Lägg om drogpolitiken

I alla delar av världen blir drogbrukare, särskilt de som injicerar droger, stigmatiserade, marginaliserade och – nästan överallt – kriminaliserade. De förvägras grundläggande mänskliga rättigheter, däribland rätten till sjukvård, och underkastas ofta grym och förnedrande behandling i drogrehabiliteringens namn.

Skadereduktion är en serie tekniker som siktar till att minska skadorna av drogbruk. Det är ett pragmatiskt förhållningssätt som accepterar användandet av droger som en realitet. Enligt organisationen Harm Reduction International syftar skadereduktion ”på politik, program och praktiker som har som främsta syfte att minska de negativa hälsomässiga, sociala och ekonomiska konsekvenserna av bruket av lagliga och olagliga psykoaktiva droger utan att nödvändigtvis minska drogkonsumtionen”.

Sprutbytesprogram och substitutionsprogram (behandling med ersättningsläkemedel) är tillgängliga utan undantag i de flesta EU-länder. Det vetenskapliga underlaget till stöd för sådana program är numera överväldigande, och det finns en ökande acceptans för skadereduktion i delar av världen som för 20 år sedan var extremt fientligt inställda. År 2012 hade 58 städer världen över åtminstone ett ”sprutrum”, det vill säga rum för drogkonsumtion där människor kan injicera på en skyddad plats och under medicinsk tillsyn.

Studier visar att dessa åtgärder har lyckats minska de skador som är förknippade med drogbruk, särskilt blodburna infektioner. Vi vet hur de ska förhindras hos människor som injicerar droger. Överdoser förblir en vanlig dödsorsak bland opiatbrukare, men även om vi vet att naloxon är ett säkert och effektivt motgift har det en otillräcklig spridning. FN har utvecklat riktlinjer för vilka mål som bör sättas upp för de olika åtgärderna i ett övergripande paket för skadereduktion. Globalt finns det ett behov av en upptrappning för att öka täckningen, och i många länder för att först av allt börja använda sig av tjänsterna.

Även om skadereduktion nu är etablerat i många delar av världen och accepteras av nästan alla FN-instanser, rekommenderas av FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC)­ och har starkt stöd i civilsamhället liksom av icke-statliga organisationer, så har vissa länder, till exempel Ryssland, vägrat att införa skadereduktionsprogram, och i USA kan statliga medel inte användas för sprutbytesprogram. Situationen i fängelser är fortfarande inte bra, med undantag för ett fåtal länder som till exempel Spanien, Schweiz och Moldavien.

Sverige är ett land som brukar hyllas för sin respekt för mänskliga rättigheter, men verkar försumma detta när det gäller drogmissbrukare. Sverige har aktivt motarbetat skadereduktion i globala forum, med återkommande feltolkningar av vetenskapliga studier och till och med av internationella konventioner som den om barns rättigheter som man använde för att argumentera mot skadereduktion. I själva verket står det klart att åtgärder för skadereduktion särskilt riktade mot ungdomar är ett krav som konventionen ställer.

Som nämndes ovan får människor som använder droger ofta sina mänskliga rättigheter kränkta. Enligt Paul Hunt, FN:s före detta speciella rapportör för rätten till hälsa, ”vägrar ambulanser att behandla människor som tagit överdoser, utredare tvingar misstänkta till omedicinerad abstinens för att få fram bekännelser, drogbrukare fängslas och tvingas genomgå behandling, stater förbjuder publikationer om skadereduktion, polisen bryter upp fredliga demonstrationer mot droglagar och så vidare”.

Den internationella överenskommelsen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som undertecknats av 150 länder, däribland Sverige, inkluderar en rad mänskliga rättigheter, bland annat rätten till högsta uppnåeliga hälsostandard. Länder förväntas lägga fram en utförlig rapport för en panel av experter på mänskliga rättigheter om hur de lever upp till överenskommelsen. I sin femte rapport till kommittén utelämnade Sverige alla omnämnanden av olagligt drogbruk och skadereduktion.

Det är en kränkning av människors rätt till hälsa att förvägra dem tillgång till bevisat effektiva hälsoåtgärder. Detta inbegriper att vägra drogbrukare substitutionsprogram, vilket går på ett ut med otillräckligt tillhandahållande av sådan behandling.

Istället har många länder valt en linje där bekämpning av missbruk som kriminalitet sätts i centrum. Professor Ernie Drucker har visat att straffen för droganvändning i USA skärptes under perioden 1973–1998, medan det totala bruket minskade. Trots denna nedgång ökade drogrelaterade besök på sjukhusens akutmottagningar liksom de drogrelaterade dödsfallen, på grund av en politik som kriminaliserar och marginaliserar drogbrukare och därmed ökar de risker som är förknippade med droger.

Även om det är möjligt att verka inom ramen för ett globalt drogförbud, finns det kraftiga begränsningar för vad som kan uppnås. Den verkliga frågan är därför en reform av drogpolitiken och ett slut på det globala förbudet och dess strategi, ”kriget mot drogerna”, som har varit ett uppseendeväckande misslyckande. Om vi tar skadereduktion på allvar så måste vi ta den största orsaken till dessa skador på allvar. Skadereduktion har redan haft inflytande på drogpolitiken. Enligt professor Harry Levine vid New Yorks City University är ”skadereduktion en rörelse inom drogbekämpning som förskjuter drogpolitikens spektrum från det kriminaliserade och bestraffande till det mer avkriminaliserade och öppet reglerade”.

Att försöka avveckla den allmänna narkotikakonventionen, den internationella överenskommelse från 1961 som gör produktion och försäljning av vissa droger olagligt, är att likt Don Quijote gå till storms mot väderkvarnar. I konventionerna finns emellertid ett visst manöverutrymme för enskilda stater. Vissa länder har helt enkelt bestämt sig för att det ligger i deras intresse att ändra sin politik. Så har till exempel Portugal avkriminaliserat användning och innehav av narkotika, varefter bruket bland till exempel ungdomar i skolåldern har minskat.

Upprättandet av den globala kommissionen för drogpolitik, vars syfte är ”att på det internationella planet etablera en upplyst, vetenskapligt baserad diskussion om humana och effektiva sätt att reducera den skada som droger orsakar på människor och samhällen”, har satt frågan i förgrunden för debatten.

Enskilda länder bör ha möjlighet att utforma sin egen drogpolitik. Det är genom att arbeta på lokal, regional och nationell nivå som framgångar kan uppnås. Avvecklingen av konventionerna kan överlämnas åt dem som finner det intressant – till vilka jag inte räknar mig själv.