Ett varnande exempel

Zlatan Ibrahimovic är en av världens bästa fotbollsspelare, uttryckligen anfallsspelare. Han är absolut inte allra bäst i världen, som extatiska svenska fotbollsentusiaster ibland förkunnar. Men han kvalar säkert in bland de trettio främsta artisterna på all världens arenor där det ”gröna fältets schack” utövas – och det är ”stort” som Zlatan själv skulle säga. Fotbollen är ju ändå en gigantisk sport, veterligen den globalaste av alla.

Vad Zlatan Ibrahimovic har gjort med sitt liv är en bragd! Om vi inte visste det förut, fick vi veta det genom David Lagercrantz bok Jag är Zlatan Ibrahimovic: Världsstjärnan gjorde karriär mot alla odds. En socialt stigmatiserad andra generationens invandrarkille från Rosengård, son till frånskilda, illa integrerade, fattiga föräldrar från det sönderfallande före detta Jugoslavien, banade sig väg till eliten inom en mentalt och fysiskt krävande idrott – tillika Sveriges mest omhuldade. Banade sig väg på ren begåvning och revanschlystnad – så många andra resurser stod inte till hans förfogande.

”Man kan ta en kille från Rosengård men man kan aldrig ta Rosengård från en kille”, säger Zlatan Ibrahimovic i en av sina få attacker av självinsikt i den ovan nämnda boken. Möjligen är han rentav medveten om vilken skugga just detta faktum kastar över hans framgångssaga, över honom som förgrundsgestalt i svensk fotboll, för närvarande landets enda obestridliga världsstjärna. För Zlatan Ibrahimovic är inte bara en bolltekniker av guds nåde, en spelintelligent, för sin kroppskonstitution häpnadsväckande snabb forward på fotbollsplanen. Han är också en bråkstake med oregerligt temperament, dålig impulskontroll och mycken egenmäktighet i sina sociala attityder.

Som pojke i Rosengård var Zlatan Ibrahimovic en vildvuxen, tidigt skoltrött slyngel, en cykeltjuv med grövre kriminalitet väntande bakom hörnet – om det inte hade varit för fotbollen, som tog hand om hans brännande törst efter ”respekt”. Han var också uppvuxen i en miljö där ord som förlåt och kompromiss inte existerade, där anfall var bästa försvar och där oresonlighet var synonymt med styrka. I varje fall är det vad han själv uppger till sin biograf.

Alla dessa förhållningssätt har Zlatan Ibrahimovic burit med sig in i den internationella karriären. Framgången och världsvanan har kanske dämpat hans trilskhet en smula men ger man akt på vad Ibrahimovic säger i David Lagercrantz bok finner man att han alltjämt är en man som hyllar absoluta och auktoritära förhållningssätt, som föraktar svaghet och som definierar just ordet respekt på det sätt som är karakteristiskt för gangstrar:

”Respekt är ingenting man får”, säger Zlatan Ibrahimovic och citerar den grynhårde fotbollstränaren Fabio Capello, som nyligen avgick från posten som förbundskapten för Englands fotbollslandslag, oförmögen att kompromissa med sina uppdragsgivare i en delikat personfråga. ”Respekt är något som man tar”, tillägger han. Underförstått: Respekt är något man hotar eller tvingar sig till genom över- och underordning. Jag tror inte att det är så många demokratiskt sinnade människor som skulle skriva under på denna definition av respekt. I demokratiska referenssystem är respekt detsamma som den högaktning man kan känna för någon vars utstrålning och/eller prestationer gör ett osedvanligt förtjänstfullt intryck på en. Eller också är respekt en generell hållning till medmänniskan – ett vitsordande av hennes okränkbarhet.

I en artikel i Göteborgs-Posten i februari i år fäste jag uppmärksamhet vid Zlatan Ibrahimovics härsklystna fasoner och ställde frågan om denne faktiskt var lämplig som kapten för det svenska fotbollslandslaget. Visst är Zlatan en tillgång för den svenska landslagsfotbollen men genom att upphöja honom till kapten förser man hans despotiska personlighet med en formell auktoritet denna helst inte ska ha. Dels därför att Zlatan tenderar att paralysera delar av det övriga laget – Blågult spelar stundom bättre utan Zlatan än med. Dels därför att Zlatans sociala attityder skaver ganska rejält mot förväntningarna man ställer på en person som har hedersuppdraget att leda ett nationellt representationslag i Sveriges populäraste sport.

I artikeln påpekade jag att boken om Zlatan Ibrahimovic inte bara sålde kopiöst utan också hade blivit något av kurslitteratur för vinnarskallar i idrottens ungdomsorganisationer. Zlatan framställdes i medierna som förebild för alla unga som ville kämpa sig fram här i livet.

Jag var en smula bekymrad över att så få inflytelserika opinionsbildare hade påtalat det djupt problematiska i Zlatan Ibrahimovics värderingar och attityder – föga förebildliga för unga som helst borde socialiseras in i gemenskaper med andra föreställningar om respekt och mellanmänsklig gemenskap än dem Ibrahimovic håller sig med.

Men vad är en förebild? frågade sig många som efter min artikel fortsatte diskussionen om fenomenet Zlatan Ibrahimovic. Vem skapar förebilder? Zlatan har väl inte bett om att få bli förebild? Så föll replikerna bland annat vid en debatt om den fascinerande men också aningen frånstötande boken Jag är Zlatan Ibrahimovic som ägde rum på Publicistklubben i Göteborg härförleden.

Förebilder existerar på olika nivåer i vårt sociala orienteringssystem.

Till att börja med har vi de personliga förebilderna, som brukar vara förlagda till vår barndom och ungdom, och som är ett slags vägvisare genom vuxenblivandet. De är modeller som ger kropp och själ åt våra ofta ospecificerade personliga önskningar, böjelser, drömmar och strävanden men också åt omvärldens rollförväntningar på oss. Modellerna medverkar också till att forma nya ambitioner hos oss i ett växelspel mellan projektion och inspiration.

När vi är små hämtar vi förebilderna på nära håll: föräldrar, äldre syskon, andra vuxna samt större och försigkomnare kamrater ur vardagens närmaste krets. Så småningom kompletteras eller ersätts dessa gestalter av andra som befolkar mer fjärran horisonter i vår växande erfarenhet och som blir till mänskliga representationer av något åtråvärt. De kommer till oss över hela vårt kommunikationsnät. De är fiktiva eller reellt existerande ”idoler” som fyller många funktioner i utformningen av våra personligheter, av det vi kallar vår identitet. De har kanske uppnått det vi vill uppnå, de kanske öppnar dörren till någon hemlig önskan som vi inte ens visste att vi närde. De kanske ger oss mål och mening på vår färd genom att spela någon social roll vi gärna vill axla. Vi kanske identifierar oss med dem så starkt att de blir så kallade jagobjekt, någon vi ständigt fantiserar om som en följeslagare i vårt liv i ett slags dubbelexponering av oss själva.

När vi blir vuxna och förhoppningsvis har funnit oss till rätta i ett liv som tillfredsställer oss brukar dessa förebilder tona bort sedan de fullgjort sitt värv i vår utveckling. Senare i livet reduceras förebilderna på sin höjd till inspiratörer, som gått före oss på den livsväg vi slutligen valt och som uppmuntrar oss att fortsätta.

Alla som har utnämnt Zlatan Ibrahimovic till förebild för unga idrottare i allmänhet och för pojkar och flickor från utanförskapets sociala marginaler i synnerhet har naturligtvis fog för sitt påstående vare sig Zlatan vill det eller inte. Lyckas man som denne vända sitt liv etthundraåttio grader bort från vad som såg ut att vara ett ruskigt förutbestämt öde, och gör man det med hjälp av både begåvning och envishet, är det klart att man blir modell och en mänsklig inkarnation av all världens drömmar för tusentals med ett ursprung snarlikt ens eget. Man bör kanske påminna sig att Zlatan Ibrahimovic framgångssaga inte bara handlar om en osedvanlig bollbegåvning och om turen att bli upptäckt. Den handlar framförallt om träning, träning så enveten att den gränsar till besatthet.

Så långt är det förebildliga hos Zlatan en ganska enkel historia. En mer intrikat fråga på temat kan dock ställas: Är det något hos Zlatan som inte är själva fotbollen, geniet och framgången men som ligger inflätat i allt detta, som gör att många ställer honom på en piedestal för sig? Är det något bortom fotbollsstjärnans prestationer som gör att en öppen landslagsträning med denne på planen drar tusentals åskådare till läktarna, när sådant normalt lockar högst ett hundratal?

En av anledningarna till att det blev avsevärd upprördhet, framför allt på nätet, bland Zlatanentusiasterna när jag hävdade att Zlatan inte som person är någon bra förebild för dagens unga även om hans karriär är det, var förmodligen den att väldigt många unga ser upp till Zlatan just som person. De mest högljudda av hans beundrare är inte ens alltid intresserade av fotboll.

Zlatan Ibrahimovic är en karismatisk människa. Det förklarar en del av den hängivenhet han framkallar även om karisma inte är lätt att förklara. Men jag tror att Zlatan väcker osedvanligt stark entusiasm därför att han med sitt sätt att vara tilltalar det rebelliska hos vilsna ungdomar som identifierar sig med den grandiosa ostyrigheten i Ibrahimovics väsen. Lagar som gäller andra gäller inte Ibrahimovic. Han är stor och stark och fågelfri – en gulögd örn som svävar högt och gör vad han vill, jublar många små rebeller från orter världen över där människor är fjättrade vid allehanda tvång och usla förutsättningar.

Med andra ord: Precis de drag som jag ansåg ligga Ibrahimovic i fatet som proklamerad förebild för unga tävlingsmänniskor och som kapten för fotbollslandslaget är uttryckligen de sidor hos stjärnan som får hans beundrare att tända till utifrån sina ospecificerade personliga och kollektiva önskningar.

Kanske avslöjade den uppfattning jag gav uttryck för i min artikel mer om mig själv, min ålder, min etnicitet och min privilegierade sociala ställning än om Zlatans kvalifikationer som förebild för dem som kanske mest är i behov av förebilder för att inte nedslås av det utsiktslösa liv som ser ut att ligga i beredskap åt dem?

Likväl, förebilder i vårt samhälle är inte bara personliga identifikationsobjekt för människor och grupper på jakt efter ett liv. Förebilder har också en allmän funktion i betydelsen ”föregångare med gott exempel” i förhållande till samhällets allmänt omfattade värdegrund. Mer konkret uttryckt i detta sammanhang: Människor som av olika anledning är offentligt uppburna förväntas vara, om inte dygdemönster precis så åtminstone utan anmärkning i relation till de uppförandekoder och normer som anses utgöra vår sociala gemenskaps sammanhållande kitt.

Jag har ofta haft svårt för det resonemang om förebilder som förs i massmedierna, inte sällan i anslutning till något drev mot någon känd person, som anses ha brutit mot sin skyldighet att uppträda som förebild för allmänheten.

Ledande politiker är inte valda till sina ställningar som förebilder i någon moralisk mening. De är valda på sina politiska program – låt vara att de naturligtvis rent allmänt måste uppföra sig så att de inte förverkar sitt förtroende hos väljarna. Samma sak tycker jag gäller andra människor på den offentliga arenan som blivit kända i kraft av insatser eller prestationer. Förebilder behöver de inte vara men de måste avväga sitt uppförande i relation till det mått av personlig trovärdighet som de behöver i sina värv. En minister kan inte tillåta sig lika mycket som en artist.

Medierna ägnar sig enligt min uppfattning åt uppenbart hyckleri när de ursäktar grova kränkningar av någon kändis privatliv med motiveringen att kändisskapet gör vederbörande till en förebild vars göranden och låtanden måste granskas.

Med framstående idrottsstjärnor är situationen dock en aning mer tvetydig. Sin berömmelse har de nått genom sina prestationer och det vore förmätet att kräva att de på grund av sin framgång måste vara något slags mönsterindivider också i tillvarons alla andra avseenden.

Emellertid vet vi att idrottsstjärnor tenderar att vara förebilder på både den personliga, projektiva nivån och den allmänna exemplifierande nivån samtidigt.

Därför har en toppidrottares personliga framtoning och allmänna uppförande ett icke försumbart genomslag på attityder och förhållningssätt hos dem som beundrar dem. Självklart agerar inte toppidrottare i ett socialt vakuum – deras attityder och ageranden påverkas naturligtvis av vad som är allmänt gångbart i det samhälle som har fostrat dem.

Det är knappast någon tillfällighet att det var en amerikan (John McEnroe) som först bröt tennisens dittills axiomatiska tabu mot obehärskat uppträdande på tennisbanan. I USA är den jagfixerade självsvåldigheten mer gångbar än i Europas ofta reserverade och etikettmedvetna kulturer. Emellertid visade sig McEnroe också vara förebudet om en upplösning av de disciplinerade idealen inom tennisen som sport – och inte bara där ska gudarna veta.

Att fotbollens målgörare ständigt hittar på nya militanta eller sexuellt potenta segergester har att göra med den andliga atmosfären i det tjugoförsta århundradets värld där makt, kropp och sex är hårdvaluta. Men fotbollsspelarnas stundom obscena symbolspråk, som Fifa för all del försöker hålla efter, laddar förstås den explosiva atmosfären i fotbollspubliken världen över ytterligare. Präglingsprocessen är reciprok.

Just för att idrottsmännen uppträder inför en masspublik med ett sug efter identifikation och härmning är frågan om vilken typ av förebild de utgör inte oviktig.

Zlatan Ibrahimovic förkroppsligar i detta hänseende en kulturkrock, en näst intill ideologisk motsägelse. Har man som Ibrahimovic tagit emot uppdraget att på internationella arenor leda det svenska nationslaget i fotboll kan man förvänta sig att vederbörande uppträder som en exponent för Sverige, dess sociala och politiska kultur i vid mening. Samtidigt förefaller det som om det som lyfter Zlatan och i ungas ögon och gör honom till den idol som kan göra anspråk på kaptensbindeln, är de egenskaper (vid sidan av fotbollskunnandet) hos honom som strider mot svensk tradition, nämligen de utmanande förhållningssätten jag nämnde i artikelns början.

Kanske är det så enkelt att sådana som jag med mina djupa rötter i nordisk demokrati oroas av att Zlatan Ibrahimovic ser ut att representera en ny tids värderingar i en globaliserad värld: individen har bara sig själv att lita till i kampen om en plats i solen – alla kategorier. Aggressiv styrka, målmedvetenhet och ett visst mått av hänsynslöshet är i det sammanhanget inte att förakta. Demokrativurmande sillmjölkar göre sig icke besvär.

Yrsa Stenius är journalist och tidigare allmänhetens pressombudsman.