Så kan Sverige rädda matförsörjningen

Europas kornbod är under attack. Kort efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina började plundringen av det ukrainska lantbruket. Ryska soldater stal systematiskt spannmål, traktorer och skördetröskor. Det senaste året har attackerna intensifierats. Åkrar sätts i brand. Djurstallar på gårdar förstörs. Hamnarna vid Svarta havet, som används för utskeppning av spannmål, angrips alltmer intensivt. Målet med de ryska attackerna? Att försvaga det ukrainska lantbruket, som tack vare den bördiga svarta jorden har gjort landet till en av de viktigaste exportörerna av livsmedel i världen. Det långsiktiga målet är att öka det ryska herraväldet över maten, och alla som behöver den.

När Vladimir Putin tillträdde som president år 2000 var landets jordbruk kört i botten. Sedan dess har Ryssland medvetet byggt upp spannmålsexporten, berättar Patrik Myrelid. Han är strategichef på Lantmännen, en av de största aktörerna på spannmåls- och livsmedelsmarknaden i norra Europa.

År 2017 blev Ryssland världens största exportör av vete, efter att ha gått om USA.

– I dag är Ryssland verkligen en faktor på världsmarknaden, säger Myrelid – som ser att landets ställning kan stärkas än mer.

– Av världens handlade vete går omkring en tredjedel genom Svarta havet. Så den som dominerar Svarta havet kontrollerar en stor del av världsmarknaden. Det här är en bevekelsegrund för Ryssland att komma över hamnar i Ukraina.

Med Rysslands ställning som storexportör av livsmedel och mineralgödsel, som behövs för att hålla uppe nivån på skördarna, följer makt. Man biter inte den hand som föder en. Och det beroendet vet Vladimir Putin att utnyttja.

Den historiska erfarenheten är att brist på mat leder till social oro, som i sin tur kan leda till uppror. Den tändande gnistan för såväl franska revolutionen som den arabiska våren var höga brödpriser. Så det är knappast en tillfällighet att många av de länder som inte har infört sanktioner mot Ryssland är sådana som har svårt att föda sin befolkning utan mat eller gödning från Ryssland eller Belarus. Turkiet, som länge blockerade ett svenskt Natomedlemskap, är en av de största köparna av ryskt vete. Brasilien måste ha rysk mineralgödsel för att hålla i gång sitt eget jordbruk. Många länder i Mellanöstern och Nordafrika är beroende av rysk spannmål. Även Kina köper stora kvantiteter spannmål, soja och majs från Ryssland.

Livsmedel används alltså som brickor i stormaktspolitiken – precis som energi och sällsynta jordartsmetaller. Patrik Myrelid, strategichefen på Lantmännen, är orolig för att vi inte har insett allvaret i situationen.

– EU har infört tullar mot rysk gödsel och klimattullar, som också påverkar gödsel. Det här gör läget svårt för växtodlare i Sverige, som pressas av ett lågt världsmarknadspris på spannmål och ett högt pris på gödsel. I Ryssland är det tvärtom. Där har man jättebillig gödsel. På det här sättet straffar EU europeiska bönder och unionen som helhet, genom att vi blir mindre konkurrenskraftiga på försörjningssidan.

För att upprätthålla tillräckliga skördenivåer i framtiden är också mineralgödsel, särskilt kvävegödsel, helt livsnödvändig.

– Europa har ett dubbelt dilemma med mineralgödseln. Dels har 30 procent av importen av mineralgödsel till nyligen kommit från Ryssland, dels är en stor del av den naturgas som används av den europeiska gödselindustrin importerad, till nyligen från bland annat Ryssland. För Sverige är utmaningen än större då vi som enda land, tillsammans med Danmark, inte har någon tillverkning av mineralgödsel. Danmark har däremot gödsel från 30 miljoner grisar, tio gånger så många som vi har i Sverige, säger Myrelid.

Från beredskapssynpunkt är Sveriges importberoende ett potentiellt problem. Efter Luxemburg har vi den svagaste handelsbalansen av livsmedel i unionen. Ett mått som annars ofta används i sammanhanget är självförsörjningsgraden. Den ligger på omkring 50 procent. Enligt beräkningarna är vi i Sverige helt självförsörjande enbart när det gäller spannmål, morötter och socker. Däremot är vi i hög grad beroende av importerad frukt, grönsaker, ost och kött. Men alla beräkningar är svåra. Utan drivmedel är självförsörjningsgraden noll, eftersom lantbrukets traktorer behöver diesel. Stora lantbruk är sårbara för störningar i fodertransporter eller långa strömavbrott. Många gårdar är beroende av utländsk arbetskraft. Att vi bara har ett sockerbruk kvar – Örtofta i Skåne – innebär att hela sockerproduktionen snabbt kan gå till noll.

Samtidigt är inte Sverige en isolerad ö, vilket vi såg efter en explosion på sockerbruket i Örtofta 2023. Då stängde produktionen, sockerbetorna fraktades till ett bruk i Danmark och sockret kom tillbaka över Öresundsbron.

Det skulle även gå att bättre ta till vara det vi har nära. Vi har ett landskap som är perfekt för att hålla mjölkkor, vilket möjliggör ökad ostproduktion. Alla resurser som krävs för att öka lammproduktionen finns i landet – som betesmarker, gamla ladugårdar och åkrar som kan ge vinterfoder. Det som håller den svenska försörjningsgraden av lamm på under 20 procent är inte att förutsättningarna saknas, utan dålig betalningsvilja i butik.

En lärdom från det krigshärjade Ukraina är att det i en krissituation inte nödvändigtvis är tillgången på mat som är det största problemet för människor, utan prisökningar. Det får i sin tur många att, om de kan, odla själva. En studie av den ukrainska forskaren Natalia Mamonova visar att de mindre jordbruken har varit mer motståndskraftiga än de stora.

Allt detta talar för att vi i ett läge där utrikeshandeln begränsas på längre sikt skulle kunna öka den svenska livsmedelsproduktionen – om vi får tag på insatsvaror som utsäde, reservdelar, bränsle och gödning.

På kort eller medellång sikt kan vi dock inte räkna med en ökning av den inhemska produktionen. Det är långa ledtider i lantbruket. Det som ska skördas i höst ligger redan i marken. Kalven som föds i vår lär slaktas först om två år. Det här innebär att ett land som vill vara säkert på att klara allvarliga störningar i utrikeshandeln behöver ha en plan för hur människor ska få mat fram till nästa skörd. Redan 2015 beslutade också regeringen att återuppta planeringen av totalförsvaret, vilket livsmedelsberedskapen är en bärande del av. Att minska sårbarheten i livsmedelsförsörjningen har även aktualiserats av covid-19-pandemin och klimatförändringar. Tre år med svaga skördar på åtta år kan tyda på att vi har fått svårare odlingsförutsättningar.

Tidigt i processen identifierades att det första steget för att stärka livsmedelsberedskapen är att bygga upp beredskapslager av brödsäd och insatsvaror. Genomförandet har dock dröjt. Riksrevisionen har i en granskning konstaterat att arbetet med totalförsvaret inte kom i gång på allvar förrän 2022. Först den 20 feb­ruari i år lade regeringen fram ett lagförslag som ska möjliggöra för staten att hålla beredskapslager i hela livsmedelskedjan. Därmed missade staten möjligheten att köpa stora kvantiteter spannmål till lågt pris efter rekordskörden 2025.

Vi är inte ensamma om att bygga lager. Norge började redan 2023 lagra spannmål, och går allt enligt plan finns snart lager som räcker till tre månaders förbrukning. Finland har tagit i ännu mer, med lager som räcker i minst nio månader.

Grundanalysen i alla tre länder är densamma: har vi brödsäd och kvarnar som kan mala säden till mjöl klarar vi oss hyfsat bra. Då kan vi tillverka en mängd olika livsmedel, som bröd, gröt och pasta. I genomförandet av strategin i Sverige uppstår dock snabbt ett problem: att det inte längre finns kvarnar i hela landet.

Det är en generell sårbarhet i livsmedelskedjan. Årtionden av centralisering och storleksrationalisering har gjort att vi bara har ett fåtal kvarnar, slakterier och mejerier kvar. Det finns bara en jästfabrik, i Rotebro norr om Stockholm, och som sagt bara ett sockerbruk.

En struktur med ett fåtal stora förädlingsanläggningar ägda av en eller ett fåtal aktörer är en sårbarhet. I USA stoppade en rysk hacker­attack under en dag år 2021 all verksamhet på alla slakterier tillhörande JBS, som är världens största köttföretag. Risken för hackerattacker finns även på gårdsnivå. Många lantbruk är i dag beroende av samma digitala plattformar, säger forskaren Per Frankelius. Han är innovationsledare på Agtech Sweden, en satsning på lantbruksteknik vid Linköpings universitet.

– Lantbruket är mycket uppkopplat mot molntjänster. Hackas en underleverantör till en plattform kan tusentals lantbruk i massor av länder slås ut. Därför måste det på gårdarna finnas rutiner och manuella system för att hantera bortfall, som att det ska gå att köra fläktar i kycklingstall utan tillgång till systemen.

Samtidigt kan vi inte stoppa utvecklingen, säger Per Frankelius.

– Jag brinner för den nya teknikens möjligheter. Men vi måste ha tänkt till i förväg om hur vi hanterar stora störningar i livsmedelssystemet.

Återvänder vi till den pågående uppbyggnaden av Sveriges livsmedelsberedskap finns det ett problem som regering och myndigheter verkar prioritera. Lantbruksnäringen närmar sig en kollaps i norra Sverige, ett område som är strategiskt viktigt för Nato.

I Norrbotten har den brukade arealen gått från 90 000 hektar år 1955 till 30 000 hektar i dag, enligt siffror som Hushållningssällskapet nyligen presenterade på lantbrukets dag i riksdagen. I hela länet finns bara 100 lantbrukare kvar.

I synnerhet är läget ansträngt kring det som ska utgöra basen i livsmedelsförsörjningen. Produktionen av brödsäd är nära noll i norra Sverige. Varför ser det ut så här? Det beror på vem man frågar. Vissa säger att det inte odlas brödsäd eftersom klimatet är kärvt och odlingssäsongen kort, vilket gör det svårt att få fram en kvalitet som duger till mjöl.

Andra säger att avsaknaden av kvarnar för kommersiell produktion av mjöl eller gryn i de fyra länen Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland gör att det inte finns några skäl att utveckla sorter och satsa på odling av spannmål till annat än foder.

En uppenbar lösning vore för staten att upphandla eller bygga en eller flera kvarnar i norr. Problemet är att ett sådant agerande riskerar att få stor marknads­påverkan och slå undan förutsättningarna för kvarnar i södra Sverige, vilket staten vill undvika av beredskapsskäl. En utgångspunkt i arbetet med livsmedelsberedskapen är att en fungerande livsmedelskedja i fredstid är en förutsättning för en fungerande matförsörjning vid höjd beredskap.

Nyligen presenterade dock Livsmedelsverket en lösning på situationen i norr. Förslaget? Att staten ska köpa in fem flyttbara kvarnar. I rapporten noteras dock med en mening att vall – alltså gräs­odling till nötdjur i kött- eller mjölkproduktion – är den egentliga ryggraden i det norrländska jordbruket. Vallodlingen har, står det, ”potential att ligga till grund för en utökad mjölk- och köttproduktion”.

Här uppstår nästa fråga. Om det nu är goda förutsättningar för att hålla mjölk- och köttdjur i nordligaste Sverige, varför ser vi då inte en ökning? Början på svaret är storleksrationaliseringen. Dyrare maskiner, större fastigheter och hård konkurrens gör att gårdarna blir färre men större. Samtidigt är priserna på åkermark inte särskilt höga i norr jämfört med i södra Sverige.

Det borde därför finnas hyfsade förutsättningar för att upprätta en livsmedelsberedskap som bygger mer på kött och mjölk än på bröd. Historiskt har även nötdjur – vid sidan av spannmål och rotfrukter – varit en grund för livsme­delsberedskapen. Något som dock lär hindra den i norra Sverige mest rationella livsmedels­beredskapen – som baseras på mjölk och nötkött – är den ekonomiska oron kring Norrmejerier, mejerikooperativet som hämtar och köper mjölk i Norrbotten och Västerbotten. Norrmejerier har de senaste åren betalt ett lägre mjölkpris än vad Arla ger sina bönder i södra och mellersta Sverige. Mejeriet i Luleå har tvingats stänga för att spara pengar.

Visserligen har Norrmejerier redovisat ett plusresultat för 2024, men få lär våga satsa tiotals miljoner kronor på mjölkproduktion i ett område med historiskt svaga priser och ett mejeri med dålig ekonomi.

Ska vi på allvar rusta svensk livsmedelsbered­skap – så att Putin inte vinner matkriget – är det här vi måste börja, med att få lantbrukare att våga satsa – i synnerhet i de fyra nordligaste länen. I dag slår Ryssland ut ukrainska lantbruk med drönare – samtidigt som vi i Sverige försvagar vår matförsörjning av egen kraft.