Mellan religion och folktro

För den som lever i ett förhållandevis sekulariserat samhälle är det kanske lätt att glömma att årets traditioner var nära knutna till kyrkoårets högtider. Att gå till kyrkan och lyssna till prästens predikningar om högtidens tema var en självklar del av firandet.

Men högtidernas religiösa innebörd var aldrig det enda som fyllde traditionerna med mening och innehåll. Det folkliga firandet var lika viktigt. Kyrkan såg visserligen inte alltid på fester och upptåg med blida ögon, men för vanligt folk fanns inte någon större motsättning i att högtiderna innehöll både andliga och världsliga aspekter. Detsamma gällde för övrigt även föreställningsvärlden. Bondesamhällets världsbild präglades av den kristna livsåskådningen, men också av folklig berättartradition och folktro, i vilken inslag som magi och övernaturliga väsen var makter att räkna med.

För vanligt folk är julen utan jämförelse den största av årets traditioner i Sverige, och den har rötter långt tillbaka i tiden. Under några mörka midvinterveckor fanns utrymme för vila och fest under det slitsamma jordbruksåret. Till jul ville man bjuda på ett överflöd av mat, så man sparade undan under hela året för att kunna duka upp det bästa gården förmådde på julbordet.

Det var viktigt att börja i rätt tid med alla förberedelser och det var mycket som skulle göras. Grisen, om man hade någon sådan att undvara, skulle slaktas. Alla delar togs tillvara och tillagades. Julölet skulle bryggas, lutfisken läggas i blöt och så skulle man baka bröd, så att det fanns färskt till jul (annars åt man för det mesta torrt bröd).

Mörkt var det både ute och inne om vintern, och därför ville man lysa upp stugan med så många ljus som möjligt under julen. Dessutom gav det skydd mot de onda makter som enligt folktron var särskilt verksamma då. Att stöpa ljus var därför ett viktigt göromål före jul.

Kläder och textilier tvättades i julbyket. Huset skulle städas och julhalm och granris spridas ut på golvet. Halmen gav skydd mot golvkylan och i den kunde långväga gäster sova över. Ett tidsfördriv var att fläta vackra föremål att smycka stugan med – bockar, takkronor och kransar – av halmen. Och granriset skänkte både väldoft och magiskt skydd mot övernaturliga väsen. Dagen före julafton badade gårdens folk, för att göra även sig själva redo för helgdagarna.

Till julens traditioner hörde också att ställa ut ett fat med gröt, eller kanske en smörgås med en sup till, åt tomten på julnatten. Tomten var det väsen som stod människan närmast. Han – för tomten beskrivs nästan uteslutande som ett manligt väsen – vakade över gården och drog lycka till den och dess folk. Han hjälpte till med att sköta om djuren och ta in skörden, han varnade om det började brinna och såg till att tjänstefolket inte misskötte sig. En duktig tomte var en tillgång för gården.

Ett fat gröt till jul var en ringa belöning för allt vad tomten gjorde, och sägnerna berättade att tomten blev mycket upprörd om människorna slarvade med den. Tomten hade ett eldfängt humör och kunde i raseri slå ihjäl den bästa mjölkkon, eller om han blev riktigt arg helt enkelt ge sig av. Lämnade tomten gården fick det fruktansvärda konsekvenser, eftersom han då tog med sig lyckan därifrån.

För kyrkan var däremot påsken, inte julen, den viktigaste av årets högtider. Det var en högtid med starka känslor av både sorg och glädje. Långfredagen, då frälsaren enligt Bibelns berättelser dog på korset för människornas synder, var en dag då stillhet och eftertanke skulle råda. Först på påskdagen, när Jesus återuppstod, blev påsken glad. Denna glädje var så stor, sades det i folkmun, att till och med solen dansade upp över horisonten i gryningen på påskdagen.

Idag har påskfirandet sekulariserats och förknippas av många främst med vårens ankomst. På ett sätt innebär det en återgång till förr – delar av påskfirandet har sina rötter inte i kristen symbolik utan i gamla folkliga traditioner. Äggen som fortfarande dukas fram på påskbordet blev en del av traditionen därför att hönsen började värpa igen efter vintern vid denna tid. Även vilda fåglar lade ägg, som man samlade in för att äta. Ägg var en delikatess, som vackert målade gavs i gåva mellan fästfolk under påsken (och även under andra vårhögtider). Påsken markerade också starten för den efterlängtade period då ungdomarna kunde börja träffas utomhus, bortanför de vuxnas vakande ögon, och ordna kalas med dans, upptåg och utflykter.

Att klä ut sig till påskkärringar är en tradition som fortfarande finns kvar, även om den är i avtagande. Idag tänker vi oss gärna påskkärringar som barn utklädda till söta häxor med huckle, kvast och en kaffekittel att lägga godis i, men från början var detta ett betydligt vildare upptåg. Då var det ungdomar som klädde ut sig till häxor, ofta med ett rätt skrämmande utseende och obehagliga masker, för att tigga brännvin, mat och pengar inför kvällens kalas.

I den förindustriella föreställningsvärlden var påsken en farlig tidpunkt, då trollkunniga kvinnor tänktes bege sig till Blåkulla för att gå på fest hos djävulen. Sägner om dessa demoniska sammankomster och hur häxorna färdades dit på flygande kvastar gav inspiration till ungdomarnas utklädningsupptåg.

Det har också föreslagits att både sägner och utklädning kan ses som ett sätt att kollektivt hantera minnet av de fruktansvärda häxprocesser som fördes i Sverige under 1600-talet. I dessa anklagades kvinnor för trolldom och Blåkullafärder, fängslades och torterades för att erkänna. Flera hundra dömdes till döden eller dog av tortyr och umbäranden i fängelset.

Idag är det ovanligt med besök av söta påskkärringar. Traditionen att klä ut sig till något skrämmande och knacka på för att tigga godis har istället flyttat till en annan högtid: halloween. Denna högtid, som firas den 31 oktober, väcker ofta debatt. I Sverige är den relativt ny och lånades först in med inspiration från USA under 1960-talet, för att etableras några årtionden senare (då handeln såg vinstmöjligheter i en ny högtid på hösten).

Till USA kom halloween i sin tur med inflyttade irländare under 1800-talet. På Irland har högtiden djupa rötter och är framvuxen ur den forntida skördefesten Samhain, då man firade övergången mellan sommar och vinter. Då troddes gränsen mot den övernaturliga världen vara tunnare än vanligt och risken att råka ut för spöken och andra väsen ansågs vara stor. Traditionen att klä ut sig till skrämmande varelser på halloween bottnar i dessa föreställningar. Att själv ikläda sig rollen av det farliga ger en möjlighet att ta kontroll över känslor av hjälplöshet och rädsla inför mörka makter. Inom ramen för karnevals­traditioner som dessa finns, under en begränsad tid, utrymme att bryta mot normer och uppföra sig på ett sätt som i vanliga fall inte är acceptabelt. Ungdomars utklädningsupptåg – både i en kulturhistorisk och i en samtida kontext – kan ses som ett tillfälle att utmana vuxenvärldens gränssättningar, och blir därmed ett led i frigörelseprocessen och utvecklingen mot en självständig individ.

I Sverige krockar halloween under vissa år med allhelgonahelgen, som infaller mellan den 31 oktober och 6 november, då man tänder ljus på gravarna. En del upplever kontrasten mellan den stämningsfulla ljusritualen och de skämtsamma halloweenupptågen som stötande. Det kan dock vara värt att notera att traditionen att tända ljus på gravar under allhelgonahelgen växte fram på 1950-talet, och möttes då av protester eftersom traditionen är inspirerad av katolska sedvänjor.

Är det någon högtid som många älskar att hata är det dock midsommar. Det är lätt att driva med de klichéer vi kommit att förknippa med midsommar: regnet som alltid kommer så fort man slagit sig ned vid det dukade utomhusbordet, den fåniga midsommardansen som ingen kan rörelserna till, sillen som barnen avskyr och de obligatoriska jordgubbarna.

För många svenskar är det viktigt att midsommar firas ute, gärna på landet eller vid havet. Även förr firade man utomhus, men traditionerna var betydligt mindre likriktade än nu. Det beror på att midsommartraditionen höll på att falla i glömska när den på 1890-talet började firas på Skansen. Samhället genomsyrades vid denna tid av nationalromantiska strömningar, där ambitionen inte bara var att bevara minnet av det gamla bondesamhället genom museer och folkminnesarkiv, utan också att hålla gamla traditioner levande. Skansens och Nordiska museets grundare Artur Hazelius, och kretsen kring honom, var centra­la i denna process.

Även hembygdsrörelsen hade stor betydelse för midsommarfirandet under 1900-talets gång, både som arrangör av firanden och genom den pedagogiska ambitionen att lära ut hur traditionen kan firas, vilket i förlängningen har format uppfattningen om hur en äkta midsommar ”ska” firas.

Förr samlades man på en del platser runt en stång precis som nu, men dansen kunde också hållas vid en källa som lövades, på en brygga, vid en vägkorsning eller kring ett midsommarbål (tills lagar om eldningsförbud satte stopp för dem).

Midsommarstångens ursprung är inte helt klarlagt. Det sena 1800-talets forskare såg den som rester av en forntida fruktbarhetskult, där stången symboliserade en fallos. Denna teori förkastades dock av andra forskare, som pekade på att de tidigaste beläggen för midsommarstänger i Sverige är från sent 1500-tal och menade att traditionen lånats in från Tyskland, där man reser dekorerade stänger på första maj.

Det går inte att helt utesluta att stångresning förekom även tidigare, och det finns exempel på stänger som rests vid bröllop, där en fruktbarhetsaspekt (om än skämtsam) är en möjlig tolkning. Midsommar var, även bortsett från stången, en tid förknippad med fruktbarhet och magi. Särskilt midsommarnatten ansågs kraftfylld. Då var det bra att samla läkeväxter, och man kunde också ta vara på daggen som föll och använda den för sjukdomsbot och i magiska ritualer.

Om årets traditioner hjälper oss att skapa mening och hålla ordning på årstidernas gång, hjälper livets traditioner oss att handskas med livets skiftningar. Traditionellt har dopet, konfirmationen, giftermålet och till sist begravningen varit de stora händelser som ramat in livsbanan i vår kultur, men de har förändrats en del i takt med att samhället omformats.

Födelsen av ett barn är en stor händelse, vare sig den markeras genom dop eller en mer informell namngivning. Konfirmationen, som förr innebar att man gick från att vara barn till vuxen, har däremot numera en mer undanskymd plats. Istället har studenten för många kommit att bli den tradition som förknippas med de första stegen in i vuxenlivet.

Bröllop och giftermål var ett viktigt steg för människor i bondesamhället. Särskilt för kvinnor innebar giftermålet en starkare social ställning än att vara ogift. Idag har bröllopet å ena sidan fått mindre betydelse, eftersom fler väljer att inte gifta sig och istället lever som sambor, men å andra sidan är bröllopet för många en stor symbolisk händelse som man lägger mycket tid och pengar på.

Födelsedagar, som man inte firade förr, tillmäts i dagens individualistiska samhälle stor betydelse. Särskilt jämna födelsedagar uppmärksammas. Mest centralt är 50-årsfirandet, vilket många kan ha kluvna känslor inför. Rädsla för att bli gammal eller ångest för att man inte har lyckats pricka av vad som förväntas på ett yrkesmässigt och privat plan kan grumla glädjen över att ha uppnått denna aktningsvärda ålder.

Livets sista högtid är begravningen. Egentligen är den till mer för de efterlevande än för den döde själv, en ritual för att hantera sorgen men också som en markering av att den döde har lämnat jordelivet och går vidare till det okända som väntar efteråt.

De svenska traditionerna har vuxit fram ur olika kulturella aspekter som flätats samman med varandra och bildat nya mönster. Inte minst är mötet med traditioner från andra kulturer som har inspirerat och gett impulser till nya seder ett viktigt inslag i denna process. En röd tråd som löper genom både året och livets traditioner är också syntesen mellan religion och folklore, i vilken människans existentiella funderingar återspeglas och bearbetas.