Hierarkierna behärskar oss

Hierarkier som sociala fenomen kan angripas kulturellt, exempelvis genom lagstiftning och demokratiska reformer; däremot inte de hierarkiserande attityderna. Dessa förefaller outrotliga. Även om fruktan för främlingar ofta är omotiverad i sak – fler människor är snällare än man tror – fortlever xenofobin.

Samma ofrånkomliga grundmönster följer driften att dela in människor i socialklasser. Finns egentligen arbetarklassen? Är den inte ett hjärnspöke? Jag syftar givetvis inte på själva existensen av denna kategori i arbetslivet, utan dess tankemässiga inplacering i en hierarki.

Hierarkiseringar som fenomen tycks vara genuint naturgivna. Pröva (den omöjliga) tanken att upphöra med att utdela priser vid tävlingar. Försök ta bort första, andra, tredje pris! Hierarkin är ju själva idén. Tävling kommer från latin, tabula = bräde, spelbräde. Hur skulle man kunna spela schack utan vinnare? Hur roligt skulle det vara att se på längdhoppare, där det anses vara ointressant vem som kommer längst. 

Evolutionspsykologens intresse sträcker sig djupt ned i historien, minst så långt som de fem miljoner år tillbaka, då våra förfäder avvek från vår tidigare gemensamma ap-linje. Senare års rön utifrån det nära släktskapet med schimpanserna har fört fram till nya slutsatser om vår egen historia. Det ultimata syftet som vi delar med alla andra däggdjur är att behålla livet och att fortplanta oss. Kopulationens biologiska syfte är för både hanar och honor att föra sina gener vidare, för mannens del så många som möjligt. Denna uppgift är inbyggd i själva organismen och behöver alltså inte vara ”önskad”. Det fungerar i huvudsak som en följd av hannarnas starka sexualdrift, skriver evolutionspsykologen Anne Campbell vid Durham University i sin bok ”A Mind of Her Own. The Evolutionary Psychology of Women” (2002). (Det är därför som kvinnorna bör ta på sig ansvaret för preventivmedlen, passar hon på att syrligt kommentera.) 

Det bör vara just här som den för mannen så utpräglade konkurrensandan har sitt ursprung. För hannen gällde det att tillintetgöra eller bortmota övriga pretendenter från de mest fertila honorna. Dessas fruktsamhet var (och är fortfarande) instinktivt avläsbar som frisk hy, symmetriska drag, proportionen höft/midja 0,7 till 1,0 med mera, alltså de samlade kännetecken som vi kulturellt omtalar som ”kvinnlig skönhet”, men utan att alltid så noga veta varför. Följaktligen har vi även här att göra med ett hierarkiskt värdesystem.

Däggdjurshanarnas olika framgång att kopulera var avgörande för deras ställning i fortplantningshierakin. Toppositionen intog ”alfannarna”. Idag finns det som bekant också andra meriter, men även dessa erövras i konkurrens. I den reproduktiva tävlingen tillhör de flesta hanarna en mellangrupp; de lyckas bra men inte bäst. Liksom idag existerar det även en jumbogrupp, de hanar som inte fick några honor alls och följaktligen inte heller någon avkomma. 

Allt klasstänkande, förr och nu, kan på goda grunder antas vila på detta rangordningens äldsta fundament. Det behöver kanske inte upprepas att makt och status i vår tids samhälle bygger på flera företräden än de nyssnämnda, men fortfarande är likväl mäns sexuella ”erövringar” statusgrundande, inklusive den kvinnliga partnerns skönhet.

Ättlingarna i vårt eget samhälle till evolutionshistoriens alfahannar grundar sedan ett par årtusenden sin hierarkiska upphöjdhet mestadels på andra värden: samhällelig makt, anseende och pengar. Utan att egentligen opponera oss godtar vi intressant nog beteckningen över-klassen. Vi underkastar oss språket och resonerar om ”dom däruppe”. 

Överklass behöver vanligtvis inte närmare specificeras; den kan vara hur högt upp som helst. Kriterierna börd, rikedom och inflytande kvalificerar vart och ett för sig, men sammanfaller som bekant inte sällan. De individer som därnäst följer i rangskalan har knappast mer att skryta med utöver att de inte befinner sig längst ned; de representerar ett normaltillstånd skulle somliga hävda: medelklassen (jämför mellangrupp, medelinkomsttagare, medelbetyg, medelgod, rentav medelmåttig). Genom vår arts historia har majoriteten fått acceptera ”alfahannarnas” till och med språkligt överordnade position, med olika beteckningar i olika kulturer. (Alfa är den ljusstarkaste stjärnan i viss stjärnbild.)

I den stora fråga som vi här behandlar, alltså den om människans sinne (mind som det heter bättre på engelska) kan somliga möjligen finna det aningen långsökt att jämföra vår tids människor med de nakna varelser som levde flockvis i Afrika för så kolossalt länge sedan. Men det är fel tänkt. Biologiskt är vi alla arvtagare. Evolutionen har utrustat oss med förutsättningar som händelsevis låtit oss att fortleva och fortplanta oss, oaktat revirkonkurrens och trots de ständiga anfallen av blodtörstiga djur. Vårt främsta försvar har varit gruppmedlemmarnas allt bättre organiserade samverkan. 

När jag talar om evolutionen är det obligatoriskt att påpeka att den så kallade ”naturens ordning” inte alltid ska framhållas som den bästa. Den har endast evolverats (skapats evolutionärt) utifrån sina i varje ögonblick givna förutsättningar. Det är ”det bäst anpassade” som vinner, inte bäst i något som helst annat avseende. Anpassningen behöver inte ens gynna artens egen överlevnad.

Följaktligen bör naturen inte heller betraktas som kulturellt förebildlig, som modell i vårt samhälle. Det är exempelvis inte hållbart att hänvisa till ”den naturliga ordningen” som ett argument för att kvinnor ska vara hemma med barnen. Ett sådant argument brukar omtalas som det naturalistiska misstaget (the naturalistic fallacy). Mänskliga beteenden kan mycket ofta modifieras kulturellt, så att de passar värderingar i vår tid. När pappor tar hand om spädbarn, så är detta en kulturell modifiering. På flera sätt bryter familjelivets kulturella förändringar mot det evolutionärt naturliga. Kulturens inflytande har blivit allt starkare. 

Ingen vuxen människa i vår tid är okunnig om att ordet samhällsklass är relaterat till begrepp som makt och status. När vi säger samhällsklass åsyftas en relativ position, hög eller låg eller någonstans däremellan. I sin avhandling Trivsel i Söderort (1951) använde sociologen Edmund Dahlström ordet ”socialklass”. Från år 1846 känner vi Marx’ begrepp Klassenkampf.

Den senare etablerade synonymen ”socialgrupp”, som döljer hierarkin, kan kanske förklaras som en tidstypisk nyansförändring. Ytterligare ett steg bort från klassbegreppets underförstådda hierarkisering togs med termen ”socioekonomisk grupp”. Den återspeglar dessutom ett behov av att inkludera fler variabler, i samklang med samhällets ökade komplexitet.  

Men… eftersom människans verklighetsuppfattning sällan låter sig förvandlas med hjälp av ändrad terminologi (jämför utbytet av utlänning mot invandrare) uteblir i allmänhet den avsedda effekten. Hierarkiseringarna och graderingarna fortlever, och medelklassen har tveklöst utkorats till vinnare under 1900-talets senare hälft. När fler individer och familjer själva räknar sig som medelklass problematiseras begreppet arbetare; vad ska då känneteckna en arbetare? Ägna samtidigt en tanke åt den (outtalat provokativa) beteckningen kulturarbetare! Överklassen, kvantitativt obetydlig, har för sin del levt vidare som överklass in splendid isolation och fortsatt att känna sig nöjd med sin oomtvistade topplacering. 

På 1950-talet var svensk arbetarklass fortfarande en lätt definierad kategori i sociologiska tabeller, även som personlig identitet för vederbörande själv. Naturligtvis kunde individer bakom de statistiska tabellerna vara såväl mer som mindre stolta över sin socialgrupp 3-tillhörighet. Men med röstsedeln stödde man självklart något av de två arbetarpartierna. Idag befinner sig stora delar av ”arbetarklassen” i den socioekonomiskt hela tiden växande medelklassen, dessutom med den vida innebörd som denna numera ges. 

Vilka tillhör idag den ”objektiva” arbetarklassen? Kanske klasser bäst konstitueras av anställningsrelationer, som Stefan Svallfors föreslår. Den upplevda identiteten är däremot oklar. Dagens ”objektiva” medelklass står emellertid ostadigt på massutbildningens styltor. Innehav av ”tjänst” samt månadslön är numera glanslöst, och titeln ”kontorist” i telefonkatalogen skulle idag framkalla gapskratt.

I medelklassen återfinns arbetarklassens många klassresenärer, somliga med oklar tillhörighet. Till råka på allt har röstbeteendet blivit beroende av partiernas specialerbjudanden. De som på det sättet alternerar mellan höger och vänster kan förväntas ha en ostabilt upplevd klasstillhörighet. På den tiden då arbetarklassen var stor fungerade dess kvantitativa tyngd som en stödjepelare. ”Majoriteten har alltid rätt”, var en näraliggande tanke.

Överklassen finns kvar överst på prispallen, vare sig det är börd, utbildning eller pengar som kvalificerar. En liten komplikation har dock tillkommit. Tillskrivningen överklass kan numera kännas onaturlig bland både överläkare och högavlönade bolagschefer, samtidigt som medelklass inte alls passar. Räddningen har blivit den från USA importerade beteckningen övre medelklass (upper middle class). I denna kan till och med lågbetalda docenter få vara med, om de känner för det.

Trots vänsterpolitikens framgångssaga under 1900-talet har befolkningens värdeorientering inte fortsatt i den riktningen. Tidsandan har övergivit ”det kollektiva”. Överhuvudtaget tycks den enskilda människans samhällsstatus förlorat begreppsligt tyngd, alltså själva tanken på att bli ”inplacerad”. Det biologiska givna hierarkiska arvet kvarstår visserligen, men det marginaliseras av den nya livsorienteringen, det förändrade sättet att betrakta det egna livet, självförverkligandet som mål och värdegrund.

Med detta frihetens evangelium har följt minskad respekt för alla slag av auktoriteter: arbetsgivare, byråkrater, politiker, lärare, journalister, präster, poliser, föräldrar, etcetera. En kulturell omvandling, som inte torde ha undgått någon. Enligt World Values Survey har Sverige positionerat sig som ett av världens i särklass mest individualistiska länder. Hälften av alla parbildningar – eller vad vi ska kalla dem – spricker. 

Det inlånade begreppet single har laddats positivt, banden mellan generationerna försvagats, sammanlänkad med en allmänt försvagad samhällstillhörighet. Den mest revolutionerande bakomliggande faktorn är nonparental transmission (de lösgjorda banden mellan generationerna), suveränt analyserat av evolutionspsykologerna Peter J. Richerson & Robert Boyd, University of California i deras bok Not by Genes Alone. How Culture Transformed Human Evolution, 2005 (se närmare min egen bok Arv och miljö, 2009). 
Bostadsbyggandet från 1960-talet blev under en kort period den mest synlig manifestationen av ett jämlikhetsinriktat samhälle, som gjorde anspråk på att vara (nästan) klasslöst. Utländska delegationer anmälde sin ankomst, för att i miljonprogramsområdena bekanta sig med den omtalade svenska modellen. Under rundvandringarna häpnade besökarna inför lägenheternas genomtänkta planlösningar och kompletta utrustning. Förvåningen ökade ännu mer, då de fick veta att arbetare och ingenjörer kunde bo sida vid sida i samma trappuppgång i 3 rum och kök. Vem var då arbetare, vem var tjänsteman? 

Men ganska snart, efter årtionden av bostadsbrist, överraskades bostadsmarknaden av en överproduktion av hyreslägenheter. Allt förändrades då snabbt. Den stora mängden av outhyrda lägenheter resulterade i ett inflöde av sociala problemhushåll, sådana som tidigare ofta avvisats. Alla invandrare var välkomna, även nykomlingar som stått alltför kort tid i bostadskö. Som en effekt av det nya läget vände sig byggindustrin sin blickar mot den andra sortens bostadsmarknad, där efterfrågan länge varit stor. Sålunda rivstartade småhusbyggandet.

Jag var forskare på KTH:s arkitektursektion under dessa år och stiftade bekantskap med de nya fastighetsägande svenskarna, de med oklar klassbakgrund, unga och barnalstrande, i radhus och villor med carport och garage, tomt med maskinklippt gräs. Somliga bildade samfällighetsföreningar som välkomnade de goda grannarna till diskussioner om gemensamma lekplatser och vårstädning. En ny tillhörighet. 

Likväl fortsatte många svenskar vid denna tid att lägga sin röst på socialdemokraterna, i övertygelse om att det var deras parti som möjliggjort utträdet ur arbetarklassen. Vad man vunnit var moderniteten, IKEA-samhället, betoningen av ungdomlig livsstil, fritidshus och chartersemester, ”teve i ungarnas rum”, videorullar, chips, rödvin och vodka, utegrill och studsmatta. Det var verkligen höjd status, accentuerad vid anblicken av de allt mer invandrartäta bostadskomplex man lämnat bakom sig.

Vart tog då identiteten ”arbetare” vägen? Den på 1950-talet lovordade nybebyggelsen i Vällingby och Farsta gav ingen föraning om denna omvandling. ”Jag är bara en vanlig arbetare”, hette det alltjämt här och var, ett ursäktande klassmedvetande. På den tiden var bilinnehav lika sällsynt som sommarstuga, och det skulle dröja åtskilligt innan arbetarklassen kunde ses ligga solande längs badstränderna på Kanarieöarna.

Även om semestervanorna fortfarande är klassåtskiljande utgör de ingen tydlig klassmarkör, inte heller hushållens innehav av fritidshus, villor och bostadsrätter. I arbetslivet är många fabriksarbetare ”proffs” med ansvar för maskiner värda miljoner. I påfallande rena fabrikshallar övervakar de elektroniskt styrda produktionssystem och hanterar datorer. Arbetslivet är inte detsamma. Sophämtare bär inte längre säckarna på ryggen och kan tjäna mer än universitetslärare. Skogens värdefulla exportråvara sågas och barkas med hjälp av spakar. Operatören står inte i snödrivorna, utan sitter i en cockpit likt en flygkapten.

Globalt påstås antalet arbetare ha fyrdubblats de senaste tjugofem åren, medan den svenska arbetarklassen krympt. Har kanske invandrarna intagit platsen som vår tids proletärer? Nej, så kan man inte säga. Sverige som för ett halvsekel sedan var ett av världens demografiskt mest homogena länder hör nu till de mest heterogena. De utlandsfödda återfinns dessutom numera på alla nivåer.

Likväl har den infödda befolkningens självbild förändrats såsom följd av den utländska invandringen. Somliga av dem som tidigare såg sig som högkvalificerad ”yrkesarbetare” torde idag av och till hellre betrakta sig som ”svensk”. Det psykologiska behovet av en positiv självbild tar icke-oväntat bruk av nya möjligheter. Behovet att se sig själv i positiv dager tillgodoses av de evigt närvarande kulturella hierarkierna. Den artikulerade motviljan mot invandrare både i samhället och i den egna närmiljön erbjuder ett sätt till uppflyttning på den självupplevda värdeskalan.

Varje tid har sina hierarkier och klassmarkörer. Söderslang var en gång i tiden arbetarnas sociolekt i Stockholm, ännu fläckvis kvarlevande i en äldre generation. Söderslang var tidigare innanför den socialt homogena stadsdelsmuren lika litet stigmatiserande som Kal å Ada- sociolekt i Göteborgs förutvarande arbetarstadsdelar. Det var utanför det egna området som dialekter och sociolekter var föremål för klara hierarkiseringar. Idag är etnolekter de mest livligt omtalade.

I en attitydundersökning bland lärarelever tenderade de intervjuade att uppfatta personer som talar dialekt (svenskt landsmål) som ”mer mänskliga”. Andra beskrev dialekt-talare som ”snälla, tröga och naiva”. Standardspråkiga personer gjorde i gengäld intryck av att vara ”mer kompetenta”. De etnolekt-talande invandrarna upplevdes som mer ”nonchalanta”, och i större utsträckning än arbetares sociolekt, som visserligen också ansågs stigmatiserande, ”men i mindre grad”. (Andrew Johansson, magisteruppsats, Växjö universitet 2006)

Återigen: att identifiera status är en evolutionärt given disposition. Enligt en artikel i Economist (13/4 2009) hävdade den amerikanske satirikern H.L. Mencken 1949 att status ”som välbeställd” innebar ”att tjäna minst 100 dollar mer än sin svåger”. Eftersom status är ett ”rörligt mål” existerar det ingenting sådant som ”tillräckligt mycket pengar”. Samma komparativa mått gäller stundom mäns tillgång till unga kvinnor. Många våldtäkter inklusive gruppdito ger hög prestige i somliga kretsar. 

Mordbränder ska inte liknas vid fyrverkerier. Vad de åstadkommer är en förbättring av gärningsmannens självförtroende, vilket annars kan åka dalbana från dag till dag. Att bränna ner butiker och varuhallar, skolor och daghem är inte meningslöst, som det sägs, inte heller att hindra brandkåren och polisen i sitt arbete. Att under några timmar ha makten i sin hand ger status i de egna leden. Det belönas dessutom av kvinnor, förmodligen något yngre än de som attraheras av de initiativkraftiga och manligt risktagande värdetransportrånarna.

Notoriska snattare och bidragsfuskare, svartarbetare och svindlare tillhör också arbetslivet, men vilken klass? Kommer arbetarklassen betraktad mot denna bakgrund, att behålla sin ställning som forskningsfält? Uppenbart väntar i alla fall mer akuta ideologi- och moralrelaterade frågor på sina vetenskapliga uttydare. 

Med vilka metoder kommer i så fall den disparata kategori angripas, den som ännu inte fått något namn? Inom denna finns det gott om hybrider. Långa arbetsdagar på den legala arbetsmarknaden, förenade med avancerad skatteplanering och insiderbrott som kreativa bredvidsysslor. Övre eller lägre medelklass? Hur källsorterar vi nästa generation etnolekt-talande cancerforskare, skadereglerare, tågklarerare, pizzabagare och statssekreterare? I vilken tabell ska sociologerna placera brottssyndikatens överskikt, de som aldrig låter sig intervjuas, de med extra bostad i London och fritidshus i Côte dÁzur. De som sätter sina väluppfostrade barn i utländska privatskolor? Ska statistikerna rubricera den högkvalificerat brottsaktiva socialklassen som överklass eller underklass? Vad ska vi gissa om deras egen, självtillskrivna position i den sociala hierarkin?