Traditioner ger oss samhörighet

Tidevarv komma, tidevarv försvin­na, släkten följa släktens gång”. I psalm nr 297 finner vi traditionens innersta väsen. Härlig är jorden påminner oss om att mänskligheten utgör en lång kedja, bortom tid och rum. Kanske är det just därför den blivit en så älskad begravningspsalm – ja själv en tradition. Den fyller även december, när den tyngsta av alla traditioner står för dörren: julen.

Tradition handlar om tradering, om överlämnande och om upprepning, att ”överlämningen” sker gång på gång, från tidevarv till tidevarv. Vid ett visst datum vet vi att det är dags att tända ljus, sjunga sånger eller införskaffa hyacinter.

Tradition firas ofta med dekoration. Vi skulpterar grisar i marsipan, hänger ägg i ris, sätter påskliljor i vas och pryder trästänger med midsommarblomster. För närvarande lägger vissa också mossa i ljusstakar. Överlever vi den dödsföraktande övningen kan vi sedan smycka den barriga (eller plastiga) granen. Och så är det dags för hyacinter och marsipangrisar igen.

I en tid som ständigt uppmanar till rörelse blir traditionen en fast punkt, en plats där man för en gångs skull slipper vara framåtlutad och förändringsbenägen och där det kollektiva bejakas, rentav lovsjungs, i kör. Under marsipangrisar och midsommarstänger vilar ett stilla behov av att få vara del av något större.

Moderniteten har gjort världen utbytbar: relationer, arbete, bostad, övertygelser, ja till och med identitet. Familj, tro och hembygd, mycket av det som en gång gav människor känsla av tillhörighet, har lösts upp. Traditionen framstår som en av få sfärer där beständigheten bejakas, där det trösterika ligger i att något återkommer. Som när små barn leker tittut och tjuter av glädje varje gång den vuxne som försvunnit är tillbaka: Tittut! De flesta dagar i almanackan rusar förbi, men traditionen får vissa av dem att stanna upp, att utbrista Tittut! Den får kalendern att ta ett djupt andetag, och med den också vi. Den är en motvikt till det flyktiga, ger stadga och struktur, rytm och igenkänning.

Traditionen är en kollektiv tittutlek för alla åldrar. ”Försvinnandets estetik”, så sammanfattar den franske filosofen Paul Virilio den höga förändringstakt som präglar vår tid. Modern teknik gör världen mer abstrakt och flyktig. Vi upplever den inte längre genom långsam fysisk närvaro, utan via snabba flöden av text och bild – och förlorar djup och mening längs vägen.

Men det handlar inte bara om teknik, utan också om sinnelag. Förändring ses som ett självändamål, och framåtanda som en dygd. I en sådan tid blir traditionens återkommande ritualer något så sällsynt som en hållplats. När allt annat gungar kan vi få stanna upp och vänta på det vi känner igen: samma sånger, samma recept, samma tomtar. Världen står kvar trots allt, i alla fall några delar av den.

Traditionen fyller inte bara individens behov, utan också samhällets. När vi tänder ett ljus eller sjunger en sång gör vi det inte ensamma utan tillsammans med andra, både dem som levt före oss och dem som kommer efter. På så sätt skapas och upprätthålls den känsla av gemenskap som samhället behöver för att långsiktigt hålla ihop.

När människor deltar i en tradition, oavsett om det gäller julen, kräftskivan eller älgjakten, händer något: de går in i samma rytm. För en stund blir deras handlingar samordnade, och deras uppmärksamhet riktad åt samma håll. Det är som om de går i takt, men utan att för den skull marschera.

Att göra saker tillsammans kan stärka samhörigheten på ett sätt som ord sällan förmår. Den som någon gång tvingats klappa takten till We Will Rock You på en personalkonferens vet att det där ibland kan urarta … Men i sin frivilliga form är den gemensamma rytmen en kraft vi gärna välkomnar. Julsångerna, ljusen, längtan efter den snö som dröjer, allt det där är ytfenomen, men de bottnar i något djupare, behovet av ett större sammanhang, ibland minnet av barndomens jul och viljan att återskapa just den, eller kanske den man aldrig fick.

Traditionerna fungerar som sociala broar. De överbryggar skillnader i ålder, klass, åsikter och bakgrund. I en tid av politisk, kulturell och digital splittring leder de till en plats där man inte behöver tycka lika för att höra ihop. När vi deltar i traditionens handlingar ansluter vi oss till något större. För det behövs mer än lagar och institutioner för att hålla ihop ett samhälle.

Det där tycks numera ha gått upp även för svensk politik, där ”svenska värderingar” har blivit ett slagord. Detta värderingsnit bär ett eko av Luthers ord om tron allena som saliggörande. I förlängningen innebär det en ambition att styra människors tro och tankar.

När jag talat med människor (utanför politiken) som kommit till Sverige från andra länder har de ofta haft blicken riktad åt ett annat håll – mot traditionerna. Att ta del av firandet runt stora helger har för många varit ett sätt att komma in i och förstå åtminstone en del av detta land. Medan värderingar är abstrakta bygger traditionerna på handlingar och föremål. De skapar konkreta uttryck för den annars så undflyende svenska kulturen. Traditionerna bjuder in människor att se, smaka, höra och göra, oavsett om de hunnit anamma varje politiskt påbjuden värdering eller trossats.

Att lära känna en kultur genom dess traditioner är som att lära sig hitta i en stad genom promenader, sådana som sker på måfå, utan karta eller kompass. Den som flanerar längs traditionens ”gator”, dess sånger och dofter, kanske inte direkt ser hur allt hänger ihop, men får ändå en känsla för vad som skänker glädje och håller livsandarna uppe. Det är inte det sämsta.

Traditionen förenar inte bara människor i nuet. Den skapar också länkar mellan tider och generationer, mellan dem som har levt och dem som ännu inte är födda. Konsthistorikern Kenneth Clark har sagt att det kännetecknande för en civilisation är viljan att bygga något för dem som kommer efter, att skapa en värld där släkten följa släktens gång, insikten att vi själva utgör en kort parentes mellan det förflutna och framtiden.

Traditionen förverkligar det Clark beskriver: den fungerar som en civilisatorisk infrastruktur, ett stadigt nät som håller samman människor både i och genom tiden. Nätet spinns av människor, inte sällan genom små, flyktiga handlingar: adventssången tonar ut, julgröten äts upp, men andan består. Ibland blir spåren mer påtagliga, inte minst till jul: en krubba som packas upp och packas ned varje år, ett lussekattsrecept i svårläslig handstil, en adventsduk med ett monogram vars innebörd glömts bort.

Om traditionen handlar om våra djupaste mänskliga behov, är det inte så konstigt att den också knyter an till den grundläggande existensen – maten, förstås – men också elementen. De intar ofta en framträdande roll i de traditionella ritualernas värld. Vattnet vid dopet, jorden vid begravningen. Och så elden: vild och sprakande i vårbrasorna, eller stillsam och rogivande när adventsljusen tänds. Luften är mer diskret, men nog så närvarande. Vad är väl midsommar om inte en lång hyllning till den ljusa sommarhimlen? Eller för den mer moderne: ballongerna! De som lyfter både luft och stämning vid födelsedagskalas och skolavslutningar.

Så här långt har vi uppehållit oss vid friden och fröjden. Men traditioner har förstås en annan sida. Den existentiella tyngden, den (ibland påbjudna) gemenskapen och historiens vindlingar kan förvandla dem till rena slagfält. Få motsätter sig jul eller midsommar i sig, men hur ska de egentligen firas? Där börjar striderna.

Man kan tala om en konflikthierarki: från små frågor (kan pepparkaksformar yngre än 70 år användas?) upp till de mer storpolitiskt laddade bataljerna, där luciatåg diskuteras som om nationens själ stod på spel. Vi rör oss alltså från den lilla världens dividerande om smak och vana, upp mot den större världens frågor om identitet och ideologi.

Låt oss börja i det lilla, och dess olika skolor. De mer renläriga förordar strikt traditionsefterlevnad: Nej, det spelar ingen roll om du ogillar lutfisk, traditionens själva poäng är att äta den, oavsett vad smaklökarna säger. Sådana diskussioner lägger lätt sordin på julstämningen.

Men inte ens lutfiskfundamentalisternas krets, dit jag själv möjligen hör, kommer undan att julfirandet idag skiljer sig från julen för hundra år sedan. Jag behöver bara gå till min ärvda jullåda för att påminnas om alla avsteg. Överst ligger julgransljushållare avsedda för levande ljus, så mycket vackrare än sina elektriska efterträda­­re. Men elektroniken har segrat över estetiken. De gamla ljusen får nu tjänstgöra i änglaspelet, medan granen täcks av elljussladdar eller – hemska tanke! – lösa LED-lampor, med batteri och begränsad charm.

Elektriska ljus har förstås räddat fler liv än vi någonsin får veta, men skönheten i det förflutna är svår att återskapa med en fjärrkontroll. Levande ljus i granen hade inte bara varit vackrare, utan också påmint om hur julen en gång var: farligare, obekvämare, med stunder av skönhet lika korta som ett nedbrinnande julgransljus.

Kanske finns fortfarande någon ortodox julfirare som håller fast vid levande ljus i granen? Kanske, men knappast så många. Än färre lär avstå från elektricitet, rinnande vatten och avlopp för att uppnå känslan av en äkta traditionell jul.

En oöverträffad drift med det sluttande traditionsplan vi alla befinner oss på finns i Tage Danielssons berättelse om Karl-Bertil Jonssons julafton, traditionsenligt televisionsutsänd på julafton sedan 1970-talet. Som när fadern, Tyko Jonsson, smyckar granens topp med en julstjärna i glittrande plast för 14:50. Eller när Karl-Bertil själv, som feriearbetar på posten, slänger bräckliga julklappar på fragila avdelningens betonggolv.

Men traditioner är också det stoff som kulturkrig vävas av. Även här intar julen en särställning. Både påskägg och midsommarstänger verkar flyga under radarn, medan lucia och Kalle Anka väcker de riktigt starka känslorna om identitet och tillhörighet.

Varje år möts vi av samma högstämda proklamationer: lucia var inte svensk, saffran är inte svenskt och julgranen kommer från Tyskland. Ja, hela Sverige kommer strängt taget från någon annan plats än just Sverige.

Och bör man ens säga God jul? Vore det inte bättre att säga God helg i stället? Annars kanske någon känner sig exkluderad? Men hur är det nu med ordet helg, kanske kan det utestänga dem som motsätter sig heligheter överhuvudtaget? Kanske är det bäst att inte säga någonting alls?

Frågorna avfärdas ofta som ”symbolfrågor” och därmed oväsentliga, men det argumentet förbiser symbolens dolda lager, alla de föreställningar och värderingar som döljer sig under ytan. Att man avfärdar diskussionen som kulturkrig betyder bevisligen inte att de försvinner. Människan är som Ernst Cassirer sade ett symboliskt djur. Hon tolkar världen genom de symboler hon skapar, och när symbolerna ifrågasätts kan hon känna att den egna kulturen hotas. Jämfört med socialförsäkringssystem och sjöfartsstöd må symbolerna framstå som lättviktiga, men för symboliska djur väger de likväl tungt.

Utan att hemfalla åt absolut relativism kan man samtidigt konstatera att det ligger i traditionens natur att vara både konservativ och nyskapande. Den bygger på tradering, på överlämnande, och därmed på att det finns två parter som behöver samsas: dåtid och nutid. Samtidens variationer knackar ständigt på dörren. Pepparkakorna äts med grönmögelost. Glöggen låter sig smaksättas med hallon eller whisky. Men grundstrukturen känns igen. Vissa menar att det är just detta spel mellan stabilitet och förnyelse, detta samtal mellan då och nu, som håller liv i traditionen: tryggheten i igenkänningen, tillsammans med friheten i att tillföra, eller avstå från, något eget.

Traditionen rymmer också ett annat möte, det mellan allvar och lek, ibland intill det absurdas gräns. Vi hoppar som grodor, äter sill i märkliga konstellationer, klär granen med trasiga leksaker, trasslar med ljusslingor, dricker på tok för söt glögg. Och jäktar oss sönder och samman för att hinna göra allt det där. Genom alla dessa små handlingar, smaker och dekorationer skapas så en större helhet, där vi, mer eller mindre medvetet, känner att vi hör ihop. Och i denna blandning av det heliga och det mänskliga kan vi i bästa fall finna både trygghet och frihet, och kanske, kanske, ett ögonblick av julefrid.