Modernitet utan modernism

När det gäller ambitionen att ligga rätt i tiden finns det nog ingen yrkeskår som kan mäta sig med arkitekter. En byggnad som representerar ett sant uttryck för sin tid åtnjuter den högsta status en byggnad kan uppnå inom arkitekturskrået. Det spelar ingen roll om denna byggnad är ful eller vacker, om den är älskad av folket eller inte; det som spelar är roll är kopplingen mellan en förment samtidsanda och byggnaden. Eftersom samhället hela tiden ändras, måste byggnadernas arkitektur ändras, ja helst ska de ligga i tidens framkant och så att säga föregå det nya.

Så kan det komma sig att ett nybyggt och tämligen ointressant hus som pressats in i ett kvarter med gamla hus, beskrivs på följande sätt av journalisten Anders Frelin (DN 17/4 -09):

”Direkt efter bron från Hornstull till Liljeholmen ligger ett nybyggt hus som får en att haja till. Med sina former följer det de omgivande äldre husen. Men med sin svarta fasad och sina stora glaspartier är huset en tydlig representant för vår tid.

– Det måste vara sol när vi fotograferar, annars ser det ut som öststatsarkitektur.

Den som säger det är arkitekten själv, Stefan Sjöberg på Kjellander Sjöberg arkitektkontor, som på Liljeholmen i Stockholm ritat ett hus inkilat mellan två äldre byggnader.

Öststatsarkitektur eller inte, när remisserna från bygglovstiden samlades in klagade de omgivande bostadsrättsföreningarna på att huset såg för modernt ut. Stadsbyggnadskontoret där emot skrev att ”husets utformning med fördel kan ges ett modernt uttryck för att inte konkurrera med intilliggande bebyggelse”.

Det har också varit arkitekternas idé från början: att få huset att passa in men ändå ge det ett formspråk från vår tid.”

Citatet åskådliggör hur djupt cementerad denna idé om arkitektur som representant för tiden är. Det är en självklarhet för journalisten, arkitekten och för folket på stadsbyggnadskontoret.

Inom vissa yrkeskårer är idén om tidsuttrycket så djupt förankrad, att den kan beskrivas som axiomatisk, en naturlig förutsättning som inte behöver bevisas eller förklaras. Därför är det svårt att föra en diskussion om hur orimligt, motsägelsefullt och löjeväckande detta anspråk på representation av en tidsanda är.

Det aktuella huset på Liljeholmen kan rimligen inte beskrivas som ett sant arkitektoniskt uttryck för vår tid. Det är ett ganska traditionellt hus inom den modernistiska traditionen, som ju har så där en 90 år på nacken. Modernism (inom arkitektur och stadsplanering) är inte samma sak som modern. Det senare är det som är aktuellt just nu, det förra är en arkitektonisk tradition som var som mest aktuell i början av 1900-talet, då den andra industriella revolutionen stod i världens fokus. Det som möjligen är nytt här, och som väl lockar journalisten att skriva, är stilkontrasterna mellan de befintliga husen och det nya. I Stockholm har vi inte haft för vana att tillåta allt för stora kontraster inom kvarteret.

Jag har inget emot blandningen i sig, vad jag vad jag vänder mig emot är att journalisten, arkitekten och stadsbyggnadskontoret beskriver huset som modernt, och därmed döljer diskussionen om hur det egentligen ser ut. Det är nämligen ett ganska mediokert hus med många antiurbana drag. Porten, som i en stad ska vara vänd mot gatan, är lagd mot gården. Dessutom har huset loftgångsentréer, vilka enligt många preferensundersökningar uppfattas som mycket oattraktiva. I bottenplan är huset indraget i förhållande till de övriga husen, vilket minskar exponeringen av butiksfönstren. Dessutom är utformningen av dessa gjord så att de ska synas så lite som möjligt, man kan nästan tala om stealth-arkitektur. Tanken med skyltfönster är ju annars att de ska locka kunder och ge gatan en behaglig atmosfär. Denna arkitektur hör närmast hemma i 60-talstraditionen, möjligen kan de övermarkerade horisontella linjerna tillskrivas 70-talet (eller 30-talet). Det enda som skiljer sig från den tiden är de stora fönstren.

Denna brist på känsla för det stadsmässiga är inte det minsta modern, den har varit ett signum för den modernistiska traditionen under hela 1900-talet.

Huset vid Liljeholmen gör sig gör sig säkert bra på bild om det fotograferas under kvällstid när fönstren lyser, men på fotgängarhåll under dagtid är det direkt oattraktivt. Inom den modernistiska traditionen har arkitekterna alltid haft fågelperspektiv på arkitekturen och faktum är att många av våra mest kritiserade miljonprogramsområden kan se ganska häftiga ut på långt avstånd en solig dag. Modernismen är fotogenique och genom sin önskan att chockera extremt medieanpassad, däremot visar den mycket lite respekt för den vanliga människans behov.

Hur har vi hamnat här? Hur har arkitektkåren trots sin iver att ligga i tiden fullständigt tappat kontakten med den? Varför är arkitekter så rädda för att rita hus som är behagfulla, lockande och harmoniska? Varför är de så rädda för att diskutera de psykologiska, sociala och ekonomiska konsekvenserna av arkitektur och stadsplanering? Varför är det så rädda att upprepa recept som fungerar väl?

Det är en lång men inte särskilt komplicerad historia. Den säger ganska mycket om 1900-talet eftersom stadsplanerare och arkitekter utgjorde en viktig del av det progressiva och storskaliga samhällsbygget.

Vetenskapshistorikerna Thomas P. Hughes brukar tala om ”the second discovery of America”. Den första gjordes under 1400-talet och den andra under 1900-talet, då Europa blev varse att USA:s nya produktionsteknik kring det löpande bandet, var fullständigt överlägsen den befintliga produktionsordningen. Denna andra industriella revolution slog världen med häpnad. Det kulturella Europa såg fortfarande med djup skepsis på USA som nation, men man omfamnade den nya tekniken, och försökte tillämpa Fordismen och Taylorismen på alla möjliga områden.

Den snabba urbaniseringen och behovet att bygga om våra städer kom att ge arkitekter och sociologer stort inflytande, och de, liksom många andra, hämtade sina idéer från den nya produktionstekniken inom framförallt bilindustrin. Bilen och bilindustrins organisation blev nyckeln till den nya staden. Bilen överbryggade avstånd. Staden skulle inte längre vara tät och blandad utan kunde spridas ut i specialiserade enheter: t ex bostadsområden, handelsområden och industriområden.

Arkitekter som Le Corbusier, Walter Gropius och Mies van der Rohe kom att se sig själva som industrialister mer än arkitekter. Walter Gropius och Le Corbusier myntade uttrycket ”wohnford” (en våningens motsvarighet till T-forden) för att tydliggöra vad de var ute efter: löpande band-produktion av hus.

Hur arkitekter runt om i världen kom att hämta sin estetiska inspiration från industrin, finns systematiskt skildrat i boken ”The Taylorized Beauty of the Mechanical, av Mauro, F Guillén. Han skriver i inledningen:

”Modernistisk arkitektur är ett barn av industri och ingenjörskonst. Dess födelse under tidigt 1920-tal sammanfaller med utbredningen av scientific management, som är en av historiens mest kontroversiella och inflytelserika organisationsmodeller”.

1900-talsmodernismen inom arkitekturen blev helt enkelt en del av det industriella projektet, vars huvudbudskap var storskalighet, ordning, system, kontroll och vars ledande figurer var experter. Det var när arkitekterna tog på sig expertrollen, som de utvecklade ovanan att bortse från vanliga människors smak.

I stor skala såg vi resultatet av denna idéutveckling när miljonprogrammet rullades ut. Då var arkitekten en hjälte, en samhällsbyggare som skulle förändra världen. När miljonprogrammen och det samhällsbygge de representerade så småningom kraschade, behövde arkitekterna snabbt omvärdera sin roll. Så kom kåren att ta avstånd från arkitekturens samhällsbyggande roll, det enda som blev kvar var estetiken. Arkitekterna som en gång stod för ”det nya samhället”, stod nu bara för ”det nya”. Allt sedan 60-talet, då denna ompositionering skedde, har kåren successivt minskat sitt intresse för arkitekturens samhällspåverkande roll och istället odlat en sorts nyhetskult.

Arkitektur har blivit nyheter.

Definitionen av vad som är nytt är emellertid sträng, det är endast sådant som hör hemma i industriestetiken, alltså modernismen, som definieras som nytt. Denna estetik har varit symbol för framtiden så länge att vi har svårt att hitta andra symboler. När vi tittar på framtidsfilmer eller ser exempel på framtidsmiljöer så är det alltid samma gamla Star Trek-design, som används. Bilden av framtiden är ytterligt konservativ.

Det är alltså nya varianter av den gamla industriestetiken som arkitekterna serverar till medierna – som är den egentliga målgruppen. Huskropparna ska fortfarande vara så stora eller så höga som möjligt.

Som motiv för denna storskalighet anges nu ofta behovet av täthet och urbanitet, vilket är ganska komiskt. I modernismens barndom var motivet till storskaligheten produktionsekonomisk effektivitet och viljan att ordna upp de småskaliga och gyttriga städerna, modernismen var från början ideologiskt antiurban. Nu påstås samma storskalighet skapa urbanitet.

Men det som skapar levande offentliga miljöer är sammanhängande gatunät, funktionsblandning, multifunktionella hus och finmaskig fastighetsindelning. I den klassiska staden finns det många individuella hus per kvarter, oavsett om det handlar om trevåningshus i London eller höghus i New York. Det skapar en nödvändig komplexitet (många olika ägare ger många olika strategier).

London, Paris och Rom är goda exempel på att urbanitet inte kräver en skog av höghus. Man kan ha olika åsikter om värdet av höghus, men argumentet om urbanitet och täthet håller inte. Det finns urbana och mycket täta städer utan höghus. Det finns städer med massor av höghus som inte är urbana. Sveriges tätaste stadsdel heter för övrigt Gamla Stan. Om målet är urbanitet, dvs ett komplext gatuliv så är frågan om höghus närmast en stilfråga. Man kan ha dem och man kan vara utan.

Just nu är höghusen inne, som nygammal symbol, för fortskridande. Tyvärr är vi så förblindade av modernismens monopol på nyheter inom arkitekturen, att vi inte ser de verkliga förändringsprocesserna.

Seaside, är en liten småstad i Nordvästra Florida byggd i traditionell arkitektur, som kommit att förändra amerikansk stadsplanering i grunden. Det är utan tvekan ett av de mest framgångsrika byggprojekten i USA under efterkrigstiden och också ett av de mest utskällda. Modernistiska arkitekter brukar inte hålla igen på nedsättande omdömen när det gäller Seaside: nostalgi, pastisch, kuliss, Disneyland etc.

Seaside började byggas 1982 på initiativ av markägaren Robert Davies. Hans idéer om att bygga en klassisk småstad hade utvecklats under 70-talet då alternativrörelsen (eller counter culture som man säger i USA) hade sin första blomstring. I Sverige uppfattar vi ofta alternativrörelsen som någon sorts grön fundamentalism, men internationellt sett var den mycket mer än så.

Counter Culture var en reaktion mot det storskaliga samhället, mot det militärindustriella komplexet, mot stora, svårstyrda organisationer som närmast lever sitt eget liv. Det idéklimat som denna motrörelse odlade – som gick ut på att leva oberoende av de stora företagen – bidrog till att utveckla saker som vindkraft, persondatorer, alternativmedicin, lokal produktion, organisk och icke industriell odling etc. Saker som idag är högsta mode.

I enlighet med detta tänkande ville Robert Davies föra vidare idéerna från den klassiska småstaden. Han var djupt kritisk till det byggande som pågick i Florida vid denna tid, där det antingen byggdes enstaka villor eller höghus vid stranden.

Robert Davies hade ärvt mark på fel sida om landsvägen (landsidan) och den ansågs omöjlig att exploatera. Där ville han bygga sin småstad. Han fick fatt i två arkitekter – de nu världsberömda Andres Duany och Elizabeth Plater-Zyberk – och bad dem hjälp. De hade ingen aning om hur man byggde småstäder, med fick kontakt med Leon Krier i Europa, som hjälpte till med analys av hur klassiska stadsmönster ser ut. De reste sedan runt i amerikanska mellanvästern och studerade hur anrika småstäder såg ut i den amerikanska versionen.

Resultatet blev en klassisk stadsplan med ett öppet och sammanhängande gatunät som sträckte sig ned till landsvägen, som därmed tämjdes och blev en sorts storgata. Arkitekturen hämtades från den lokala byggnadsstil som utvecklats i Floridas före modernismen. Det är en stil som tar hänsyn till det lokala klimatet, som bygger på beprövad kunskap. Husen utnyttjar vindar för nedkylning har visat sig stå emot orkanvindar fantastiskt bra.

För att testa marknaden byggde Robert tre ganska enkla provhus och visade med en broschyr hur staden skulle se ut. Till hans oerhörda förvåning fick han lika mycket betalt för dessa hus, som andra fick för ensamma hus vid stranden. Marknaden förstod uppenbarligen värdet av den lokala gemenskap en småstad kan erbjuda.

Den traditionella stilen fick stora delar av arkitektkåren att rasa. Många av de nya husen som senare byggdes hamnade på specialtidningarnas framsidor och skälldes ut. Seaside blev därmed mer och mer känt och köparna strömmade till. Vanliga medborgare i USA älskar traditionella arkitekturer.

Det märkliga med Seaside är att relativt enkla trähus betingar ett så högt värde. Hus kan här kosta 15 miljoner kronor. Det man betalar för är emellertid inte bara för huset utan för tillgången till den fantastiska plats Seaside blivit tack vare en genomtänkt stadsplanering.

Seaside skapade om bostadsbyggarbranschen och det började byggas massor av kopior. Så småningom ledde detta till utvecklingen av New Urbanism, en stadsbyggandesrörelse som har den klassiska europeiska blandstaden som förebild och som blivit oerhört inflytelserik. Det bör påpekas att New Urbanism inte handlar om stil utan om stadsstruktur, men stilen som användes för Seaside är ändå intressant. Den är ju nämligen ett sant uttryck för sin tid, nämligen 70-talets alternativrörelse.

Som uttryck för en samhällsrörelse är Seasides arkitektur mycket mer sann, än huset på Liljeholmen. Poängen här är inte att traditionell, lokal arkitektur representerar det nya, utan att modernismens anspråk på att i ensamt majestät representera samtiden är orimligt. Vad vi har framför oss är en betydligt komplexare situation där många uttryck, många stilar kommer att leva sida vid sida.

Varför är det så svårt för vår tids kulturnissar, journalister, politiker, arkitekter och andra, att förstå att 1900-talets industriella epok med sina krav på enhetlighet är över?

Vi talar inte längre om tre samhällsklasser, vi talar om livsstilar, 42 eller 64 enligt t e x Mosaic-systemet. Inom andra kulturella yttringar där marknaden har större inflytande, som film, litteratur och musik finns det en myriad av stilar och uttryck som speglar marknadens och samhällets komplexitet.

Det är bara inom genrer där marknadsmekanismerna har svårt att göra sig gällande, som t ex poesi (recensentstyrt), arkitektur (styrs av byggbolagen) och konst (styrs av institutioner) som 1900-talets estetik fortfarande utövar sitt herravälde.

Det skall i ärlighetens namn sägas att det finns ganska många arkitekter och stadsplanerare, som har en öppen attityd, som tänker i psykologiska, sociala och ekonomiska termer, som länge sett staden som en helhet och som försöker visa vilka effekter stadsmönster och arkitektur har, t ex Aleksander Wolodarski, Eva Sjölin, Kjell Forshed och Klas Tham.

Men dessa är inte i majoritet och den andra sidan, ledda av våra mest kända arkitekter, har fått ett olyckligt övertag i Stockholm och många andra städer. Utan någon som helst genomtänkt argumentering tjatar nu dessa arkitekter och efterföljande politiker om höghus i Stockholm, som om dessa skulle göra Stockholm till ett nytt Manhattan.

Det ritas också planer över nya stadsdelar, t ex i Årsta, som beskrivs som urbana, men som inte är så mycket annat än det gamla miljonprogrammet utsmyckat med glas. Stadsbyggnadskontoret, som tidigare hade mycket kunskap, har efter politiska manövrer reducerats till ett processkontor.

Så har nu moderaterna fångat ytterligare en socialdemokratisk stafettpinne och omfamnar nu den gamla idén om att 1900-talsmodernismen sitter inne med framtidens symboler. Med höghus och en tidsenlig arkitektur går nu moderaterna till kommande val.

Så här begåvat uttalar sig moderaternas gatuborgarråd i Stockholm, Kristina Alvendal, i DN (20/4 -09):

”Västra City ska bli en modern stadsdel, vilket bland annat innebär mer modern arkitektur. Vi vill se en högre silhuett än i resten av Stockholm. Det finns bland annat planer på att bygga ett enstaka hus som ska bli mellan 70 och 80 meter högt”

Vad vi som glöms bort är att Sverige är ett mycket mer komplext land idag, än för 50 år sedan. Vi har inte bara livsstilar att räkna med utan också andra kulturer. Vem verkar för att våra invandrares estetiska preferenser kommer till uttryck? Och vad ska vi göra med våra miljonprogramsområdens strukturer som hämmar lokal ekonomi och som isolerar segregerade grupper från resten av befolkningen? Vad skall vi göra åt den uppenbara stadsbrist som råder och som driver upp priserna på alla stadsmässiga stadsdelar?

Till detta kommer den stora frågan om varumärkesbyggande. Stockholms innerstad är en unik, väl sammanhängande och subtilt varierad stad med en tilltalande låg skyline, vilken uppskattas kolossalt av besökare. Detta är i denna egenskap Stockholm avviker från de flesta andra huvudstäder. Var är poängen med att bygga om Stockholm så att staden ser ut som alla andra? Har vi inte lärt oss för länge sedan att varumärkesbyggande handlar om att bevara och utveckla det unika?