Jag har fått för mig att den engelske sångaren Bryan Ferry ska ha sagt: ”They dress down because they can. We dress up because we must.” Jag har dock aldrig lyckats hitta var och när han har sagt det. Så det är antagligen inte sant. Men det finns ingen anledning att ändra en bra story bara för att man kollat den. Den välklädde Ferry kom från påvra förhållanden och hans pappa skötte hästar för kolgruveindustrin. Citatet är ett uttryck för klass. I flera avseenden.
Riksdagens talman har a propos detta beslutat att våra folkvalda skall kunna uppträda i kammaren i jeans. Eller rättare sagt, den uppdaterade klädkoden i plenisalen är ”udda kavaj eller mer formell”.
Hur udda kavaj ska tolkas är i sin tur föremål för en särskild ”förklaring”. Förklaringen är inte del av riksdagens ordningsregler, utan en ”utarbetad hjälp till ledamöterna att tolka innebörden av klädkoden”. Möjligen är man orolig för att någon Sverigedemokrat annars skulle uppfatta ”udda kavaj” som en inbjudan till hyllning av bilhandlarskrået.
På fyra meningar använder talmannen ordet ”prydlig(a)” fyra gånger. Upprepning är som bekant såväl kunskapens som det allmänna hyfsets mödrar.
Kavajer, byxor och eventuell ”överdel” för kvinnor ska alla vara just prydliga. Vad riksdagsledningen önskar – men nog inte riktigt vågar säga – är att ledamöterna inte ska klä sig som universitetslärare eller yrkesfiskare.
Vad jeansen beträffar förklaras det som ett uttalat unisexplagg: ”För både kvinnor och män gäller att prydliga jeans kan bäras.” ”Kan” implicerar dock inte nödvändigtvis ”bör” och vi äger ju alla fortfarande rösträtten.
På ett viktigt område tycks klädkoden vara uppstramad. Vilket i den allmänna upphetsningen kring jeans verkar ha gått debatten förbi. En nästan fyrtioårig olycklig parlamentarisk relation till koftor kan ha gått i graven. Möjligen genom talmannens list och bristande uppmärksamhet från traditionslösa miljöpartistiska förhandlare.
För vi minns ju hösten 1988. På en våg av virusdöda sälar seglade Miljöpartiet in i riksdagen. Klädda som syokonsulenter på campingsemester.
Klädsel blev omedelbart en fråga, inte minst bland journalister (en grupp inte främst känd för sin överdrivna prydlighet). I samband med att dåvarande talman Ingemund Bengtsson hälsade de nya ledamöterna välkomna fick han frågan av Svenska Dagbladet om han nu skulle tvingas släppa på kravet på kavaj och slips. Det trodde han inte:
”Jag har under mina 37 år i riksdagen mött många nya som menat att radikalism även måste synas utanpå. Men det går snart över. Även de mest radikala blir snart grå men trägna vingårdsarbetare.”
Det framgår inte om just detta uttalade var särskilt eldfängt bland de nya gröna parlamentarikerna. Bengtsson skulle dessutom i samband med den nya riksdagen överlämna talmansklubban till sin partikamrat Thage G Peterson. Möjligen uppstod här en bräsch i muren av Kappahl-kostymer.
Birger Schlaug bestämde sig för att utmana talmännen, kavajerna, slipsarna och – får man nog ändå säga – den mer konventionella smaken. Han lyckade övertala talmanskonferensen att en ”snygg kofta” skulle vara tillåten i kammaren, om den bara hade slag. På sin blogg beskriver Birger Schlaug triumfen, men också den kofta i vilken han slipslös och med uppkavlade ärmar (!!!) går till frejdig attack mot regeringen i sin första partiledardebatt hösten 1988.
”Koftan […] är stickad av svärmor och godkändes efter det att talmännen kommit fram till att det ju faktiskt var slag på den, precis som på en kavaj. Jag hade påpekat att det möjligen kunde anses något märkligt om riksdagens högsta ledning hade synpunkter på det material som klädesplaggen var tillverkade av. Jag hade också upplyst dem om att ull var mer miljövänligt än bomull.”
Ingen omedelbar skugga över Birger Schlaugs svärmor. Men tolkningen av riksdagens nu gällande klädkod är att hennes kofta rimligen inte hade klarat en motsvarande besiktning idag.
Oaktat slag. Demokratin förblir ett givande och ett tagande.
Det påstås för övrigt att Per Albin Hansson vid ett tillfälle ska ha träffat Gustaf V iklädd just kofta. Ja, inte istället för kavaj, utan istället för väst. Då hade kungen uppmuntrande sagt: ”Ah, en sådan där har jag också. Hemma.”
