlì, där Mussolini föddes och begravdes. Predappio har blivit ett slags halvsekulär helgedom för ett fåtal neofascister och många nyfikna. Mycket i denna subkultur har obehagliga drag, men den är sällan våldsam.

Giorgia Meloni berättar i sina memoarer Io sono Giorgia (Jag är Giorgia, 2021) hur hon som ung läste Sagan om ringen utklädd till hob­­­bit. Böckerna blev en ”helig text” för mig, skriver hon, långt innan filmerna kom. Passionen verkar inte ha gått över. När Nationalgalleriet i Rom under hösten 2023 visade en utställning om J.R.R. Tolkien och hans verk höll Meloni öppningstalet.

Detta engagemang var betydligt mer än ett uttryck för ett personligt intresse. Den dåvarande kulturministern Gennaro Sangiuliano beskrev inte bara utställningen som en ”present” till Fratel­­­­­­li d’Italia och dess ungdomsorganisation utan subventionerade den dessutom med en kvarts miljon euro. Melonis favoritfigur, berättar hon i sin självbiografi, i Ringentrilogin var Sam Gamgi: den enklaste och skenbart lägst stående av alla hjältar. Men utan hans hjälp, eller utan hans beredskap att offra sig själv för sin herre, skulle Frodo aldrig ha kunnat utföra sitt uppdrag. Notera sambandet mellan romanen och offerkulten.

De postfascistiska ungdomsorganisationerna och Sagan om ringen ingår alltsedan 1970-talet i en symbios: berättelsen om ett mytiskt samhälle, om en antimodern, agrar, hierarkisk, manlig värld, präglad av äkta värderingar och entydiga rasgränser, skarpa skillnader mellan gott och ont och en villkorslös vilja att kämpa för de egna. År 1977 började ungdomsorganisationen till MSI arrangera sommarfestivalen Campo Hobbit. Även om den inte längre äger rum finns minnen kvar. Det räcker att ta en promenad över parken Colle Oppio, kullen ovanför Colosseum, där det finns flera mer eller mindre dolda grottor nedanför ruinerna till palatset Domus Aurea, som byggdes för kejsar Nero. Några grottor användes av den postfascistiska ungdomen för sammankomster och rollspel – hobbitarna bor ju i utgrävda kullar. På en mur syns parollen ”Fascismo. Nihilismo.” Bakom en metalldörr målad i rött, vitt och grönt lär Giorgia Melonis speciella tillhåll ha legat.

Giorgia Melonis första kulturminister Gennaro Sangiuliano tvingades avgå i september 2024 efter beskyllningar för att ha spenderat statliga pengar på sin älskarinna. Med honom försvann ett kulturprojekt som mer än någonting annat skulle representera en före detta subkultur som blivit bärande för en hel politik: en dubbelutställning om Pier Paolo Pasolini och Yukio Mishima. Den ene var en kommunistisk poet och filmregissör från den norditalienska landsbygden, en radikal motståndare till konsumtionssamhället och den globaliserade kapitalismen, en folkhjälte som under oklara omständigheter mördades i november 1975 på stranden i Lido di Ostia nära Rom. Den andre var en japansk författare till otaliga romaner, noveller och skådespel, en glödande nationalist som, efter att förgäves ha uppmanat militären till revolt mot demokratin och för en restaurering av kejsardömet, begick seppuku (självmord) i november 1970. Inför medierna högg han sig med ett svärd i magen samtidigt som en medhjälpare högg av hans huvud. Hans böcker har en förvånansvärt stor spridning i Italien.

Både Pasolini och Mishima betraktas som trogna kämpar för den sanna, äkta nationen som dog hjältedöden inom ramen för en nobility of failure (enligt japanologen Ivan Morris) – en inställning som mer än någon annan definierar det italienska förhållandet till det egna landet och den egna kulturen.

Två missförstånd ledsagar den italienska högerradikalismen när den betraktas utifrån. Det ena är misstanken att den, efter att den segrat, kommer att gå tillbaka till Mussolini och den gamla fascismen. Så är det inte – av den enkla anledningen att den gamla fascismen var just uno stile, som endast under vissa omständigheter – de grandiosa fantasierna efter landets enande, det halva nederlaget i första världskriget, den försenade och sedan makt­fullkomligt genomförda industrialiseringen, det militära beroendet av Tyskland – kunde utvecklas till en auktoritär och våldsam regim.

Den andra misstanken är att högerns offerkult bara är en förberedelse för en radikal nationalism som kommer att vända sig emot Europa, emot Nato, emot globaliseringen i alla dess former. Inte heller det är riktigt – snarare handlar offerkulten om en permanent uppsättning av tecken, symboler eller gester utan alltför mycket innebörd. De ska vara vackra, de ska stanna i minnet, de ska intyga att högerradikalismen är en levande rörelse. Våldsdåd har förekommit, till exempel morden på två senegaleser år 2011 i Florens, utförda av en anhängare till den nyfascistiska rörelsen Casapound. Organisationen var snabb med att förklara dådet som en galnings verk.

Giorgia Meloni har suttit över tre år vid makten, och det ser inte ut som att hon kommer att lämna den under överskådlig framtid. Visserligen märks inslag av högerradikala idéer i hennes politik – dock inte i någon större omfattning – men framförallt är hon pragmatisk.

Samtidigt verkar post- eller neofascisterna ha lugnat ned sig. Det är som om de tappat energin för spektakulära uppträdanden och mordiska aktioner: uppväxten med Sagan om ringen tillhör det förflutna, Casapound har lämnat offentligheten och Pasolini och Mishima blir ett museiprojekt.

Så vad erbjuder Giorgia Meloni sina anhängare, så att de blir nöjda och om möjligt ännu fler? En cultura di destra (högerns kultur) – en kulturpolitik som går ut på att visa upp det italienska folkets enastående prestationer, från antikens Rom till futurismen. Den vill ersätta debatt och kritik med stolthet och tro och inleddes med att ersätta de utländska experterna, som för tio år sedan skulle modernisera de stora italienska museerna, med italienare.

Denna politik är populär, inte minst när den riktas mot det statliga tv- och radiobolaget RAI (Radiotelevisione Italiana), som har utvecklats till en stat i staten, buren av en vänsterliberal konsensus med acceptans för mygel av alla slag. Fram till för några år sedan var det till exempel möjligt att direktsända en framstående programvärds begravning i tv. Bolaget har dock tappat en stor del av sin publik till privata sändare och digitala tjänster och framstår numera som en skugga av sitt forna jag.

Kulturen verkar vara det enda området inom politiken där man, utan alltför allvarliga konsekvenser, kan göra tabula rasa – rensa bordet och påbörja någonting nytt. Där kan man leka det permanenta uppbrottet utan att det verkligen kostar – uno stile, vad annars?

Giorgia Meloni citerar gärna Roger Scruton: ”The most important thing a living person can do is to find a home, build it, and pass it on to their children.” För henne är den engelske filosofen en intellektuell granne till Tolkien: ”Jag tror att Tolkien kunde formulera bättre än vi vad konserva­tiva tror på”, förklarade hon i New York Times (21/9 2022).

Man undrar hur det ska gå: Är inte Tolkiens agrara drömvärld och Roger Scrutons föreställ-ning om oikofili (kärleken till hemmet) i bred bemärkelse just motsatsen till en symbolpolitik som kräver ständig förnyelse? Det vill säga i motsatsförhållande till den permanenta revolten, till själva drivkraften i en högerradikal politik? Förmodligen är det så att extremerna hör ihop: Världen skall sättas i rörelse så att man äntligen får vara stilla, hemma.