Politiken söker sig nya vägar

Ett antal forskare vid några av Sveriges tyngsta lärosäten gör ett utspel på DN Debatt. De hävdar att nya forskningsresultat vid universiteten i Uppsala, Lund, Umeå, Stockholm och Göteborg bör beaktas av politiker. Nästa dag sluter några av Sveriges mest namnkunniga kulturskribenter upp med en debattartikel på Aftonbladets kultursida. Den baserar sig på hur några internationellt kända intellektuella auktoriteter för fram argument som pekar i exakt samma riktning som gårdagens debattartikel.

Så skapas en opinion. Och så har opinioner skapats under hela den moderna epoken. Med en skillnad. I just detta fall visar det sig nämligen att samtliga aktörer inte är fullt så fria som den läsande allmänheten kan tro. I stället är de knutna till ett nätverk, vars verksamhet finansieras av några av de största fackföreningarna, vilka pumpar in pengar i nätverket därför att de vill styra opinionen i en viss riktning.

Kunskaper om dessa påtryckargrupper, vilka ofta framställer sig som undansatta och bortglömda i medierna, är viktiga för att förstå och värdera dagens svenska medieverklighet.
Att smida nya åsikter har blivit en sysselsättning som flyttat från ideella föreningar, partier och folkrörelser till professionella organisationer, som specialiserat sig på idéutveckling och opinionsbildning.
En närmare granskning av två av Sveriges mest omtalade tankesmedjor – den vänsterinriktade Arenagruppen och näringslivets Timbro – visar att de är mycket effektiva på att skapa omfattande kontaktnät med inflytelserika politiker, tjänstemän, forskare och journalister.I Arenagruppen ingår: tidningen Arena, nätportalen Dagens Arena, Arenauniversitetet (seminarieverksamhet), tankesmedjan Agora, samt de två förlagen Atlas och Premiss. (Det senare har specialiserat sig på uppdragsutgivning.)
Sedan Arenagruppen startade har den lyckats knyta till sig ett stort antal forskare som representerar samtliga tunga lärosäten i Sverige, alltifrån Lars Pålsson Syll vid Malmö högskola till Malin Rönnblom vid kvinnovetenskapligt forum i Umeå. Arenagruppens kontaktnät består dessutom av flera mycket inflytelserika politiker, samt journalister på många av landets största dagstidningar, radio- och tv-kanaler, samt en rad mindre kultur- och samhällstidskrifter.

Tankesmedjans fördel är att den erbjuder en legitimerande länk mellan forskare, opinionsbildare och politiker. De samhällsvetare som inte kan tänka sig att samarbeta direkt med ett fackförbund eller en intresseorganisation kan i stället knytas till ett projekt genom Arenagruppen. Samtal med företrädare för bland annat HTF, SKTF och LO avslöjar att denna sorts avvägningar har varit en viktig del till varför de valt att stödja Arenagruppen. Flera av Sveriges mest namnkunniga samhällsvetare har på ett eller annat sätt samarbetat med Arenagruppen: Bo Rothstein, Erik Amnå, Bo Stråth, Lars Nord, Rune Premfors och Joakim Palme. De förekommer antingen som medverkande på seminarier eller som författare till några av Arenagruppens publikationer. Dessutom ingår en mindre skara i tankesmedjans vetenskapliga råd. Här sitter kända forskare som Drude Dahlerup, Paula Blomqvist, Sverker Gustavsson och Katarina Mattsson.
För flera av de forskare som är knutna till Arena är deras medverkan delvis beroende av de nätverk som Arenagruppen kan bistå med. Det finns dessutom ofta ideologiska motiv till varför de väljer att associera sig med en viss tankesmedja.

Paula Blomqvist är fil dr och lärare i statsvetenskap i Uppsala. Trots att hon sitter i Arenagruppens vetenskapliga råd anser hon sig inte vilja representera dem som aktör. Blomqvist tror att det genom tankesmedjorna finns en delvis ny marknad för forskare att föra ut sina resultat, som hänger ihop med en gradvis medialisering av samhället. Men hon är skeptisk till hur tankesmedjor ibland vinklar och spetsar till formuleringar, och hon är också tveksam till om man som forskare bör knytas till verksamheten i en tankesmedja:
– Det finns risker med mediedebatter, om man som forskare hamnar i ett visst fack kan man framstå som mindre seriös. Jag skulle inte ge ut någonting på Timbro, säger hon.

Till stor del har Arenagruppen eftersträvat trovärdighet genom att knyta till sig forskare i lika hög grad som opinionsbildare. Arenagruppens vd, Håkan A Bengtsson, poängterar att man emellertid inte bedriver någon lobbyverksamhet utan i stället vill nå ut i offentliga diskussioner genom seminarier och böcker. Dock vill han inte skriva under på att man använder vetenskapen som slagträ i den politiska debatten.

Att kunna knyta till sig skribenter som kan få stort genomslag är avgörande för att tankesmedjorna ska lyckas. Arenagruppens bokförlag Atlas har historikern och vänsterpartisten Åsa Linderborg, känd för sin bok Mig äger ingen. Timbro har liberalen Johan Norberg som tidigare också har varit anställd där. Hans kanske mest omdebatterade bok – Till världskapitalismens försvar – gjorde honom känd även bland utländska tankesmedjor och ledde bland annat till att amerikanska Cato Institute utsåg honom till fellow.
Norbergs beskrivning av motståndet mot Timbro är karakteristiskt för hur smedjorna ofta ser på sin omgivning: ”Den liberala dominansen är ett hjärnspöke hos Wirtén”, säger han när han får höra att Per Wirtén på Arenagruppen hävdar att högerpolitiska åsikter oftare får komma till tals på ledarsidor och debattsidor i viktiga svenska tidningar. Enligt Norberg är den generella uppfattningen att Timbro ofta arbetar i motvind i många frågor och att motståndet kommer från en mängd institutioner: myndigheter, journalister och vänsterpolitiska utbildningsförbund som ABF.

Samma slags underdog-perspektiv blir tydligt när Arenagruppens representanter beskriver omvärlden. Arenas grundare Per Wirtén tycker inte att det finns några trovärdiga, nationellt etablerade vänsterpolitiska plattformar i Sverige som kan fungera som tankesmedjor, och att högern därför har fått för stort spelrum med att definiera den dagspolitiska agendan. Åsikten kan tyckas smått överraskande med tanke på det politiska inflytande som Arenagruppens finansiärer haft under de senaste hundra åren och att en rad undersökningar visat på en klar vänstermajoritet inom journalistkåren.

Vad de flesta verkar överens om är att pengar spelar en avgörande roll för verksamheten. För Timbros del kommer finansieringen från Stiftelsen Fritt Näringsliv (ej att förväxla med organisationen Svenskt Näringsliv). Arenagruppen är delvis beroende av så kallade abonnenter – organisationer och individuella medlemmar som betalar för olika publikationer och seminarier.
Abonnentmedlemskapen delas in i olika nivåer, där de viktigaste organisationerna kallas guldabonnenter. HTF och SKTF bidrar med en halv miljon vardera, och LO med det dubbla. Arrangemanget understryker Arenagruppens prekära förhållande till sina finansiärer, vilkas intresse av att till medlemmarna tillhandahålla Arenas publikationer är ett villkor för att verksamheten inte ska gå med förlust.

Det är inte alltid en helt optimal lösning, påpekar Per Wirtén som medger att det kan leda till en osund beroendeställning:
– Ja, ett sånt beroende är alltid ett problem. Men det är inget akut problem för oss, av två skäl. Dels för att det inte är en huvuddel av våra intäkter, dels eftersom det är så många organisationer att om en faller bort så blir inte det ekonomiska avbräcket så stort. Vi har fördelat risken, kan man säga.
Arenas beroende av finansiärerna tydliggjordes dock när bokförlaget Media i Fokus, som finansierat sin utgivning med beställningar från flera fackförbund, tvingades stoppa utgivning på grund av indraget stöd från facket. Trots att facket stödköper tidskriften (för 80 000 kronor per år) och genom abonnentskapet utgör en garant för fortsatt verksamhet, spelar föreställningen om att stå självständigt en mycket viktig roll för självbilden inom den fackföreningsfinansierade Arenagruppen.

Över Arenagruppens grundande och ekonomi vilar en form av mystik som är svår att få grepp om när man talar med de inblandade. Per Wirtén påpekar i intervjun på annan plats i Axess apropå grundandet att det från början ”fanns ingenting ( …) det fanns inga pengar”.
Håkan A Bengtsson ger en liknande bild i en telefonintervju där han hävdar att det var han och Wirtén ”som grundade Arena”. En sådan historieskrivning tycks viktig för att understryka det som är själva hörnstenen i den bild som Arena utåt sett vill ge av sin verksamhet: att man är en – som det heter i programförklaringen på hemsidan – ”ren idégrupp utan ägare, utan vinstintresse eller organisationsägande. Vi står oberoende från organisationer och partier. Bakom Arenagruppen står den ideella föreningen Arena.” Och i föreningens ursprungliga stadgar heter det att ”Arenas verksamhet ska drivas obundet av politiska partier och intresseorganisationer”. En sådan programförklaring förtjänar onekligen att tas på allvar och granskas.

Vi kan börja med frågan om hur föreningen grundades, där Wirténs och Bengtssons bild av två oberoende idédebattörer som på eget initiativ och utan pengar skapade ett fristående forum kommer på skam när man lyssnar på folk från LO. Enligt Mats Eriksson, politisk sekreterare på LO, grundades Arena på initiativ av främst Olle Sahlström och Helén Pettersson på LO – med medel från LO, detta för att skapa en motvikt till näringslivsunderstödda Timbro. Den dåvarande SKTF-ordföranden Inger Efraimsson ska ha tagit kontakt med HTF och Folksam.
Men även i frågan om ägandet är inte bilden fullt så oproblematisk som Wirtén och Bengtsson ger sken av. Arenagruppen har en tilltrasslad struktur av juridiska personer: aktiebolag, kommanditbolag, ideella och före detta ekonomiska föreningar.

Ytterst sett är verksamheten konstruerad med en skattebefriad ideell förening i toppen och ett kommanditbolag i botten, vilket innebär nästan totalt insynsskydd och minimal offentlig exponering av de ekonomiska förehavandena. Så mycket kan man dock konstatera utifrån offentliga handlingar, som att den sammanlagda omsättningen är 22 miljoner kronor med förväntad vinst 2007 på drygt 200 000 kronor. Bland intäkterna (utbildnings- och seminarieverksamhet, studieresor, uppdragsutbildning, tidningsförsäljning etc) svarar bokförlaget Atlas för den viktigaste delen.
Hela 68 procent av företagsgruppens omsättning återfinns i Atlas, vilket drivs som ett kommanditbolag, där två delägare, Per Wirténs privata bolag Sjumilaskogen samt Håkan A. Bengtsson, har satsat en krona var. Över Atlas finns i sin tur bolaget Politikens och idéernas arena i Stockholm AB, vilket fungerar som en komplementär, det vill säga en juridisk person som är ansvarig för kommanditbolagets skulder.

Ägarna till ett kommanditbolag (alltså i detta fall Wirtén och Bengtsson) ska enligt praxis inte ta ut lön ur bolaget utan beskattas för den vinst som företaget genererar. Ägarna kommer via ett skriftligt bolagsavtal överens om hur vinsten ska delas. Detta avtal är inte offentligt, och behöver inte heller registreras, något som naturligtvis inte direkt bidrar till den transparens som generellt sett varit en ledstjärna i arbetarrörelsen (Exempelvis talar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i ett pressmeddelande 2004 apropå stiftelsen för Anna Johansson-Visborgs Minne om att det är ”viktigt med fullständig öppenhet och insyn”.)

Men frågan är om inte Wirtén och Bengtsson (givet att de är medlemmar i föreningen) äger ännu större delar av verksamheten än bokförlaget Atlas. Den ideella föreningen Arena som utgör verksamhetens koncernmoder, är inte registrerad som vare sig ideell eller aktiv på Affärsdata.se, där tvärtom uppgiften ”nedlagd verksamhet” finns. Om medlemmar av en ideell förening främjas ekonomiskt genom att föreningen anlitar bolag i vilka medlemmarna själva är ägare eller anställda, upphör denna förening att vara ideell och blir istället ekonomisk, meddelar Skatteverket. Axess har vid förfrågan nekats att ta del av Arenas medlemsregister, varför detta förhållande varit omöjligt att granska. Men i en intervju Axess gjorde 21 maj 2007 säger Håkan A Bengtsson att den ideella föreningen Arenas medlemmar består av ”folk som jobbar på eller har jobbat på Arenagruppen”. Ett villkor för att en förening ska räknas som ideell och skattebefriad är att föreningen inte gagnar enskilda medlemmars ekonomiska intressen, vilket – som framgår av ovan – Arena inte tycks leva upp till.

Om vi återvänder till Arenagruppens egen beskrivning av sig själva som en ”idégrupp utan ägare, utan vinstintresse eller organisationsägande. Vi står oberoende från organisationer och partier. Bakom Arenagruppen står den ideella föreningen Arena”, så ter den sig således dubiös i nästan varje led.
Ägarintressen finns i organisationen, men mycket tyder på att det inte bara handlar om ägare i form av den flora av juridiska personer och bolag som koncernen officiellt utgörs av idag (där Wirtén och Bengtsson obestridligen har personliga ägar- och vinstintressen), utan att de reella ägarna faktiskt utgörs av föreningens medlemmar. Det handlar i så fall om ett (möjligen omedvetet på grund av okunnighet) personligt, privat ägande.

Men gruppen står inte heller oberoende från organisationer. I Arenagruppens olika styrelser sitter tunga fackliga företrädare som LO:s politiska sekreterare Mats Erikson, Heli Kärkkäinnen från LO idédebatt, Stina Andersson från Akademikerförbundet/SSR samt Bengt Olsson från HTF. Abonnentstrukturen medför likaledes, som vi konstaterat, att man befinner sig i ett obestridligt beroendeförhållande till de stora finansiärerna inom fackföreningsrörelsen, vilka förmodligen kontrollerar över 100 miljarder, som är investerade i det näringsliv som man – paradoxalt nog – utmålar som sin motpart.

Och därmed hamnar även slutfrågan om oberoende från partier i ett känsligt läge. Med tanke på LO:s nära samarbete med socialdemokratin, kan man fundera på vad som skulle hända med abonnenternas givmildhet, om man i Arenagruppens idéproduktion skulle komma fram till att det fanns goda skäl att i en valrörelse uppmana till stöd för exempelvis en koalition mellan centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Timbro är betydligt mer liberalt än de nya moderaterna. Till skillnad från Arena befinner sig Timbro i ett mer spänningsladdat förhållande till det politiska parti som kan ses som dess ideologiska hemvist. Timbro räknas ändå med rätta till den borgerliga sfären i Sverige. Timbros större oberoende och självständighet beror på att de sitter på ett för evigt donerat stiftelsekapital medan Arena är beroende av att facket regelbundet skjuter till kapital.

Liberala Timbro fungerar i dag som ett varumärke för opinionsbildning. Tankesmedjan finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv, som har ett kapital på 320 miljoner kronor. Man har möjlighet att förfoga över hela kapitalet men har planerat sin verksamhet långsiktigt och låter därför sällan årsbudgeten för Timbro överskrider 20 miljoner kronor. Maria Rankka är vd för Stiftelsen Fritt Näringsliv (SFN) och samtidigt chef för Timbro. Hon har en bakgrund inom moderaterna och har tidigare varit delägare i konsultbyrån Prime PR.

Verksamheten i tankesmedjan Timbro är uppdelad i traditionella organisationsgrenar: en förlagsdel, en idé- och konferensdel samt plantskolan Stureakademin som inriktar sig på att utbilda framtida talanger. Man ger ut 10 böcker och mellan 20 och 30 rapporter per år. Merparten av allt som publiceras bygger på manusförslag som har initierats inom organisationen. Sedan ett år tillbaka har Timbro även väckt liv i Näringslivets Medieinstitut, ett varumärke som inriktar sig på mediekritiska analyser.

Trots att man alltid ansett sig kämpa i motvind har Timbro utövat ett stort inflytande under sina 30 år. Dess marknadsliberala och individualistiska hållning var kontroversiell men inflytelserik under 1980-talet när kollektivistiska och korporativistiska värderingar övergavs. Även om organisationen idag inte längre väcker samma heta känslor – ett bevis på att dess en gång radikala idéer och förslag delvis blivit allmängods – spelar den fortfarande en viktig roll i utformningen av den politiska dagordningen. Nätverket består nu som då främst av politiker ur de borgerliga partierna samt medarbetare på några av Stockholms mest kända konsultbyråer. Inom journalistkåren är det framför allt redaktörer från moderata och liberala ledarsidor som dominerar.

På Timbro är man medveten om att politiska etiketter kan sabotera avsändarlegitimiteten. Stämpeln ”Timbro” får naturligtvis många inom vänstern att slå bakut. Därför är man, liksom Arena, tydlig med att vilja framstå som en oberoende tankesmedja. Att det ofta finns personliga kopplingar till inflytelserika politiker inom de borgerliga partierna ser man endast som en tillgång för nätverkande kring seminarier eller publikationer. Dessa samarbeten får däremot inte bli alltför täta. ”Någonstans finns det en gräns”, säger Timbros programansvarige Erik Zsiga. Han har tidigare arbetat på Svenska Dagbladets ledarsida och tillhör en mycket viktig skara skribenter inom Timbro – de som har förmågan att nå stort genomslag i media. Att han ofta skriver om frågor som handlar om musik och kultur är ingen tillfällighet.
– Kultursfären är ett område där vi är begränsade. Borgerligheten har haft ett alldeles för dåligt självförtroende och inte alltid deltagit i kulturdebatten med så stort intresse. Många av dem jag träffar inom kultursfären röstar inte borgerligt, men i synen på kultur kan vi ibland mötas i vissa frågor. Och då uppstår en win-win-situation där vi kan samarbeta. Tyvärr får de som inte kommer från kultursfären ofta kritik när de ger sig in i kulturdebatten. Det senaste exemplet på det är Johan Staël von Holstein.

Inom kultursfären har just Timbros koppling till politiken och näringslivet snarare än till författare, musiker och konstnärer varit en black om foten, vilken gjort det svårt att vinna legitimitet opinionsmässigt. Många människor i kultursfären stör sig på att de hos Timbromänniskorna tycker sig se en tendens att ideologisera konst och litteratur (exemplifierat i det ”monomana intresset” för Ayn Rand). De anser att Timbros åsikter om ett avpolitiserat kulturliv klingar ihåligt och mer är baserade på ideologi än på ett uppriktigt engagemang för kultur i dess olika former.
Om Arenagruppen aktivt har arbetat på att efterlikna SNS och deras forskarnätverk är Timbros kontakter med forskarvärlden mer sparsamma. Det mer akademiskt inriktade arbetet inom Timbrosfären hamnade förr hos Cityuniversitetet, som i dag stöpts om till Ratioinstitutet. Men något samarbete med tankesmedjan existerar inte idag. Ratio har en egen verksamhet som genomgående arbetar med att skriva för akademiska publikationer.

Johan Norberg är tveksam till om bristen på akademisk förankring hos Timbro måste vara något negativt:
– Om det är en fördel eller nackdel är svårt att svara på. Men jag har många gånger upplevt att det är svårt att få forskare i Sverige att bli mer publika. En hög profil i samhällspolitiska frågor uppfattas ofta som något negativt inom universitetsvärlden. Mauricio Rojas är ett exempel på en forskare som försökte bryta med den traditionella uppdelningen, men han lämnade till slut också forskarvärlden. När det gäller influenser från intresseorganisationer så tycker jag att det är synd att det inte har skett mer av utbyte mellan universitetsvärlden och den pågående samhällsdebatten. Det är som Gunnar Myrdal skrev; ”Det finns ingen neutral forskning”. Fler forskare borde våga beskriva sina normativa utgångspunkter. Inom vänstern finns Åsa Linderborg, och hon är ett föredöme. Hon är tydlig med var hon kommer ifrån, och då är det också möjligt för mig att förstå om hon känner sig som en del av det hon beskriver.

Anna Thoursie på Arenagruppen är kritisk till Timbros inriktning och menar att de ägnar sig åt ”plakatpolitik”. Erik Zsiga håller inte med:
– Även om vi inte har samma forskningsprofil som SNS så har vi olika referensgrupper för varje produkt som vi står bakom. Innehållsmässigt har jag aldrig upplevt att det är ett problem att komma från Timbro. Men ibland finns det en orättvis bild av mig, när man ger sig in i en debatt.
Zsiga får medhåll från många av Timbros övriga medarbetare som i stället beskriver den egna verksamheten som sökande och utredande. Under senare år har det funnits stora åsiktsskillnader mellan dem som varit verksamma inom Timbrosfären. Folkomröstningen om euron är ett exempel, förhållningssättet till feminismen ett annat.

Att debattens vågor kan gå höga även inom Timbro, visade sig tydligt under 2001, när man gav ut Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Tokfeminismen. Boken utgår från biologiska resonemang för att kritisera dagens feminister, vilket väckte starka känslor bland några av medarbetarna.
För att väga upp den interna kritiken gav man två år senare ut boken Frihet och feminism av Carolin Dahlman och Johanna Möllerström. Även den blev hårt kritiserad för att bygga på ovetenskapliga antaganden och dåligt understödda teser. Johan Norberg tycker att det fanns skäl att invända mot båda dessa böcker:
– Kurtén-Lindbergs bok om feminismen var dålig. Det var en sluggerbok. Och skriften om liberal feminism var också en sluggerbok, fast från andra hållet. Jag tycker att det är en oerhört intressant debatt, men så fenomenalt känslig att många med akademisk insikt inte vill ta tag i frågan. Så i stället hamnar den hos skribenter som kanske inte alltid utgår från etablerade akademiska premisser, vilket inte alltid gör att debatten förs framåt.

Den kritik som han levererar mot böckerna om feminism visar att Timbro har misslyckats med att bibringa en fördjupad analys av vissa aktuella frågor vilket vittnar om svårigheter att etablera kontakter med ämnesspecialister. Internt rekryterade skribenter har i alltför hög grad fått sätta sin prägel på utgivningen.
För många framstår förhoppningen att kunna erbjuda en bred plattform åt dem som vill nå ut med opinionsbildande material som förordar ett marknadsliberalt och öppet samhälle, som paradoxal. Hur kan man förorda bredd och öppenhet i åsiktsbildningen när man samtidigt låser verksamheten till att ställa sig i grunden positiv till nutidens kapitalistiska samhälle? Och finns det då några åsikter som Timbro reserverar sig mot? Vilka skribenter skulle inte tillåtas skriva?

Johan Norberg tror att Timbro har skaffat sig en tydlig liberal profil och att det därför är enkelt att se vilka som inte hör hemma i tankesmedjan:
– Att hålla rent högerut, det problemet har egentligen varit väldigt litet. Vi har i dag en borgerlighet som är närmast aggressiv mot diktaturer i världen och i den liberala, svenska idédebatten finns det även ett starkt motstånd mot Guantánamo. Däremot tycker jag att det finns en sådan märklig bagatellisering av diktaturer inom den svenska vänstern. Ta Hugo Chávez, till exempel. Om han hade varit en USA-allierad hade alla kultursidor hängt ut honom.

Timbro liksom Arena önskar givetvis uppfattas som självständiga aktörer och kan säkert i vissa sammanhang också agera självständigt. Men de har ett ursprungligt uppdrag från stiftarna inom det svenska näringslivet respektive fackföreningsrörelsen att driva vissa frågor framför andra. Båda tankesmedjorna styrs av intressen som föredrar att lägga ut den politiska verksamheten på konsultnivå framför att föra sin egen talan.

Johan Lundberg och Joakim Nilsson
Research: Lisa Irenius