I väst har vi alltid brutit mot traditionen

Föreställningen om ”tradition” är inte uråldrig. Den uppstår under senare delen av 1700-talet, under Gottfried Herders, Edmund Burkes och Joseph de Maistres tid. Detta är också den franska revolutionens tid, och det är just brottet mot traditionen som ger upphov till idén om ”tradition”. Så länge traditionen inte är ifrågasatt är den ingen ”tradition”. Det är ingen tradition att stiga upp på morgonen och gå till sängs på kvällen. Det är ingen tradition att låta döpa barnen så länge alla gör det. Det är ingen tradition att kungar och kejsare kröns så länge kröningen är förutsättningen för deras legitimitet och makt. Det är ingen tradition att underteckna kontrakt så länge detta är villkoret för deras giltighet.

Det är i upplysningens och revolutionernas tidsålder, när allt gammalt och vanemässigt ifrågasätts, som begreppet ”tradition” får sin nuvarande västerländska innebörd. En muslim iakttar inte bönestunderna för att han hyllar traditionen utan för att han underkastar sig Guds vilja. Först om han förvandlats till en sekulariserad västerlänning kan han fortsätta att göra samma sak av ”tradition”. Traditionalismen uppstår först när traditionen brutits, när den inte längre är självklar, när den ifrågasätts av dem som förkastar alla ”fördomar” och vedertagna föreställningar.

Så gjorde 1700-talets upplysningsmän. Resultatet, det var deras kritiker övertygade om, blev den franska revolutionen. De ville med sitt blotta förnuft tänka ut det ideala samhället och radera ut det gamla. Det de i verkligheten åstadkom var blodbad och kaos. Det var samtida filosofer som Edmund Burke, Joseph de Maistre och många med dem eniga om. De var också eniga om att resa traditionen som ett värn mot detta kaos. Det som tidigare hade accepterats därför att det var Guds vilja, naturens självklara ordning eller förnuftets eviga bud försvarades nu istället därför att det var tradition, en etablerad ordning, en förvärvad vana.

Man kan också säga att argumentet gick ut på att ”traditionen” var det implicita, det genom seklerna förvärvade mänskliga förnuftet. Genom att motstå alla omvälvningar hade de traditionella institutionerna bevisat sin inneboende förnuftighet, i motsats till filosofernas skrivbordskonstruktioner, som var förnuftiga bara i deras egna och deras anhängares öron. Så tänkte Burke. Hos Hegel utvecklades tanken i början av 1800-talet till en komplicerad historiefilosofi.

Tradition och traditionalism finns enligt detta sätt att resonera ursprungligen bara i det moderna Västerlandet. De har senare exporterats även till icke västerländska kulturer, då som en reaktion mot den västerländska modernitetens sönderbrytande effekter. Att slå vakt om traditionen har där blivit att värna den egna kulturen mot den västerländska modernitetens kulturimperia­lism. Johann Gottfried Herder förutsåg det hela redan i slutet av 1700-talet och blev en anfader till alla former av motstånd mot kulturimperialismen (vilken även går under mer smickrande namn som demokrati, mänskliga rättigheter, en regelbaserad världsordning, modern vetenskap etcetera).

Hur förhåller sig då Västerlandet till traditionen? Kanske kan man säga att den västerländska traditionen är traditionsbrottens tradition. Låter det som en paradox? Men tänk efter! I själva kärnan av den västerländska traditionen finns filosofin. Den grekiska filosofen skiljer sig från icke västerländska intellektuella genom att formellt sett vara oberoende av varje tradition. En judisk skriftlärd och en muslimsk koranlärd är för sin visdom beroende av en helig skrift (toran, ko­ranen). Deras lärdom består i kunskap om denna skrift. En kinesisk mandarin står också han i en uråldrig tradition; Konfucius roll var inte att instifta något nytt utan att förklara denna tidlösa visdom. En bramin inom hinduismen var på liknande sätt upprätthållaren av ett evigt system, kodifierat i Vedaböckerna, som antogs alltid ha existerat.

Filosofen hämtade däremot sin visdom enbart från förnuftet. Han var i den meningen en motståndare till traditionen. Det var därför Aristofanes hånade Sokrates i sin komedi Molnen och uppfattade honom som någon som förneka­de stadens gudar. Platon kan visserligen kallas konservativ, men aldrig traditionalist. Hans förnuftsstat var en ren utopi, bortom varje slag av tradition. Aristoteles öppnade en väg till traditionen genom att prisa de dygder som genom vanan förvandlats till en andra natur. Men antikens cyniker, stoiker och epikuréer hade ingenting med tradition att göra. För dem var det naturen och förnuftet som tillhandahöll visdomen. Inte heller de kristna under antik och medeltid var för övrigt traditionalister. De trodde helt enkelt på Guds ord.

Sokrates dog anklagad för att ha förnekat Atens gudar. Han hämtade sin visdom inte från den traditionella religionen, utan från förnuftet. Därmed blev han grundare av en tradition av traditionsförnekelse – det vill säga av den västerländska traditionen. Platons Sokrates vill grunda sin stad i orden, uppfinna den från ingenting, skapa en utopi. Det utopiska draget följer sedan den västerländska traditionen (eller anti-traditionen) genom ett par årtusenden. Därav dess på en gång förstörande och uppbyggande kraft, dess enorma och destruktiva framgångar.

Man kan formulera den filosofiska grundidén på ett annat sätt. Den är idén om autonomi. Det vill säga idén att filosofen, den vise, inte är beroende av någonting yttre. Förnuft, lycka och dygd beror enligt filosofen bara av honom själv. Ingenting utanför honom själv kan störa denna autonomi. Sokrates döms till döden, men det bekymrar honom inte. Det kan inte störa hans dygd eller lycka. Den vise stoikern är inte beroende av något som ligger utanför hans egen kontroll. Det enda cynikern Diogenes kan önska från världshärskaren är att denna skall flytta sig undan solen.

Denna föreställning om människans oberoende är vad som givit upphov till det moderna Västerlandets självuppfattning. Människan skapar själv sin värld, sina samhällen, sin religion, sin kultur, sin världsåskådning, sin teknik, sin ekonomi. Människan är sig själv nog. Hon är inte underkastad någon annan lag än sin egen. Rousseau sade så på 1700-talet, liksom Kant. Detta är frihet och förnuft på samma gång – och har ingenting med tradition att göra. Hybris, påpekar traditionalisterna. Enligt dem kommer människans naiva tilltro till det egna förnuftet att medföra hennes undergång. Anden har sluppit ur flaskan.

Hur förhåller sig då kulturen, dikten, konsten till traditionen? Finns det en kulturkanon? Ja, givetvis, men bara som ”kulturarv”. Det betyder att denna kanon inte är ett absolut rättesnöre enligt det moderna synsättet, utan ett arv att förvalta. Den stora diskussionen fördes redan i början av 1700-talet, grälet mellan de ”antika” och de ”moderna”. Det handlade om huruvida de antika förebilderna, Vergilius, Horatius, Ovidius med flera, var evigt giltiga eller om de borde ersättas av modern diktning. Förromantikern Herder fällde till slut avgörandet: Varje tid har sin egen dikt, kulturen följer tidsandan. Det kunde han säga utan att vilja avskaffa traditionen. Snarare var detta en modern tolkning av just tradition som något ständigt föränderligt.

Vad är ”tradition” i ljuset av denna ”modernism”? Uppenbarligen är modernismen en tradition av uppbrott från traditionen. Den som bäst analyserat saken är T.S. Eliot i sin essä ”Traditionen och den individuella talangen”. Traditionen kan inte bara tas emot, konstaterar Eliot. Den måste förvärvas med möda:

”Den involverar till att börja med ett historiskt sinne som vi kan kalla oundgängligt för var och en som ville fortsätta att vara en poet efter sitt tjugofemte år; och det historiska sinnet inbegriper inte bara det förflutnas förflutenhet utan dess närvaro; det historiska sinnet tvingar en man att skriva inte bara med sin egen generation i ryggmärgen utan med en känsla att hela Europas litteratur från Homeros och dessutom hela hans eget lands litteratur har en samtida existens och utgör en samtida ordning.”

Modernismen hos diktare och författare som Eliot, James Joyce, Virginia Woolf och andra står i ständig dialog med traditionen och får sin verkan mot bakgrund av den. Motsvarande gäller Arnold Schönbergs musik eller Pablo Picassos måleri.

Hela perioden efter Friedrich Nietzsche, alltså från början av 1900-talet, präglas dessutom av en kamp med ”nihilismen”. Om traditionen har tagit slut, om Gud är död, om historien inte längre ger oss ledning, var skall vi då hämta våra värden? Nietzsches svar är att vi måste omvärdera dem, uppfinna dem på nytt.

Att på traditionsbrottets brända tomt bygga nytt, hur är det möjligt? Det har varit frågan för filosofin efter år 1900. De stora revolutioner som velat göra rent hus med traditionen (bolsjevikernas, fascisternas, nazisternas) har bara fördjupat problemet. Inte heller har det hjälpt att proklamera historiens slut eller en global mångkulturalism som skulle blanda och därmed avskaffa alla hittills existerande kulturer. I en posthuman verklighet ger varken naturen eller traditionen något rättesnöre. Mänskligheten katapulteras ut från sin groningsgrund och anträder Aniaras färd mot ingenting.

En roande skönlitterär version av traditionsbrottets andliga belägenhet finns i Michel Houellebecqs roman Underkastelse, till en del byggd på parallellen med den andliga belägenhet som Joris-Karl Huysmans gestaltade vid förrförra sekelskiftet (och som utgjorde nerven i Strindbergs diktning efter Inferno). Ett Frankrike och ett Västerland som raderat sina egna traditioner och tömt sina egna normkällor ställs mot ett trosvisst islam som erbjuder en utväg. Efter det att islamisterna tagit makten i Paris skulle kanske en livskraftig civilisation bäst bygga på Koranen och sharia – medan den västerländska förtvinar i barnlös uppgivenhet och sakta dör ut?

Den underbara och samtidigt katastrofala moderna västerländska kulturen har förstört alla traditionella kulturer inklusive sin egen. Spengler kallade den västerländska kulturen för den faustiska och menade att den uppstått ur den antika genom en mutation. Den antika civilisationen hade betonat människans begränsning, hennes dödlighet, och hade varnat för hybris. Den faustiska civilisationen korsade över alla kontrakt (utom det med djävulen). Den strävade mot oändligheten. Traditionalisterna talade om ”rotlöshet”.

Fångarna i Harry Martinsons epos Aniara minns Doris dalar och det susande Karelen. Men om de kunde frigöra sig från nostalgin skulle de kanske ha det bra. Den moderna västerlänningen vill frigöra sig från traditionen – men också från naturen. Hon vill varken vara man eller kvinna, varken ung eller gammal, hon vill ersätta de mänskliga generna med något annat och bättre, hon föredrar den artificiella intelligensen framför den naturliga. Hon vill frigöra sig från alla de fördomar som fram till nu skapat mänskligheten. 

Västerlandet är med andra ord kvar i det dilemma som Aristofanes skildrade i Molnen. Den vise Sokrates studerar myggans tarmsystem och vänder upp och ned på förhållandet mellan fäder och söner. Aristofanes gör honom till en farlig figur just därför att han i sitt grubbelhus gör sig av med alla traditioner (utom traditionsbrottets tradition). Platon skildrar å andra sidan Sokrates som den vise, men bara genom att göra honom till bekämpare av sofisterna, vilka förnekade all traditionell kultur.

Det finns en intressant paradox inbyggd i den tradition av traditionslöshet som utmärker Västerlandet. Den består i att den västerländska traditionen gärna uppfattar sig själv som en icke-tradition. När andra traditioner i den moderna världen uppfattar sin egen särart, inte sällan i motsättning till den västerländska, tenderar Västerlandet att betrakta sina egna värderingar inte som resultatet av en tradition utan som universella självklarheter.

Doktrinen om ”mänskliga rättigheter” är kanske det tydligaste exemplet. De mänskliga rättigheterna uppfattas som höjda över tid och rum. De identifieras inte som vad de är, nämligen produkter av den västerländska traditionen i dess moderna utvecklingsskede. Tvärtom vänder man sig i upprörd indignation mot alla traditioner, inte minst just den egna västerländska. I namn av de värderingar som den västerländska traditionen skapat förkastar man den västerländska traditionen.

Denna rörelse har på sistone fått namnet woke. Den är, om man så vill, en variant av ikonoklasm. Man raserar statyerna av dem som utformat den tradition som lett fram till att man river dessa statyer. Till paradoxen hör att denna wokekultur och denna absolutifiering av den ”liberala demokratin” i sig rymmer en total kulturell arrogans. Konkurrerande civilisationer betraktas som stridande mot ”mänskliga rättigheter”, som okunniga, förmörkade, omänskliga, totalt illegitima, alls inte delar av den moderna världen. Denna arrogans är desto mera total då den inte alls uppfattar sig själv som arrogant utan tvärtom som inkluderande, ”mångkulturell”, öppen och demokratisk.

Ett grundläggande dokument i detta sammanhang är den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776. Den handlade om självständighet från den brittiska kronan, från den brittiska kolonialismen, men också från hela det arv av fördomar och vidskepelser som upplysningen och den naturrättsliga traditionen tog avstånd från: ”Vi håller dessa sanningar för självklara, att alla människor har skapats lika, att de av sin Skapare har utrustats med oförytterliga rättigheter, att bland dessa är liv, frihet och strävande efter lycka […]”.

Sanningarna ifråga uppfattas på detta sätt som ”självklara”, inte rotade i någon viss kulturtradition utan som allmängiltiga. De sägs gälla ”alla människor”, inte enbart amerikaner. De ”rättigheter” det är tal om antas tillkomma alla människor, inte bara dem som tillhör någon viss kultur eller nation. Arrogansen ligger inte i första hand i att svarta eller indianer implicit glöms bort, utan i att en uppfattning som är resultatet av en mycket specifik västerländsk och angloamerikansk tradition presenteras som universellt giltig. Den gängse liberala kritiken som kräver en mera universell tillämpning av en universell norm bortser med andra ord från frågan om denna norm själv verkligen är ”självklart” universell.

Den västerländska traditionen av traditionslöshet har varit enormt framgångsrik. Den har identifierats med ”modernitet”. Därvid uppfattas ”modernitet” inte som ett historiskt utan som ett posthistoriskt stadium, ett stadium som lämnat all historia och alla traditioner bakom sig, som själv inte utgör en tradition utan bara en självklar sanning. Detta har varit den amerikanska, men också den västerländska och den liberala självuppfattningen. USA och väst är den givna förebilden för alla folk, det som alla strävar mot, det allmängiltiga idealet, ja, det moderna självt. Att bli västerländsk har ansetts som detsamma som att bli modern, detsamma som ”utveckling”. Alla länder utanför väst uppfattas om ”u-länder” och skall hjälpas till utveckling.

Den västliga traditionen är inte en tradition enligt detta synsätt, utan övervinnandet av alla traditioner i namn av självklara rättigheter. Två världskrig, ett krig i Korea, ett i Vietnam, ett kallt krig mot Ryssland och det nu pågående kriget mot samma makt, har förts i namn av den liberala demokratin.

Detta har aldrig uppfattats som en kamp mellan olika civilisationer eller olika traditioner, utan som en kamp för ”Rätten”. Rätten är tidlös som hos Platon eller Kant, den är en produkt inte av någon särskild tradition utan av förnuftet självt. Rätten uppfattas som den enda supermakten i en unipolär värld som lämnat alla traditioner bakom sig. Idag är kanske EU det främsta språkröret för denna västerländska metafysik, en metafysik som är oförmögen att se sina egna historiska rötter eller att iaktta den maktpolitiska bas som dess hegemoni vilar på.

Den västerländska traditionen är på detta sätt en tradition som förnekar att den är en tradition, som saknar ”historiskt sinne”. Är detta en styrka eller en svaghet? Det historiska sinnet kan som Nietzsche påpekade försvaga viljan. Men det kan också ge upphov till eftertanke och självbesinning. Kanske som resultat av en historikers yrkesskada lägger jag störst vikt vid den senare synpunkten.