Därför rustar inte Sverige upp snabbare

Hur bra är Sveriges försvar? Svaret på den frågan blir en motfråga: försvar mot vem och mot vad? De senaste 100 åren har både hotbilderna och Sveriges militära beredskap genomgått tvära kast.

Den längsta perioden var kalla krigets 50 år av svensk neutralitetspolitik. Då sades försvaret vara riktat åt alla håll – men i själva verket fanns ingen krigsplan för neutralitet. Alla försvarsplaner var inriktade på att möta ett angrepp från Sovjetimperiet som dominerade Östersjön. Södra och norra Sverige bedömdes som mest hotade, vilket även styrks av vad som senare blivit känt.

Sveriges invasionsförsvar byggde på värnplikt och kunde mobilisera totalt 850 000 man, understödda av ett civilförsvar med 250 000 krigsplacerade män och kvinnor. Det var ett djupförsvar där angriparen tidigt skulle mötas av världens fjärde största flygvapen, attackeras av flottans ubåtar och fartyg samt därefter sänkas av kustartilleriets robotar och kanoner. De fiender som ändå fick svensk mark under fötterna kunde mötas av en armé på 530 000 man i förband spridda över hela riket. För befolkningen fanns ett utbyggt civilförsvar med skyddsmasker till alla – även barn och spädbarn.

”Sverige var som en fästning jämfört med många av våra allierade”, konstaterade i efterhand den amerikanske generalen Richard Bowman.

Efter Sovjetimperiets upplösning 1991 och Sveriges EU-inträde 1995 inleddes en era som i efterhand ironiskt har kommit att kallas ”den eviga freden”. I stor politisk enighet beslutade riksdagen om nedskärningar i försvaret genom en rad beslut 1992, 1996, 2000, 2004, 2009 och 2010.

Alla arméns 29 anfallsförband, brigaderna – med 5 000 man vardera – avskaffades, hundratals mobiliseringsförråd tömdes på materiel för minst ett par hundra miljarder kronor, som förstördes. 80 procent av marinens fartyg och stridsflygets divisioner avvecklades. Civilförsvaret lades ned helt och hållet.

Det försvagade Ryssland sågs inte som något hot. Försvarsmakten utropade en ”strategisk paus” år 2000 och slutade helt att planera för försvar av riket.

Värnplikten avskaffades 2010, även det i stor politisk enighet, eftersom Sverige enligt politiker och militärledning endast behövde ett yrkesförsvar på 20 000 militärer. Det kallades insatsförsvar, avsett för fredsoperationer utomlands enligt det politiska mantrat ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”. Där verkade också svensk trupp i 20 år.

Kunde då Sverige försvaras? När jag som reporter på SvD ställde den frågan till överbefälhavaren Sverker Göranson 2012 svarade han: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand. Därefter måste vi få hjälp av andra länder.” För svenska folket blev Göransons besked om enveckasförsvaret en väckarklocka som startade en försvarsdebatt.

Därpå inträffade 2013 ”den ryska påsken”, som visade att Sverige inte längre hade en fungerande incidentberedskap dygnet runt. På långfredagens natt genomförde en rysk flygstyrka utanför Gotska sandön simulerade kärnvapenanfall mot militära mål i Sverige. Nato sände upp sitt stridsflyg, men inga svenska Gripenplan lyfte. ”Att ryssarna skulle vara så jävliga att de kom när de visste att vi var lediga!” konstaterade en svensk flygvapenofficer.

Incidenten eldade på den alltmer intensiva försvarsdebatten, vilket irriterade statsminister Fredrik Reinfeldt (M), som kallade rikets försvar ”ett särintresse”. I ett tal i Sälen i januari 2014 uteslöt han militära hot mot något av Europas länder.

Sju veckor senare annekterade ryska trupper Krim och inledde striderna i östra Ukraina. Det blev en vändpunkt för svensk försvarspolitik. Riksdagen beslutade 2015 att Sverige måste förberedas för krig och bygga upp ett totalförsvar. Gotland skulle åter få ett regemente och armén sätta upp två brigader. Värnplikt, nu även för kvinnor, återinfördes 2017.

Putinregimens storangrepp mot Ukraina 2022 innebar en ruptur som förändrade den svenska säkerhetspolitiken i grunden. Sverige gick med i Nato och ska nu nå alliansens mål på 3,5 procent av bnp till militärt försvar redan 2030. I årets statsbudget anslås 175 miljarder kronor till försvaret – fyrfalt mer än 2016.

Fler värnpliktiga ska utbildas och 2035 ska försvarets styrka uppgå till 130 000 män och kvinnor, varav 26 000 från hemvärnet.

Hur står det då till med försvarets beredskap i dag? Tidigare var hotbilderna hemliga, men förra hösten redovisades de öppet av överbefälhavaren Michael Claesson och generaldirektör Mikael Frisell vid Myndigheten för civilt försvar i en gemensam skrift, ”Utgångspunkter för totalförsvaret 2025–2030”.

Ryssland pekas ut som det största och dimensionerande hotet och bedöms ”kunna genomföra ett begränsat väpnat angrepp i Östersjöområdet”. Nära Sverige har Vladimir Putins regim gripbara ”marin- och flygstridskrafter, cyberförmågor, specialförband och kärnvapen”.

Myndigheterna anger sju ”dimensionerande typsituationer” – på klarspråk sju angreppsfall. Utifrån de hoten är det möjligt att i stora drag beskriva det svenska försvarets beredskap. Tre av hoten kan uppstå i närtid – nu – trots Rysslands pågående krig i Ukraina.

1. Hybrida hot. Sådan krigföring med militära och civila medel samtidigt bedöms som det mest sannolika hotet. Det kan vara allt från påverkans­operationer, cyber- och telekrigföring och sabotage mot kablar och infrastruktur till organiserad brottslighet. Detta slags krig pågår redan på låg nivå genom it-angrepp, drönare och störningar av gps-sändare för flyg och fartyg, störningar som spårats till Ryssland samt avslitna kablar på havsbotten.

Myndigheten för psykologiskt försvar ska motverka påverkansoperationer. Efter de många suspekta kabelbrotten i Östersjön under 2024 och 2025 deltar Sverige i Nato-operationen Baltic Sentry, som har skärpt den marina övervakningen. Varje dygn sker tusentals försök till it-intrång i Sverige och Försvarets radioanstalt leder ett nationellt cybersäkerhetscentrum. Försvarsmakten har it-förband för att försvara sig mot intrång och har också förmåga till offensiva åtgärder, men dessa omges av sträng sekretess.

2. Angrepp mot värdlandet Sverige. Som Nato-medlem är Sverige värdland för allierade förband. I ett krisläge behöver allierade trupper, vapen och förnödenheter transporteras via Sverige till Finland och över Östersjön till de baltiska länderna.

Detta värdlandsstöd kan utsättas för sabotage och angrepp. Det kräver skydd från markförband, enheter från marinen som förstärkts med ett amfibieregemente i Göteborg samt från flygvapnet. Det har numera högre beredskap och Gripenplanen bär oftare stridsladdade robotar. Luftförsvaret är integrerat i Natos system, vilket ger tidig förvarning och möjlighet till samverkan. Nya Gripen E, som snart införs, blir ett kraftigt tillskott. Tre nya flygande radar- och stridsledningsplan, Global Eye, höjer förmågan.

Luftvärn mot drönare, robotar och flygplan är däremot en stor bristvara. Regeringen har hittills satsat 45 miljarder på nytt luftvärn, och mer lär beställas. Det tar dock något år innan materielen är levererad och förbanden utbildade på den.

3. Fjärrangrepp. Sådana kan genomföras på långa avstånd med robotar, drönare och stridsflyg mot både civila och militära mål, med syftet att störa eller helt slå ut totalförsvarets verksamhet.

Flygvapnet har en viktig roll för att skjuta ned hotet. Men storstäder är särskilt sårbara, och vid Livgardet I 1 i Kungsängen pågår uppbyggnaden av en infanteribrigad som ska vara klar 2030. Luftvärn för att skydda infrastruktur är på väg att införas.

Ett fredsavtal i Ukraina skulle innebära att Ryssland kan frigöra större militära resurser som kan sättas in i vårt närområde. Det kan innebära fyra än allvarligare angreppsfall.

4. Anfall mot Gotland. Ön är av stor strategisk betydelse för att ta kontroll över flyg- och fartygsrörelser i hela Östersjön. Ryssland kan inleda ett angrepp med förband som landsätts från luften eller sjön och understöds av krigsfartyg och stridsflyg.

Just faran för ett överraskande ryskt anfall bidrog till att Försvarsmakten 2016 gjorde en blixtutryckning med trupp till Gotland. När Ryssland sände in flera landstigningsfartyg i Östersjön vintern 2022 sändes också förstärkningar. Gotlands regemente P 18, i dag med 400 anställda, ska 2030 vara utvidgat till en stridsgrupp med 2 000 militärer.

5. Angrepp mot svenska förband i Finland. Sverige ansvarar numera för att leda Natos framskjutna trupper i norra Finland. Vid ett krisläge ställs förband i norra Sverige under Natos befäl och kan föras över till Finland. De kan då hotas eller angripas av Ryssland.

En svensk armébrigad med subarktisk förmåga ska kunna sättas in i norra Finland från Norrbottens regemente I 19 i Boden. Mer artilleri och luftvärn tillförs så att den är fulltalig 2028. En andra armébrigad med subarktisk förmåga utbildas parallellt vid Skaraborgs regemente P 4 i Skövde, också klar 2028.

6. Angrepp mot svenska förband i Baltikum. Sverige deltar nu halvårsvis med 500 soldater och officerare från Södra skånska regementet P 7 i Natos framskjutna försvar i Lettland. P 7 ska 2030 ha organiserat en full brigad. Även svenska flyg- och fartygsinsatser över och på Östersjön kan bli ryska angreppsmål.

Flygvapnet och marinens ubåtar och fartyg kan skydda transporter. Marinens Visby-korvetter ska få luftvärnsrobotar, och när de nya Luleåfregatterna börjar levereras från 2030 innebär de ökad slagkraft och utökat luftförsvar.

7. Begränsat anfall mot norra Sverige. Ryssland kan luftlandsätta förband understödda av långräckviddiga vapen, drönare, flygplan och helikoptrar. Syftet skulle vara att kontrollera terräng och störa transporter till och från Norge och Finland via Sverige.

Försvar mot luftlandsättningar övades under kalla kriget, men då hade vi fler förband att sätta in mot en fiende. Flygvapnet och den armébrigad som är under uppbyggnad i Boden skulle kunna ta upp striden.

De sju hotbilderna och vår beredskap för dem visar att återuppbyggnaden av försvaret pågår för fullt. Ytterligare en faktor är att Sverige numera är ett Natoland och omfattas av alliansens försvarsplaner. Vi står alltså inte ensamma, och tanken med medlemskapet är att avskräcka Ryssland från angrepp.

Kriget i Ukraina understryker att även ett modernt krig kräver stora, och dyra, lager av ammunition och vapen samt många värnpliktiga. Ytterligare en utmaning är hotet från drönare som innebär att också försvararen måste ha flera typer av drönare för att inte bli nedkämpad.

Detta gör sammantaget att det har blivit svårare och tagit längre tid än någon förutsett att få det svenska försvaret krigsdugligt. Här bidrar också mentala blockeringar och intern byråkrati. Men framför allt har över 20 år av nedläggningar, omorganisationer, besparingar och att nyckelpersoner slutat men inte ersatts inneburit att försvaret dränerats på enormt mycket kunskap. Det gäller allt från hur stora förband ska ledas till soldaternas personliga utrustning. År 2023 tvingades Försvarsmakten ställa in repetitionsövningar eftersom det saknades kängor till soldaterna. Orsaken var att kunskapen om hur man kravställer, köper in, godkänner och vårdar kängor helt enkelt hade gått förlorad.

Besök på olika förband visar att meniga, officerare och anställda ändå gör ett gott arbete utifrån de förutsättningar de ges. Dagens brådska öppnar också vägen för innovationer, där nya vapensystem, bland annat mot drönare, på några få månader tagits fram i Sverige – system som snart kan tillföras förbanden.

Sämre ställt är det med det civila försvaret. De sju angreppsfallen innebär att 128 kommuner riskerar att drabbas av krigshandlingar. Men efter tio år saknar fortfarande det civila försvaret en tydlig och fungerande ledningsstruktur.

Grundorsaken till att beredskap och försvarsförmåga inte kan höjas snabbare är att svenska politiker och försvarsledningar efter kalla kriget föll offer för vad professor Wilhelm Agrell har kallat fredens illusioner. Och det var inte första gången. Gång på gång under 1900-talet intecknade Sverige en era av fred för att kunna dra ned på försvarets andel av statens budget.

Före första världskriget leddes Sverige av den liberala regeringen Staaff, som ville skära ned på försvaret och stoppa bygget av nya pansarbåtar. Det ledde till borggårdskrisen i januari 1914 och regeringsskifte. Efter världskrigets utbrott sommaren samma år beslutade riksdagen i stor enighet om en kraftig upprustning.

Efter Sveriges inträde i Nationernas förbund 1920 förlitade sig regeringen på gemensam säkerhet och krav restes på en omfattande nedrustning, vilken beslutades 1925, varpå en rad regementen lades ned.

År 1936, när omvärlden på nytt hade blivit hotfull, blev det politisk strid om hur mycket försvarsbudgeten behövde höjas, och regeringen Hansson (S) avgick. En ny regering tillträdde och slutresultatet blev en höjning av försvarsanslaget till motsvarande 1,5 procent av bnp. Vid andra världskrigets utbrott 1939 var Sveriges militära beredskap usel, vilket tvingade samlingsregeringen att starta en kraftig upprustning. I 1942 års försvarsbeslut satsades 4,5 procent av bnp på försvaret.

Upprustningen var avslutad 1947 och en försvarskommitté förberedde då en ny nedrustning. Det var kalla kriget, med Sovjetdiktatorn Josef Stalins kupp i Prag i februari 1948, som ledde till att försvarets numerär i stället behölls i det årets försvarsbeslut.

De S-politiker som styrde Sverige under 1950- och 60-talen hade själva upplevt hur vi med nöd och näppe undgått att dras in i andra världskriget. De fortsatte därför att satsa 3–4 procent av bnp på försvaret, som var som starkast i mitten av 1970-talet.

Efter Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991 beslutade riksdagen 1992 om ett mindre men vassare försvar. Det var motiverat, och de flesta länder i västeuropa tog ut fredsvinster på liknande sätt genom att skära ned på sitt försvar. Men i Sverige genomfördes nedrustningen i beslut efter beslut mycket nitiskt. När även det sista förbandet på Gotland lades ned 2005 ifrågasattes detta i Nato-högkvarteret i Bryssel.

Finland – som utkämpat tre krig med sin östra granne under 1900-talet – behöll däremot större delen av sitt värnpliktsförsvar. Medan svenskarna skrotade alla sina kanoner behöll finländarna sina. President Tarja Halonen sade 2004: ”Vi befinner oss i ett sådant geopolitiskt läge att vi inte kan göra som Sverige och lämna åt grannarna att sköta försvaret.”

Sveriges nationella försvarsförmåga upphörde i praktiken 2005. Försvarets ekonomi blev allt sämre och inte ens Ryssland–Georgien-kriget 2008 justerade politiken, utan den fullbordades med avskaffandet av värnplikten 2010.

Vårt land, Östersjöns största strandstat, började då av grannländerna ses som ett säkerhetsproblem. President Sauli Niinistö sade 2013 om Sverige: ”Vi vill inte ha något säkerhetsvakuum där.”

I Sverige saknades heller inte invändningar mot denna historielösa säkerhetspolitik. Men officerare som varnade för krig och påtalade brister tillrättavisades eller fick problem i sina karriärer. Politiker och andra som såg ett växande ryskt hot beskylldes för att ha ett föråldrat säkerhetspolitiskt tänkande, lida av rysskräck eller vara alarmister. Ett vanligt svar till dem löd: ”Du tror väl inte det blir krig!”