En attitydfråga

Många anser att integrationen har misslyckats. Invandrare i Sverige deltar inte bara i mindre utsträckning på arbetsmarknaden och har lägre lönenivåer, de är också mindre delaktiga i den politiska debatten, bor i mindre välmående områden och har mer hälsoproblem än den infödda befolkningen. Det finns ingen enkel förklaring till denna situation, men vi kan urskilja ett antal faktorer som forskning har visat påverkar integrationen. Medan sådana nationella institutioner som välfärdsstaten påverkar människors erfarenhet i alla länder, fungerar de för invandrare som förbindelselänken för att orientera sig i ett nytt land. Att lära känna och anpassa sig till nya lagar, föreskrifter och byråkratiska regelverk är viktigt för vardagslivet, eftersom dessa faktorer i sista hand bestämmer invandrares möjligheter.

En inklusiv invandrings- och integrationspolitik är likaså betydelsefull, då integrationen vilar på tillgång till arbetsmarknaden och delaktighet i samhällslivet. Det humankapital (det vill säga den utbildning, expertis och kunskap) som invandrare förfogar över när de kommer till landet påverkar naturligtvis också möjligheterna till integration. Slutligen är den allmänna opinionen i fråga om invandrare och det politiska samtalet kring invandring centrala för integrationen. Främlingsfientliga uppfattningar – vare sig det handlar om subtil partiskhet eller öppen diskriminering – kan undergräva integrationen på två viktiga sätt. För det första kan diskriminering förhindra aktivt deltagande på arbetsmarknaden. För det andra kan främlingsfientliga uppfattningar minska invandrares motivation att delta i samhällslivet. I slutänden undergräver dessa negativa attityder den tillit mellan människor och olika grupper som är så central för fungerande liberala demokratier.

Givet att attityderna till invandrare och invandring påverkar möjligheterna till integration är de viktiga att förstå. Lyckligtvis finns det mycket forskning som hjälper oss att förklara vad sådana attityder härrör ur. En av de viktigaste insikterna hittills är att faktorerna som förklarar främlingsfientliga attityder är mer eller mindre universella.

De faktorer som bidrar till invandrarfientliga uppfattningar är med andra ord desamma i Sverige som i USA eller Portugal. Även om mycket av den tidiga forskningen på området utfördes i USA, för att förstå vita amerikaners attityder till afroamerikaner, har de flesta av dessa studier de senaste decennierna replikerats på många håll i världen – och särskilt i Europa.

Låt oss alltså titta på vad vi vet om de variabler som bestämmer främlingsfientliga uppfattningar. Först och främst visar den sociologiska forskningen otvetydigt att utbildning är ett mycket bra medel mot främlingsfientliga attityder. I allmänhet gäller att ju mer utbildning man har (mätt i antal studieår eller examina), desto mindre sannolikt är det att man hyser negativa attityder till invandrare. Intressant nog är det inte klart exakt varför längre utbildning minskar främlingsfientliga uppfattningar. Det finns emellertid fyra tänkbara orsaker. Den första förklaringen är okomplicerad: självurval. Med andra ord, de personer som stannar i skolan längst och tar högre examina är personer som redan hyser toleranta attityder eller kosmopolitiska värderingar.

Den andra tänkbara mekanismen som kan ligga bakom den tydliga relationen mellan utbildning och främlingsfientliga uppfattningar är kognitiv utveckling. När studenter bedriver universitetsstudier och tar högre examina utvecklar de färdigheter såsom abstrakt tänkande och förmåga att analysera komplexa fenomen. Studenter är därför mindre benägna att förlita sig på stereotyper och alltför enkla förklaringar, varför de också är mindre benägna att ogilla människor bara för att de uppfattas höra till en främmande grupp.

Den tredje tänkbara mekanismen är socialisation. Utbildningssystemet är delvis ansvarigt för barns socialisation och eftersträvar därför att lära ut grundläggande sociala värden, vilka kan omfatta jämlikhetssträvan, social rättvisa och respekt för etnisk mångfald. Forskning visar att utbildning inriktad på mångkulturalism och andra teman relaterade till främlingsfientliga attityder är effektiv när det gäller att minska sådana negativa attityder. Vi vet alltså att det är möjligt att lära elever tolerans.

Den fjärde möjligheten tar in normer och undvikande av sociala sanktioner. Vad detta innebär är att personer med högre utbildning inte nödvändigtvis värdesätter mångfald eller social rättvisa, men likväl har lärt sig att vara försiktiga med att uttrycka sig intolerant. En önskan om social acceptans fungerar alltså som motiv för att inte uppträda fördomsfullt eller formulera negativa uppfattningar om invandrare. Tidigare forskning har funnit att de tre första mekanismerna har en viss förklaringskraft, medan det finns föga empiriskt stöd för hypotesen om social acceptans.

Forskning visar också att socioekonomisk ställning har betydelse för främlingsfientliga attityder. Enligt den så kallade grupphotsteorin, den dominerande förklaringen till fördomar, är främlingsfientlighet en reaktion på ett upplevt hot från en främmande grupp, beroende på konkurrens mellan olika grupper om knappa resurser som politisk makt, jobb eller sociala förmåner. Därför förväntas de främlingsfientliga attityderna öka när infödda upplever att deras intressen hotas genom närvaron av invandrare. Men hur starkt hotet eller den förmodade konkurrensen upplevs av olika individer beror på deras plats i den sociala strukturen. Reaktionerna skiljer sig åt mellan olika sociala klasser alltefter deras utsatthet och i vilken utsträckning de konkurrerar med invandrare om jobb och andra ekonomiska resurser.

En tredje faktor för att förutsäga främlingsfientlighet är ålder. Forskning visar att yngre åldersgrupper är mindre benägna att hysa negativa attityder i fråga om invandrare. Orsaken till detta kunde vara att de främlingsfientliga uppfattningarna ökar med åldern, kanske relaterat till en ökad upplevelse av hot hos dem som gått i pension och blivit mer beroende av välfärdsstaten. En mer gångbar förklaring är att individuella attityder tenderar att vara ganska stabila genom livet och att den äldre generationen i allmänhet har samma attityder i dag som de hade när de var unga. Personer som växte upp i äldre tider har haft mindre erfarenhet av invandring och etnisk mångfald, och har kanske inte utvecklat positiva attityder mot någondera. Det är viktigt att notera att detta inte innebär att tolerans eller uppskattning av mångfald automatisk kommer att öka med tiden. Människor påverkas av tidsandan. Med tanke på de valframgångar som uttalat främlingsfientliga partier på högerkanten haft över hela Europa, är det helt rimligt att vänta sig att dessa yngre generationer kommer att vara mindre toleranta än sina föräldrar.

En fjärde faktor är religion, men religiositetens inverkan på främlingsfientliga attityder är mer komplex. Amerikansk forskning har visat att starkt troende individer har starkare främlingsfientliga attityder än andra. Detta resultat uppfattas vanligen som en paradox, eftersom religiösa personer (läs kristna, då alla tidiga studier fokuserade på denna grupp) borde vara mindre främlingsfientliga, givet att detta stämmer bättre med den kristna traditionens läror. Bilden kompliceras ytterligare av det faktum att korrelationen mellan religiositet och främlingsfientlighet i den amerikanska kontexten tycks minska (det vill säga skillnaderna i attityd mellan religiösa personer och andra är mindre i dag än de varit under tidigare decennier). Därtill kommer att relationen mellan religiositet och främlingsfientlighet inte är densamma världen över. Snarare verkar den variera från land till land, så att korrelationen i vissa länder i själva verket är negativ. I till exempel Sverige är religiösa personer mindre benägna att vara fördomsfulla än de som inte hyser någon religiös övertygelse.

Psykologisk forskning finner också en relation mellan särskilda personlighetsdrag och främlingsfientliga uppfattningar. Personer med en inre förkärlek för hierarkier och stark vördnad för regler sägs ha en auktoritär personlighet. Individer med denna personlighetstyp tenderar också att uttrycka motvilja och fientlighet mot invandrare och andra minoritetsgrupper. Det senare kommer kanske inte som någon överraskning, med tanke på att psykologiska dispositioner som medkänsla, flexibilitet och öppenhet för förändring också är effektiva motmedel mot främlingsfientlighet. Forskning visar att både natur och miljö påverkar en människas personlighetsdrag. Attityderna bland föräldrar och jämnåriga påverkar vad ungdomar lär sig att värdesätta och hur de uppträder, och barn med toleranta föräldrar tenderar själva att vara mer toleranta. Men även om det fortfarande är en omdiskuterad fråga i vilken grad sådana personlighetsdrag är genetiskt bestämda, vet vi att de är mycket stabila över tiden.

En sista viktig faktor för främlingsfientlighet är faktiska erfarenheter av invandrare och medlemmar av främmande etniska grupper. Forskning visar att kontakt med människor från andra etniska grupper minskar bruket av stereotyper och i slutänden minskar främlingsfientliga uppfattningar. Alla former av kontakt är emellertid inte likvärdiga, eftersom ytlig kontakt mellan medlemmar av olika grupper, särskilt i miljöer där konkurrensen är stor, kan leda till konflikt och bara förvärra negativa attityder. Positiva resultat är mest sannolika när den sociala interaktionen är meningsfull. När det handlar om att minska främlingsfientlighet är vänskap alltså bättre än ytlig interaktion. Därtill kommer att kontakter i situationer där personerna har jämlik status och arbetar för ett gemensamt mål har större sannolikhet att minska konflikter och negativa attityder mellan grupper. Betydelsen av jämlik status och institutionella sanktioner är kanske lättast att förstå utifrån ett extremt exempel som apartheid. Även om det förekom meningsfulla sociala interaktioner mellan vita och svarta sydafrikaner under apartheidtiden, hade de individer som möttes vanligen inte jämlik status i situationen. Eftersom rassegregeringen var institutionellt sanktionerad, ledde sådana möten inte automatiskt till minskade nivåer av främlingsfientlighet. Nyare forskning visar likväl att de flesta former av kontakt är bättre än ingen interaktion alls. Bättre förutsättningar innebär större utsikter till att de främlingsfientliga attityderna ska minska, men interaktion har ofta positiva effekter även när sådana förutsättningar saknas. En kritik av kontakthypotesen har att göra med orsaksrelationens riktning. Det är möjligt att bara personer som redan är toleranta faktiskt utvecklar vänskaper med personer av annan etnisk bakgrund. Forskning visar emellertid att medan personer som är öppna för vänskaper utanför sin egen etniska grupp är mer benägna att eftersträva social interaktion med invandrare, har kontakten som sådan en oberoende effekt på främlingsfientliga attityder.

Det finns ingen automatisk koppling mellan attityder och beteende, men attityder ökar sannolikheten för att handla om möjlighet ges. Kopplingen mellan attityder och handling är beroende av kontexten, vilket innebär att inte ens en extremt rasistisk individ kommer att omsätta sina attityder i handling om hon inte ges tillfälle till det. Främlingsfientliga attityder är också korrelerade med nationalism och politisk konservatism. Det är naturligtvis svårt att veta om främlingsfientliga attityder leder till sådana hållningar och ideologier eller om det omvänt är de senare som leder till främlingsfientlighet. Likväl visar forskning att främlingsfientlighet är den kanske viktigaste faktorn när det gäller att förutsäga vem som röstar på ett radikalt högerparti. Känslor är också en viktig del i ekvationen, för ju starkare kopplingen mellan attityder och känsla är, desto troligare är det att någon kommer att handla utifrån sin övertygelse. En tolerant person som känner mycket starkt för jämlikhet mellan etniska grupper är alltså mer benägen att handla på grundval av sin attityd än en person som är lika tolerant men inte känner lika starkt i frågan. Relaterad forskning visar att de mest extrema attityderna ofta förekommer hos män, och brottsstatistiken visar att män ligger bakom merparten av det våld som riktas mot invandrare och minoriteter. För att sammanfatta: attityder påverkar handlandet, men inte hela tiden och inte alltid på sätt som är lätta att förutsäga.

Den fundamentala frågan här är förstås: Hur kan vi minska främlingsfientligheten? Forskning pekar på att högre utbildning, mångkulturell fostran och ökade möjligheter till positiv, meningsfull social interaktion mellan olika etniska grupper kan vara en bra början. När det gäller kontakter mellan olika grupper är det viktigt att det finns institutioner som underlättar meningsfull interaktion. Om sådana institutioner inte existerar, finns det alltid en risk att infödda ser invandrare som hot i stället för som människor att samarbeta eller utveckla vänskap med. Utbildningsinstitutioner är viktiga inte bara för att lära ut värden som tolerans av mångfald och social rättvisa, utan också för att underlätta sådana positiva interaktioner. När konflikter ändå uppträder, hänger deras lösning i stor utsträckning på typen av konflikt. Konflikter om idéer bör lösas genom debatt och diskussion, medan intressekonflikter bör lösas genom medling.

Människans kognitiva struktur driver oss att klassificera föremål och människor i olika kategorier, i strävan att göra en komplex värld begriplig. För att värna vår självkänsla och våra individuella intressen ligger det också i vår natur att gynna den kategori som vi själva känner oss tillhöra. Men kategorierna (åtminstone de mänskliga) är inte givna. Det är inte självklart att människor ska kategoriseras i särskilda etniska grupper, liksom inget säger att sådana kategoriseringar är bättre än andra. Vi tenderar att göra dessa kategoriseringar på basis av de drag som är mest framträdande. Invandring till Europa och därav följande etnisk mångfald har gjort etnisk tillhörighet och nationalitet till framträdande drag, och lett många att dela upp Europa i ”vi” och ”dom”. Experimentell forskning i små grupper har lärt oss att ”avkategorisering” är möjligt – att gränserna mellan olika grupper kan minska i betydelse när skillnaderna (verkliga eller inbillade) blir mindre framträdande. Allt detta är positivt, men kan inte automatiskt omsättas i politiska program. Likaså är det oklart hur insikter som dessa kan överföras till samhället som helhet; men att börja arbetet i skolorna är ingen dålig idé.

Andrea Bohman är doktorand vid sociologiska institutionen Umeå universitet. Maureen A Eger är amerikansk sociolog som för tillfället arbetar i Sverige. Mikael Hjerm är professor i sociologi vid Umeå universitet och forskar om främlingsfientlighet och nationalism