Kan generation Z överleva en kris?

Kvällen den 11 april 2011 gick larmet på det norska Livgardets förläggning i västra Oslo. Det var bara en övning, men för ovanlighetens skull hade soldaterna inte informerats på förhand. Vad de visste kunde det lika gärna röra sig om ett verkligt angrepp mot den norska kungafamiljen.

Resultatet var inte imponerande.

Flera soldater blev så rädda att de gömde sig under sängen. Andra låste in sig på toaletten eller flydde bokstavligen fältet. Livgardets biträdande befälhavare poängterade visserligen senare i norska Dagbladet att dubbelt så många hörsammade larmet – men i så fall var en tredjedel av soldaterna när det kom till kritan inte kapabla att utföra sitt uppdrag. Ännu värre: de försökte inte ens.

Fiaskot på norska Livgardet illustrerar behovet av psykisk motståndskraft. I beredskapssammanhang – oavsett om det gäller krig eller andra krissituationer – räcker det inte att ha utrustning och rutiner på plats. Utan människor som är kapabla att använda dem är de värdelösa. Var incidenten i Oslo bara ett spontant utslag av plötslig inkompetens eller något symtomatiskt? Och hur står det egentligen till med den psykiska beredskapen i Sverige efter 212 år av fred? Vårt utgångsläge är knappast bättre än grannlandets, som i mannaminne har bedrivit gerillakrig mot
en ockupationsmakt.

Den 7 september 1940 svepte hundratals tyska Heinkelplan in över London. 430 personer dog och 1 600 skadades i bombregnet – och det var bara början på åtta månader av i princip oupphörliga bombräder. Sammanlagt dog över 43 000 personer. Men livet fortgick ändå. Keep calm and carry on, som det stod på den brittiska regeringens propaganda­affischer inför kriget. Mentaliteten personifierades i det berömda fotografiet av en kvinna som lugnt dricker en kopp te och röker en cigarett i ruinerna.

Det är inte helt lätt att tänka sig en motsvarande scen i Sverige 2026, där snart sagt varje aspekt av vardagen och notis i tidningen betraktas som en naturlig källa till förlamande förtvivlan. Till och med ledighet anses numera vara ångestframkallande – kolla upp ”semesterångest” i valfri sökmotor. Skulle verkligen invånarna i ett sönderbombat Stockholm klara av att lugnt dricka sin latte i ruinerna, när till och med tanken på att ta det lugnt gör dem stressade? Skulle de ens kunna hålla nerverna i styr under ett längre elavbrott?

Frågan låter retorisk, men överraskande nog är det faktiskt möjligt att svaret är ja. Omfattande psykologisk forskning visar att kriser – inklusive regelrätta krig – inte alls har den förkrossande effekt på människors känsloliv som man skulle kunna tro. Redan 1897 noterade den franske sociologen Émile Durkheim i sin klassiska Självmordet att färre tar livet av sig i krigstider. En stor studie från 1968 av den brittiske psykiatern Peter Sainsbury bekräftade tesen: självmordsfrekvensen var lägre 1944 än 1938 i alla länder han undersökte utom ett – och det var Spanien, där det var krig även år 1938. I vissa länder, som Österrike och Italien, hade frekvensen halverats efter andra världskrigets utbrott.

Mönstret gäller inte bara självmord. På 1970-­talet visade psykiatern Alec Lyons att depression och andra psykiatriska sjukdomar minskade i de områden i Nordirland som drabbades värst av våldsamheterna under the troubles. Och under konfliktens allra blodigaste år, 1972, var självmorden som allra lägst.

Durkheim argumenterade för att självmord inte bör förstås som resultatet av individuella psykiska problem utan som ett socialt fenomen som påverkas av samhällsstrukturer och mellanmänskliga band. Krig, hur fruktansvärda de än är, kan ena ett samhälle och skapa en känsla av mening och sammanhang. Paradoxalt nog är det möjligt att må psykiskt bättre mitt i en väpnad konflikt än i en trygg men ensam tillvaro.

Den israelisk-amerikanske sociologen Aaron Antonovsky formulerade en mer konkret teori: Kasamteorin, eller på svenska ungefär ”teorin om känsla av sammanhang”. Han noterade att personer som hade överlevt nazisternas koncent­rationsläger ofta var vid förbluffande god psykisk hälsa trots den fysiska och psykiska tortyr de hade utstått. Utifrån det identifierade han tre förutsättningar som gör det möjligt för människor att behålla sin psykiska hälsa även under svåra påfrestningar: att situationen framstår som begriplig, att man upplever sig ha resurser att hantera den och att det man gör för att hantera situationen framstår som meningsfullt.

Även mer samtida forskning om så kallad post-traumatic growth visar att många människor som genomgår en traumatisk upplevelse senare upplever att de blivit starkare eller på annat sätt bättre av den. Mycket pekar alltså mot att även den moderna människan skulle kunna hantera svåra situationer, om hon bara utsattes för dem. Vi må vara lite fredsskadade i Sverige, men det finns inget som säger att skadan är permanent.

Mot detta talar dock bilden av norska soldater hopkrupna under sina sängar när larmet går. Att tidigare generationer har visat sig fungera på ett visst sätt innebär inte att människor alltid kommer att fungera likadant – särskilt inte när vår civilisation på kort tid har genomgått en teknisk förändring som i praktiken ser ut att ha programmerat om våra hjärnor.

Hösten 2013 märkte yttrandefrihetsjuristen Greg Lukianoff en förändring vid amerikanska universitet. Studenterna började plötsligt kräva att kontroversiella talare skulle avbokas och känsliga ämnen censureras. Våren 2014 började amerikanska medier notera trenden, som raskt anammades av resten av västvärlden.

Tillsammans med socialpsykologen Jonathan Haidt skrev Lukianoff artikeln ”The Coddling of the American Mind” i The Atlantic 2015 (senare en bok med samma titel). De argumenterade för att generation Z, som gjorde entré på universitetscampus just hösten 2013, var unikt dåligt anpassad för vuxenvärlden. Dels hade de vuxit upp med en ovanligt överbeskyddande föräldrageneration, dels med smarttelefoner. I stället för att umgås med sina jämnåriga och lära sig att hantera meningsskiljaktigheter och konflikter på ett konstruktivt sätt, isolerade de sig bakom sina skärmar och kom efter i den sociala utvecklingen. När de anlände till universiteten var de helt enkelt inte beredda på att behöva bete sig som vuxna. Därav de plötsliga kraven på censur och trygga rum.

Den skärmbaserade uppväxten har inte bara fått sociala konsekvenser, utan även rent neurologiska. Beroendeforskaren Anna Lembke har kallat smarttelefonen ”vår tids injektionsspruta”, och en lång rad medi­cinska experter och visselblåsare från techbolag har varnat för appar som kapar hjärnans belöningssystem. Sean Parker, fram till 2005 en av Facebooks högsta chefer, beskrev redan 2017 detta som en avsiktlig strategi för att få användarna att tillbringa så mycket tid i appen som möjligt. ”Man utnyttjar en sårbarhet i mänsklig psyko­logi”, sa han. ”Gud vet vad det gör med våra barns hjärnor.”

Även forskare vet numera vad det gör med våra barns hjärnor. Åtminstone delvis. Det går att se rent fysiska skillnader i hjärnan mellan storanvändare av Tiktok och vad som fram till nyligen var vanliga barn. Termen brain rot, hjärnröta – årets ord 2024 enligt Oxford Dictionary – framstår som obehagligt deskriptiv. Annan forskning har visat på samband mellan skärmtid, försämrad inlärningsförmåga och försämrat logiskt tänkan­de. Paralleller kan också dras mellan de många timmar generation Z tillbringar med sina telefoner och den höga förekomsten av ångest, depression och självmord jämfört med millenniegenerationen i samma ålder.

De som har vuxit upp bakom en skärm fungerar med andra ord inte nödvändigtvis på samma sätt som tidigare generationer. Därtill kan den skärmbaserade tillvaron ha bidragit till ett annat problem när det gäller psykologisk beredskap: västvärldens crisis of meaning, en utbredd känsla av meningslöshet i den moderna världen där människor känner sig bortkopplade från sig själva, från varandra och från resten av samhället. I Sverige beskriver en fjärdedel av befolkningen sina liv som meningslösa, enligt en undersökning från analysföretaget Kairos Future 2024. Bland unga män är det mer än var tredje.

Det digitaliserade och fragmenterade samhället är inte den enda tänkbara boven i dramat. Anklagande pekfingrar har riktats mot sekulariseringen, som berövar samhället en enande och meningsskapande kraft. I The Strange Death of Europe beskriver den brittiske författaren och journalisten Douglas Murray hur kristendomen i århundraden fungerade som västvärldens enande myt, och när vi tappat tron på denna myt har vi i hög grad även tappat tron på vår egen civilisation. I stället har vi utvecklat föreställningen om en kollektiv arvsynd där västvärlden mot bakgrund av kolonialismen och andra världskriget betraktas som unikt ondskefull. ”Att bädda in idén om arvsynd i en nation är det bästa möjliga sättet att odla självtvivel. Nationell arvsynd antyder att det inte finns mycket gott man kan göra eftersom man var rutten från början.”

I början av kalla kriget genomfördes en statlig utredning av den svenska psykologiska beredskapen, SOU 1953:27. Den lyfte fram betydelsen av motståndsanda, som definierades som en kombination av vilja till motstånd och andlig kraft till motstånd. ”För motståndsviljan är främst avgörande att man helhjärtat uppfattar landets sak som sin egen.” Det ser inte lovande ut på den punkten i ljuset av vårt bristfälliga civilisatoriska självförtroende. Utredningen fortsätter: ”Andlig kraft till motstånd har den som kan behärska den fruktan och ångest, den dragning till apati och panik, som kan komma en person att aktivt eller passivt bidraga till uppgivande av motstånd.” Det ser inte jätteljust ut i det avseendet heller.

Frågan som återstår är: Innebär detta att vi är permanent odugliga eller är vi när det kommer till kritan bara fredsskadade?

Den libanesisk-amerikanske ekonomen Nassim Nicholas Taleb skriver i Antifragile (2012) om skillnaden mellan ömtåliga, robusta och anti-ömtåliga saker. De förstnämnda går sönder eller försvagas av stötar och chocker, de robusta håller sig intakta. De anti-ömtåliga, däremot, står inte bara emot stötar och chocker utan stärks av dem. Organiska företeelser tenderar att falla in i den kategorin: kroppen blir starkare av hård träning, immunförsvaret stärks av sjukdomar – och psyket stärks av svårigheter.

Den tyske journalisten Harald Jähner har till exempel beskrivit hur generationen som var ung just efter andra världskrigets slut, då fattigdomen var utbredd och många tvingades stjäla för att överleva, utvecklades till ”en nästan överdrivet ambitiös, karriärlysten ungdomsgeneration (i motsats till de barn som fortfarande bar blöjor 1945)”. Dessutom blev denna generation, trots stölderna, ovanligt laglydig i vuxen ålder. Problemet ur en folkvald politikers perspektiv är att det inte är strategiskt att utsätta befolkningen för karaktärsdanande svårigheter i syfte att göra dem redo för nästa svårighet. Men det går att, om man vill, finna en källa till optimism i människors och samhällens anti-ömtålighet: problemet kan mycket väl komma att lösa sig självt med tiden. En träffande mem beskriver samhällets utveckling som en cirkel:

Good times create weak men
Weak men create bad times
Bad times create strong men
Strong men create good times

Om problemet är att efterkrigstidens sötebrödsdagar har försvagat oss kommer sämre tider av sig själva att ge upphov till den motståndskraft som behövs vid en kris.

Började Hesa Fredrik ljuda en tisdag är det möjligt att många inledningsvis skulle gömma sig under sängen eller göra en Nyamko Sabuni och dra till Norge. Men det är också mycket möjligt att de efter ett tag skulle skärpa sig och kravla ut till verkligheten.