Sverige utanför drogdebatten

Nästan varje år har Economist ett tema­nummer där frågan om legalisering av narkotika återkommer. Perspektiven, exemplen och argumentationen skiftar men den bärande linjen är densamma: kriget mot droger är inte över och är blodigare än någonsin.

Även Storbritanniens vice premiär­minister Nick Clegg har i ett antal uppmärksammade uttalanden ställt sig positiv till en förändring av narkotikapolitiken. Det finns ett antal parallella förändringar. Vissa länder har börjat anamma nya behandlingsmetoder för missbrukare, i andra, som Portugal och Tjeckien, har man ett nytt förhållningssätt till innehav och konsumtion av narkotika.

Ett annat perspektivskifte som ägt rum det senaste decenniet är att narkotikapolitiken inte längre enbart betraktas ur ett nationalstatsperspektiv. På samma sätt som inget land har en unilateral handelspolitik har fler länder förstått att narkotikapolitiken i ett land i högsta grad kan påverka situa­tionen i ett annat. Detta ger frågan ytterligare en dimension. Producentländerna är oftast fattigare än konsumentländerna. De länder som drabbas hårdast av narkotikan är i regel också de där den främst produceras, inte där den konsumeras. Narkotikamissbruket har i exempelvis Sverige främst diskuterats som en nationell folkhälsofråga. Men narkotikapolitiken är global och tangerar därför även säkerhetspolitik, brottsbekämpning och rättssäkerhet.

Erik Jennische beskriver i detta nummers dossier hur den narkotikapolitiska debatten i Syd- och Centralamerika utvecklats under det senaste decenniet. Ju mer uppenbart det blivit att kriget mot narkotikan är förlorat, ju fler röster har hörts om att det behövs nya sätt att bekämpa narkotikans destruktiva konsekvenser. Stegen är trevande och i flera sydamerikanska länder diskuteras lagförslag som skulle förändra bekämpningen av narkotikans skadeverkningar.

Men den politiska diskussionen om narkotikan och dess skadeverkningar är bredare än att bara beröra dess legala status. I sin artikel beskriver Pat O’Hare idén om skadereduktion. Förespråkare av skadereduktion hävdar att man istället för att nöja sig med högstämda deklarationer om att utrota narkotikan bör utforska vilka målsättningar som inom överskådlig tid faktiskt kan uppnås. Där ingår substitiutionsprogram och möjligheter för missbrukare att få rena sprutor. Motståndet mot skadereduktionspolitiken är fortfarande, inte minst i Sverige, mycket intensivt och aktivt. Sprututbytesfrågan har debatterats flitigt i flera av landets landsting. Björn Johnson redogör i sin artikel för diskussionen om de svenska substitutionsprogrammen. Programmens syfte är att ge tunga missbrukare medicinsk ersättning för de droger som driver dem till kriminalitet och allvarliga sjukdomar.

Men vilka alternativ finns det egentligen till den idag, överlag enhetliga, förbudslinjen mot narkotikaproduktion och konsumtion? Det är ett missförstånd att tro att svaret är svartvitt och binärt, antingen en ”förbudslinje” eller en ”legaliseringslinje”. Mellan totalt förbud och legalisering ryms även begreppet ”avkriminalisering”. Med avkriminalisering är det bruket eller innehavet av narkotikan som upphör att vara kriminellt. Syftet är i främsta hand att styra om polisiära resurser till bekämpning av annan brottslighet, exempelvis handel eller produktion av narkotikan. Med legalisering går man ett steg längre. Istället för att bara göra bruket icke-kriminellt inordnas även produktionen och handeln i ett rättsligt och offentligt system.

Annat än i teorin är det få som förespråkar eller arbetar för en global legaliseringslinje. Vad som anses realistiskt och relevant är istället att justera och förändra dagens sy­stem för att på ett bättre sätt minska skadeverkningarna. Där ingår det breda spektrum av skadereduktionsåtgärder som nu prövas i många länder. Det är uppenbart att den politiska diskussionen om narkotikan håller på att förändras på många håll. Sverige är än så länge ett land i utkanten av denna diskussion. Det ger oss flera skäl att vara informerade om hur utvecklingen ser ut utomlands.