Medelklassens diskreta charm

Vad har medelklassen gemensamt med riddar Kato, förutom uppgiften att förkroppsliga det onda i världen? Självhatet. Ingen föraktar medelklassen så flitigt som medelklassen själv. Finns det någon någorlunda samtida roman där en hyggligt typisk medelklasstillvaro framställs som harmonisk och eftersträvansvärd?
   Tomt på p-platsen.
   Finns det några romaner, teaterpjäser, filmer, tv-serier och tidningsartiklar där medelklassens värderingar och vanor lyfts fram som ett hinder för ett lyckligt och autentiskt liv?
   Nu befinner vi oss på en av den moderna kulturens matarleder och här är det lika trångt om saligheten som på Essingeleden en måndagsmorgon. Här trängs Lars Norén och Henrik Ibsen med Maria Sveland och Victoria Benedicsson, här samåker såpaförfattare och kulturskribenter, politiska aktivister och kvällstidningskrönikörer. Medelklassen har många, egentligen alla, synder på sitt samvete, den är både livsfarlig och löjlig. Men själva ursynden är förljugenheten. Medelklassmänniskan har alltid något att dölja. I medelklassfamiljens garderob finns alltid minst ett skelett. Medelklasshemmet är alltid ett ormbo av lögner och förträngda lidelser. Se bara på ”Svensson, Svensson”.
   Aristokratens arrogans är nedärvd i generationer och därför naturlig och äkta. Arbetarens goa’ göteborgska och rättframma sätt ligger i generna. Dessa samhällsklasser kan därför både idylliseras och romantiseras. Medelklassen däremot gör sig till och måste därför avslöjas av den genomskådande dramatikern, kritikern eller kolumnisten (som ju själv så gott som undantagslöst är medelklass och därför vet vad han eller hon talar om).
   Ängsligheten antas ofta vara medelklassmänniskans grundproblem. Balanserande halvvägs upp på samhällsstegen vågar hon inte släppa taget och överlämna sig åt njutningen och naturen. Medan överklassen dansar på drinkborden vid Stureplan och underklassen spyr och har kul på Finlandsfärjan sitter den tråkiga medelklassen på utvecklingssamtal i föräldrakooperativet och går sedan hem för att fantisera om nya golv (hon) eller nästa innebandymatch (han).
   När jag slumpmässigt söker på ordet ”medelklass” på nätet hamnar jag på bloggen Röd libertarian som, med utgångspunkt i en undersökning som refererats i Aftonbladet, skadeglatt slår fast att medelklassen har ett sämre sexliv än andra: ”När medelklassen ska ha sex, i synnerhet kvinnorna, så är de livrädda. Det vill inte vara för sippa, de vill inte vara horor. De ligger där och tänker, med ett sting av panik, hela tiden på vad som är rätt att göra och inte. Klart som fan att de har dålig sex!”
  Och det är bara rätt åt dem tycker den röda libertarianen; medelklassen förtjänar sitt straff. Det är en ganska vanlig ståndpunkt.

För ett par år sedan gav den brittiske författaren Ian McEwan ut Saturday, en roman som porträtterar en lycklig medelålders medelklassman en lördag fylld av lyckliga händelser och aktiviteter som var och en för sig och tillsammans bevisar hur rikt och fantastiskt och just lyckligt livet kan vara, ja väldigt ofta är, för den som har haft turen att födas på rätt plats vid rätt tidpunkt. Kirurgen Henry Perowne vaknar mycket tidigt i sitt hem i London och träffar i köket sin son som är musiker och har kommit hem sent efter en spelning. Under de kommande timmarna har Henry sedan sex med sin hustru som han älskar, han spelar squash, hälsar på sin mor, köper fisk till kvällens familjemiddag då hans dotter, en lovande poet, ska återvända från en vistelse i Frankrike.  Det är en idyll.  Men dörrarna mot omvärlden är inte stängda. Romanen utspelar sig den 15 februari 2003. Den stora demonstrationen mot Irakkriget präglar staden och romanen och Henry Perownes reflektioner kring moral och politik.
   McEwans bok är ett litterärt mästerstycke och fick också genomgående mycket god kritik. Men en och annan recensent kunde ändå inte låta bli att känna sig en smula desorienterad av all denna medelklasslycka: ”Saturday är en bok som gör mig glad, trots att den balanserar på gränsen till självgod medelklassromantik. Perowne är så reko, hans fru är underbar, barnen självständiga och ljuvliga, det borde vara motbjudande, men känns inte så”, konstaterade Ingrid Elam, uppriktigt förvånad, i Sydsvenskan. Och Ulrika Kärnborg kunde i Dagens Nyheter, i en starkt uppskattande recension, ändå lugna sig själv och sin läsekrets med att skildringen av Henry Perownes lördag egentligen ska förstås som ”den västerländska civilisationens begravningspsalm”. Puh! Vilken lättnad! Också den medelålders medelklassmannens intensiva tittande på nyhetsprogram kunde tolkas i positiva termer. ”Så smyger sig paranoian in i den självgoda stämning som familjen Perowne sveper omkring sig som en snuttefilt.”
   Som sagt: Medelklassen måste alltid ha något att dölja – om inte i garderoben så under filten.
   Varför, kan man fråga sig, detta återkommande förakt för en bred, och tämligen fridfull befolkningsgrupp vars levnadssätt, värderingar och drömmar trots allt knappast låter sig beskrivas som aparta? Ett varmt familjeliv, ett vackert och trivsamt hem, ett bra jobb med karriärmöjligheter, umgänge med goda vänner, en aktiv fritid, trygg ekonomi, semesterresor, fred på jorden och en flaska vin på fredagskvällen.  Se där, något av det som medelklassen vanligtvis sätter högt i livet. Man frestas nästan beteckna dessa ambitioner och ideal som realistiska och normala i den kulturella kontext som ett västerländskt välfärdssamhälle utgör.
   Ändå dessa hånfullheter, dessa ständigt återkommande bekymmer över att det ena eller det andra domineras av eller är anpassat till eller lockar just ”medelklassen”. Sorry, hobiterna hade annat för sig i dag och enterna trivs bäst i skogen, frestas man någon gång att snäsa. Men det gör man inte. Man är ju medelklassigt mesig och konflikträdd.

Medelklass har ersatt ”gubbe” som skällsord i kulturdebatten, hävdade Malin Ullgren och Gabriella Håkansson i en artikel på DN:s kultursida för snart två år sedan (26/5 2007). De såg detta sakernas tillstånd som en följd av den hårdnande konkurrensen på opinionsmarknaden. Den klassiska kulturskribenten utmanas av bloggare, krönikörer och andra uppkomlingar som kräver plats på torget och då nyttjar det gamla ohederliga knepet att utmåla sig själva som frifräsiga underdogs i kamp med ett förstockat etablissemang.  ”De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad”, förklarade Ullgren/Håkansson och fortsatte: ”Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden. En borgarvänster och kulturkofta som varken är radikal eller liberal, bara ett meningslöst mittemellan.”
   Det ligger en hel del i den analysen. Dock är den något närsynt och snäv. ”Medelklassen” krymps drastiskt och blir i princip identisk med Dagens Nyheters kulturredaktion.
   Man kan säga att Malin Ullgren och Gabriella Håkansson på det sättet omedelbart och i steget bekräftar sin tes: att medelklassen är ett begrepp som låter sig användas till nästan vad som helst.  Det låter sig alltid definieras på ett sådant sätt att det man ogillar hamnar på det ena sidan demarkationslinjen och man själv på den andra. Det betyder att ”medelklassen” ofta är en ren fantasiprodukt, ett Frankensteins monster byggt av de karaktärsdrag och attityder konstruktören tycker sämst om.
   Det innebär å anda sidan inte att medelklassen inte finns. Det finns till och med flera olika sorters medelklass.  Huvudvarianterna går tillbaka till tidigmodern tid då två vägar ledde upp ur folkdjupet: den ena gick till kyrkan, den andra till köpmanshuset. Man kunde antingen tjäna teologin eller tjäna pengar, bli en klerk eller en krämare. Prästerna sekulariserades så småningom och blev lärare, journalister, kulturutövare. Hantverkarna och köpmännen kan i dag lika gärna vara egenföretagare som anställda i service- och industriföretag. Schematiseringen är självklart grov och på många sätt missvisande. Skillnaderna i vertikalplanet (mellan en välbärgad högborgerlighet och en brett skikt av utarbetade och fattiga småhandlare) kan vara mycket större och mer avgörande än skillnaderna i horisontalplanet (till exempel mellan olika företrädare för denna högborgerlighet, säg en chefredaktör å ena sidan och en verkställande direktör å den andra). Men för tydlighetens skull kan man ändå föreställa sig att den myllrande medelklassen – alla dessa jurister, butiksägare, revisorer, kommunaltjänstemän, läkare, försäljare och så vidare och så vidare – låter sig struktureras av två poler: vid den ena samlas den medelklass som ser som sin uppgift att skapa eller förmedla immateriella värden. Vid den andra de grupper vilka snarare ser som sitt kall att skapa och förmera materiella värden. Klerker och krämare.
   De båda huvudfalangerna inom medelklassen har en tendens att baktala varandra. De intellektuella föraktar brackor och brats för deras brist på bildning och engagemang. Fabrikörerna och civilekonomerna tycker att magistrar och kulturkoftorna är snobbiga ordbajsare som pimplar rödvin på andras bekostnad.
   För första gången har Sverige nu en regering som personifierar den samtida – merkantila –
medelklassen. Tidigare efterkrigsregeringar har alla letts av personer som man utan vidare kan föreställa sig i en ståndsriksdag från sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal: adelsmännen Palme och Bild, de rättframma eller knipsluga bondehövdingarna Per-Albin, Fälldin och Persson i Vingåker; de samvetsgranna prästerna Erlander, och Ingvar Carlsson (kanske rentav Ullsten). Men Fredrik Reinfeldt är omöjlig att föreställa sig som statsminister i någon annan tid än vår. Han förkroppsligar innebandyns och familjepusslandets epok med samma skoningslösa självklarhet som Karl XII personifierade knektkulturen. Reinfeldt, vår villahjälte, han slogs mot stök och damm …

I en ledare i början på 2009 konstaterade Dagens Nyheter att måttfull pragmatism för närvarande tycks vara en vinnande formel i den europeiska politiken. Inga stora drömmar. Inga djärva ideologiska utflykter. Istället stillsam center-högerpolitik. Lagom höga skatter och en lagom omhändertagande stat.  Dagens Nyheter summerade: ”I centrum för de nya högerpartiernas uppmärksamhet står den utbildade och arbetande medelklassen, ’de som stiger upp klockan sju och går till jobbet’. De vill både ha lön för mödan och effekter av sina skatteinbetalningar. Det handlar om en småborgerlig arbetsmoral, om skydd både mot stora företag och stora organisationer. Men den nya välfärdshögern vill också erbjuda skydd mot livets prövningar, sjukvård och pensioner till alla enligt den europeiska, inte amerikanska modellen.” (DN 5/1).
   Intellektuella, också med borgerliga sympatier (jag är en av dem), hånar och häcklar statsministern som älskar Uggla och dansar med dammsugare. Men i de breda väljargrupperna är hans förtroendesiffror höga, vilket i sin tur bekräftar för de intellektuella att de har skälig grund för smädelserna. Vet vad folk vill ha? Det visste Stikkan Anderson och Bert Karlsson också.
   ”Jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär”, sa Reinfeldt i en julintervju 2007. Hur kitschigt är inte det? Lika kitschigt som när avdelningschefen beskriver införandet av ett nytt faktureringssystem som ”en spännande resa”.

Fredrik Reinfeldt ser den svenska medelklassen sig själv så som i en spegel.  Han går där och bär hellre på en prisvärd platt-tv från El-giganten än på himlastormande idéer och ett tungt kulturarv. Därför bär han också medelklassens förtroende.
   Ja, i någon mening litar även klerkerna, den arroganta och argumenterande delen av medelklassen, på Reinfeldt. Vi vet var vi har honom. Han är spetsborgaren i nya kläder. Likt Arvid Falk i Röda rummet har vi nu en knoddig storebror att distansera oss ifrån. Det känns rätt bra.
   Föraktet för den inskränkta normaliteten kan egentligen bara odlas med riktigt helhjärtad entusiasm i samhällen behärskade av normalitet.
   ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se”. Kenta och Stoffe halsar mjölk direkt ur tetrorna nere på T-Centralen. ”Svensson” skyndar förbi i rock och hatt och med portfölj i hand.
   Det är en nyckelscen i Stefan Jarls klassiska dokumentär ”Dom kallar oss mods” från 1968.  Something is happening, and you don’t know what it is, do you Mr Knegare? Kenta och Stoffe personifierar ett ungt och livshungrigt uppror mot ett förstockat och glädjelöst pliktsamhälle. Som ystra valpar skuttar de igenom Stockholms city, den svenska högmodernitetens vardagsrum, och räcker ut tungan åt tanter och tristess. De utgör en del av en kulturrevolution som ännu inte, helt har förlorat sin attraktionskraft, även om den numera oftast gör sig påmind i form av nostalgiattacker och parodier. Som när artisten Kleerup samband med 2008 års Grammisgala rasade mot polisens drogtester och framhöll att Sgt Pepper minsann inte hade gjorts på grönt te och grönsakssoppa. Tungt konstnärskap kräver alltid kraftfullare katalysatorer än Klättermuskrubb, var det underförstådda budskapet.
   Modsen var, inser man i efterhand, rebeller i stormande medvind. Under de år då Sverige var världsledande i trygghet och välstånd förenades politikerna, skolan, socialarbetarna, författarna, tv-producenterna, poeterna, kulturdebattörerna, kvällstidningarna och svensktoppen i övertygelsen att ”samhället” (som man sa då) var på väg åt fel håll och hade blivit för kallt, för själlöst och för materialistiskt. Schlagersångarna längtade antingen tillbaka till ett mer autentiskt förflutet präglat av gemenskap och värme, ”Lyckliga gatan” eller uppmanade sin hämmade samtid att släppa loss och bli lite wild and crazy, ”Gå och göm dig Åke Tråk”.
   ”Svensson” var den tidens motsvarighet till ”medelklassen”, kodordet med vars hjälp man uttryckte förakt för ett liv utan vida vyer.  Eftersom Sveriges moderna historia var en succéstory hade också betydande delar av arbetarklassen kunnat skaffa sig ett bekvämt, småborgerligt liv med eget hem, färg-tv, bil, kanske rentav sommarstuga, så fanns väldigt många Svensson att beklaga. Sverige var igenkorkat av förverkligade ”skitdrömmar”. Å andra sidan var det förhållandevis lätt att slippa ut ur den helvetiska Hylandshörnan. Det var bara att blåsa på med Cream och Beatles, låna syrrans halsband och morsans fårpäls och läsa Kerouac, Jack Kerouac. (Har du läst honom nångång? Trodde väl det.)
   Under rekordåren demokratiserades inte bara biedemeier-livet utan också medelklassidentitetens andra framträdelseform – bohemeriet. Om snart sagt varje svensk nu kunde bli en Svensson kunde också nästan varje Svensson i den yngre generationen kosta på sig att vända Svenssonlivet ryggen.

Folkhemsprojektets kraftkälla hade varit alliansen mellan arbetarrörelse och modernistiska intellektuella (moderna klerker). Projektet rymde både en homogeniserande, standardiserande ambition (steriliseringar och lamellhus) och en idealisering av den autonoma, kritiska individen som tack vare välfärdsstaten med dess trygghetssystem befriats från ett förödmjukande beroende av husbönder och patriarker. Staten (och studielånen) ska göra er fria!
   Historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren har i essäboken ”Är svensken människa?” lyft fram denna egenartade svenska etatistiska individualism med rötter i förförra seklets kulturdebatt och den mylla som beretts av Geijer, Almqvist, Strindberg och Ellen Key: ”Folkhemmet hade utformats inom ramen för en svensk självbild från mitten av 1800-talet: en tydlig nationell gemenskap av fria självständiga individer. Aktörerna var väl definierade i den svenska politiska kulturen: en varm folkgemenskap, en stark men kall stat och en autonom, könlös tidlös och jämlik medborgare.”
   I takt med de ekonomiska standardökningarna blev denne frie medborgare alltmindre disciplinerad och alltmer hedonistisk. Hans eller hennes individualitet manifesterade sig allt oftare i konsumtion. En större bil än grannen. Första Mallorcaresenären i kvarteret. Det enda paret äkta Gul&Blå-jeans i klassen. En nonkomformism bekräftad i kassaköer och köpcentrum.
   Parallellt florerade den massrörelse vi, efter den bohemiska och livsnjutande Disneybjörnen, kan kalla balooismen: Var dig själv. Var naturlig!  Lev i nuet. Hoppa av statusjakten. Va´fan är hög standard? Ta av dig skorna! Om frukter dig lockar, banan eller bär, se till att du plockar dom utan besvär!
   Två avhoppare från de grå kostymernas portföljparad personifierade tiden. Konsumtionshysterikern och konsumtionshippien. På ett plan innebar det en formidabel triumf för den intellektuella medelklass som ända sedan romantiken har odlat kulten av undantagsmänniskan, hon som vågar vända konventionalismen ryggen för ett gränsöverskridande sanningssökande. Stagnelius – Strindberg – Norén.
   Att längta bort från Svenssontillvaron, eller åtminstone vara lite generad över att man inte gjorde det, hade blivit det normala. Undantagen gjordes till regel.
   Men hur autentisk kan en nonkonformism egentligen vara som omfattas av en överväldigande majoritet av befolkningen, och är till salu som mysiga tips och massmedialiserad mytologi i varje Pressbyråkiosk? Vid den ena polen Jack och hans polare. Vid den andra Östen Warnerbring och hans tyrolerhatt. Däremellan veckotidningsläsande medelklasskvinnor som skiter i jultraditionerna genom att k ö p a pepparkakor istället för att baka dem. Svenskarna hade, för att nu låna Wille Crafoords fina formulering, lärt sig att göra samma annorlunda saker.
   Någon gång vid skiftet mellan 60- och 70-tal vann klerkerna den sista striden om den svenska folksjälen. Sedan dess vet alla i den svenska medelklassen att man inte ska göra som Svenssons gör utan istället försöka skilja sig från mängden.
   Men samtidigt förlorade klerkerna för all framtid sin ideologiska maktställning och reducerades till en subkultur bland andra. Om man nu ska göra något annorlunda i sitt liv finns det ju roligare alternativ än att lyssna på predikningar. Man kan istället, till exempel, söka till en dokusåpa, starta en modeblogg, resa till Stora Barriärrevet eller måla huset chockrosa.
   Att klerkerna nu saknar verkligt inflytande är förmodligen förklaringen till den konformism och motvilja mot ideologiska avvikare som länge har härskat i den svenska kulturdebatten. Som en hotad stam gaddar man sig samman mot inkräktare, och slår vakt om de gamla riterna och sedvänjorna. God konst är här gränsöverskridande, överraskande, oförutsägbar, normbrytande, provokativ, farlig, subversiv, queer, radikal, oborstad, originell, bryter mot tabun och så vidare… Det vill säga: god konst är sig betryggande lik.  Att skriva eller säga något o u t r a g e o u s tillmäts i den kulturjournalistiska världen fortfarande ett betydande egenvärde.  Det ligger en hel del i den värderingen. Den provokativa gesten, det blotta faktum att man säger något chockerande och förbjudet, kan i sig vara tungt betydelsebärande. I repressiva och diktatoriska kontexter. Men knappast i en kultur där det värsta straff man kan råka ut för är att bli uppläxad av Björn Ranelid.
   Gärna provokationer – men under trygga former. Det är den svenska modellen. Berggren och Trägårdh pekar på Pippi Långstrump som symbol för ett anarkistiskt färgat, hyperindividualistiskt frihetsideal i det svenska välfärdssamhället. Men, påpekar de, ”friheten var inte obegränsad. Även om man kunde göra som man ville i Pippis trädgård präglades det omgivande samhället av ordning och trygghet”. Tommy och Annikas medelklasshem finns hela tiden närvarande, som reträttplats för alla som lockas, men kanske också skräms en smula, av Pippis upptåg. (Och själv hade hon ju trots allt en kista med guldpengar att ta till om det skulle knipa.) Så är det, som de två historikerna helt riktigt framhåller, alltid hos Astrid Lindgren. Friheten och tryggheten lever sida vid sida, liksom individualism och gemenskap: Paradis-Oskar har sin stuga och hustru att återvända till efter luffarfärderna. Madicken lever i en familj som är både okonventionell (socialt radikal) och gediget borgerlig. Lillebror umgås med en liten udda farbror med propeller på ryggen, men är samtidigt ett ompysslat barn i en helt vanlig medelklassfamilj. Emil gör det ena hysset efter den andra, men är redan predestinerad att bli en duglig kommunalpolitiker och så vidare…

För många av 60- och 70-talets rebeller förverkligades också den typiskt svenska utopin om harmonisk samexistens. Somliga lyckades finansiera ett undantagsliv byggt på undantagstalanger. Ulf Lundell, till exempel. Andra, ganska många, har kunnat fortsätta förakta ”Svensson” från fasta och trygga positioner som klerker – på mediaföretag, universitet och kulturinstitutioner. Åter andra har trots allt skaffat sig både villa och vovve, men håller nonkonformismens anda vid liv med en fräck tatuering, eller kanske ring i örat och en hårpiska.
   För andra gick det sämre. Himlen över Sergels Torg är tung av eld och sot, en helvetesugn. Ulf Dagebys musik är en tortyrkammare av skönhet. Sprutan doppas i en toalett fläckig av skit. Vattnet som sugs upp blandas med blod och pumpas ut över det vita toalettporslinet som en stor röd blomma.
   ”Ett anständigt liv” från 1979, uppföljaren till ”Dom kallar oss mods” är fortfarande en nästan outhärdlig vittnesbörd om hur bräckligt och värdefullt det anständiga livet är.  Hur lätt det är att förlora det, tappa det i betonggolvet, bli blåst på det av bondfångare, se det sugas ner i dyn.
   De dör. Det ena rebelliska modset efter det andra, de som inte ville fastna i Svenssonlivet, fastnar i heroinet och dör. Också Stoffe dör. Och de som inte dör har på bara drygt tio år förvandlats till slitna gubbar och gummor. Det sociala skyddsnät som i den första modsfilmen ständigt fanns närvarande, men där snarare i form av ett fångstnät (barnavårdsnämnden, polispiketen som plockar upp Stoffe i slutsekvensen) visade sig vara en chimär. Och något annat skyddsnät hade pundarna på T-centralen aldrig haft. De kom faktiskt inte från Svenssonfamiljer. De var inte medelklass. De kunde inte välja att utveckla sitt avståndstagande från det konventionella till en borgerlig identitet och födkrok. De var barn till alkoholiserade trasproletärer i de nybyggda betongförorterna. Dagens motsvarigheter är väl, som Stefan Jarl själv har påpekat, de tonårskillar från invandrarförorterna som precis som modsen bygger upp sin identitet kring ett rebelliskt utanförskap. I förrgår beatnikkult. Idag gangsterromantik.

Stefan Jarl har gjort ytterligare två filmer om modsen och deras barn. ”Det sociala arvet” (1993) och kortfilmen ”Epilog” (2006). De skildrar vägen, inte tillbaka till, utan snarare in i det anständiga, trygga, vardagslivet. I den sista filmen har också Kenta dött. Stefan Jarl har fått ärva en vikingahjälm och en stor ölburk. Kentas son Patrik – som i ”Det sociala arvet” har distanserat sig från outsideridealet genom att bli först mönstersoldat, sedan yuppieanstruken, välkammad säljare – bjuder nu in Stefan Jarl till sin sons dop. Scenerna från kyrkan är gripande och starka just därför att de är så fullständigt ”normala”, närmast triviala. En familjehögtid. Glada släktingar och vänner.  Små knegarna, små knegarna… ja, kanske är de lustiga att se, men livet ska ju levas glatt.
   Men klerkerna fortsätter att sura. Svensson-lunken förläggs inte längre till arbetslivet (punken var väl det sista utbrottet av hat mot stämpelklockan). Numera är det snarare på jobbet som friheten och självförverkligandet hägrar.
   Fängelset är istället familjen. Det är där den onda Normen härskar över hjärntvättade fångar i nykaklade celler. Om detta kan man läsa inte bara i tidskrifter och på kultursidor utan också i den ena litterära samtidsskildringen efter den andra.
   Man kan leta fram den ena historiska och kvasisociologiska förklaringen efter den andra. Men egentligen blir det inte lättare att förstå varför man i en kultur där den verkligt stränga normen säger att man ska acceptera alla människors rätt att välja livsstil, har så svårt att acceptera att det kan finnas en och annan som frivilligt och belåtet väljer att leva ”medelklassigt”, som kanske uppriktigt gillar att sköta jobbet, fixa med huset, köra ungarna till stallet, ordna middagar för grannarna, titta på Idol, lyssna på Lars Winnerbäck och resa på solsemester till Thailand.
   Ännu svårare att förstå är att den föraktade medelklassen fortsätter att bejaka sitt självförakt (det är ju när allt kommer omkring rimligen medelklassen som bildar den ekonomiska basen för den kulturella- och poulärkulturella medelklassbashingen, som köper romanerna och ser tv-serierna).
   Dags att till sist höja upprorsfanan? Dags att komma ut ur skamvrån? Det finns pionjärer och förebilder. Tage Danielsson till exempel. I sin första bok, som med föredömlig tjänstemannamässig saklighet döptes till just ”Bok”, skrev han i en biografisk notis in sig själv i litteraturhistorien på ett sätt som också i dag framstår som djärvt: ”Det han satte högst i livet var hemmet, familjen, TV, Ella Fitzgerald och en liten snaps på lördagar och söndagar.”
   Danielsson framhöll att han genom sin ”alldagliga läggning” framstod som ”ett intresselöst unikum i världslitteraturens historia”.
   Möjligen är det just detta man ska ta fasta på. Det unika i det alldagliga. Konformisten som avvikare. Rätten att i egenskap av ”stinknormal” (som tysken säger) bli respekterad som representant för en minoritetsgrupp. Varför ska man acceptera att bli kränkt bara för att man är en grå och trist Friskis & Svettis-typ?
   Say it out (lagom) loud, I’ m grey and I’ m proud.

Per Svensson är senior editor på Sydsvenskan.