Varför blir folk fascister?

Efter andra världskriget låg Europa i spillror. Under tolv år hade det tyska folket låtit sig förföras av Adolf Hitler och dragits in i ett blodigt och hopplöst krig. Hur kunde detta ske – och hur skulle man förhindra en upprepning? En av dem som ställde sig dessa frågor var den judiska psykologen Else Frenkel-Brunswik. Hon undrade hur fascistoida tendenser uppstår och om de kan upptäckas redan i barndomen. Efter att ha flytt Europa och slagit sig ner i Berkeley, intervjuade hon hundratals barn, med fokus på intolerans och rigiditet. Hon kom också i kontakt med sociologen Theodor Adorno, en centralgestalt inom den så kallade Frankfurtskolan. Frenkel-Brunswiks studier blev grunden för boken The Authoritarian Personality (1950), skriven tillsammans med Adorno och psykologerna Daniel Levinson och Nevitt Sanford.

Boken var banbrytande och fick stort inflytande inom sociologin. Bland annat introducerade den kriterier för att mäta fascistoida tendenser hos individer, kvantifierade i den så kallade F-skalan (F för fascist). Den auktoritära personligheten kännetecknades av nio drag som ansågs bottna i barndomstrauman, däribland auktoritär aggression, konformism, cynism och en strikt sexualmoral.

Alla var dock inte imponerade. Boken kritiserades för metodologiska brister och författarnas tydliga vänstersympatier väckte skepsis. Uppföljande studier visade att även kommunister fick höga poäng på F-skalan. Psykologen Hans Eysenck menade att skalan inte mätte fascism i strikt mening, utan auktoritära tendenser i allmänhet.

Med tiden föll boken i glömska, men återupptäcktes nyligen av den unga neuroforskaren Leor Zmigrod. Hon fascinerades av Frenkel-Brunswiks psykometriska ansats, som låg nära hennes egna forskningsintressen. Zmigrod satte sig före att vetenskapligt utreda sambandet mellan psykologi och politisk dogmatism. Resultatet är den nyutgivna boken The Ideological Brain.

Zmigrod inleder med att reda ut vad ordet ideologi egentligen betyder. Enligt henne erbjuder ideo­logier ”absolutistiska beskrivningar av världen och föreskrifter om hur vi bör tänka, handla och interagera med andra”. De ”fastställer vad som är tillåtet och förbjudet”. Definitionen är snäv och placerar ideologi bortom vardaglig politik. De flesta som röstar på SD har vänner som är invandrare, och vänsterfolk handlar med ak­tier.­ Renodlade ideologer är sällsynta i dagens samhälle – åtminstone enligt bokens definition.

I Zmigrods modell kännetecknas ideologiskt tänkande främst av mental rigiditet och oförmåga att ta till sig ny information. Sådana egenskaper kan uppskattas med psykometriska tester. I ett sådant test får försökspersonen i uppgift att sortera spelkort enligt ett visst system, som plötsligt ändras. I ett annat ombeds personen hitta så många användningsområden som möjligt för en tegelsten. Låg prestation antyder kognitiv rigiditet, vilket ofta sammanfaller med en ovilja att ändra uppfattning om politik och samhällsfrågor.

Zmigrods modell är rimlig, men också behäftad med en del problem. De tester hon använder mäter inte bara kognitiv rigiditet, utan även intelligens i allmänhet. Författaren noterar också att högintelligenta personer som framstår som kognitivt rigida på tester ofta är mer öppna för nya idéer än vad resultaten antyder. I vissa studier väljer Zmigrod därför att utesluta de mest intelligenta deltagarna, eftersom dessa trasslar till hennes data och är svåra att kategorisera. Detta är knappast förvånande. Ta exempelvis Lenin, en av 1900-talets mest kända ideologer. Som ung omfamnade han Marx läror helhjärtat, men insåg snart att de var svåra att tillämpa på det eftersatta ryska imperiet. Lenin skapade därför en egen ideo­logi, som senare kom att kallas marxism-­leninism. Några år efter revolutionen uppstod en ekonomisk kris, som hotade bolsjevikernas makt. Lenin konstruerade då en Ny ekonomisk politik (NEP), som följde kapitalistiska principer. NEP gick stick i stäv med marxistiska dogmer, men den finurlige Lenin lyckades ändå förena den med statsideologin. Han var helt klart en ideolog – men en kognitivt flexibel sådan.

Inte heller lågbegåvade personer passar särskilt väl in i Zmi­grods modell. Bombastiska ledare som Trump och Putin åtnjuter ofta ett starkt stöd bland enkla människor på landsbygden. Sådana väljare är sällan engagerade i sakfrågor utan drivs snarare av en instinktiv lojalitet gentemot den ”starke ledaren”. Många av dem skulle uppvisa kognitiv rigiditet i Zmigrods tester – men går knappast att betrakta som ideologer.

En annan utmaning för den som studerar sambandet mellan ideologi och psykologi är att den politiska skalan varierar mellan olika länder. I USA och Väst­europa tenderar exempelvis socialt konservativa personer att föredra låga skatter och en begränsad stat. Men som Zmigrod påpekar är detta långt ifrån universellt. Ett tydligt exempel är dagens ryska kommunistparti, som främst lockar pensionärer som ogillar prideparader och längtar tillbaka till Sovjetunionen. Att beskriva politik som en kamp mellan rigiditet och flexibilitet är på många sätt rimligare än att tala om höger och vänster.

En stor del av The Ideological Brain ägnas åt författarens egen gärning som forskare. Med tanke på att hon knappt fyllt 30 är den tämligen imponerande. Zmigrod står bakom flera ambitiösa studier som har publicerats i ansedda tidskrifter. Men något vetenskapligt paradigmskifte är det knappast fråga om. De flesta av Zmi­grods experiment bekräftar bara saker vi redan visste. Forskare inom personlighetspsykologi har i årtion­den utforskat och klarlagt sambanden mellan olika karaktärsdrag och politiska åsikter. Denna enorma litteratur nämns dock knappt av Zmigrod.

Vad gäller författarens egna åsikter om politik så är de inte svåra att gissa. I boken uttrycker Zmigrod uppskattning för Frantz Fanon och beskriver Angela ­Davis som en ”gigant” i kampen för mänskliga rättigheter. Hon hyser stark motvilja mot brexit och beskriver sig stolt som en ”världsmedborgare”, utan nationella lojaliteter. Hon är, kort sagt, en ganska typisk vänsterliberal akademiker. Zmigrod vägrar dock att betrakta sig själv som något slags ideolog, kanske för att alla i hennes omgivning delar samma världsbild. ”En ideologi om frihet är en självmotsägelse”, förklarar hon, och placerar därmed sig själv utanför det ideologiska slagfältet. Alla andra har en ideologi – utom Leor Zmigrod och hennes vänner.

I denna bemärkelse har Zmi­grod en del gemensamt med författarna bakom The Authoritarian Personality. Bokens huvudförfattare, Adorno, tillhörde en rörelse som ville förena marxism med freudiansk psykoanalys. I mångas ögon framstod Adorno som en ideologisk excentriker – men själv ansåg han motsatsen. Enligt den ”kritiska teori” som Adorno företrädde så är ideologi blott en form av falskt medvetande, som pådyvlats massorna ovanifrån. Bara en intellektuell marxist som Adorno själv kunde se världen som den verkligen var.

Att använda kognitiva modeller för att avgöra politiska frågor är förstås lockande för intellektuellt begåvade personer som Zmigrod. Om kognitivt flexibla människor alltid har rätt så blir debatter överflödiga, och politik handlar mest om att tala de rigida massorna till rätta. Men verkligheten är sällan så enkel.

”Vissa idéer är så absurda att bara en intellektuell kan tro på dem”, konstaterade George ­Orwell träffande. Kognitivt flexibla människor kan vara till stor nytta, men är också benägna att ställa till med elände. För att fungera måste ett samhälle hitta en rimlig balans mellan tradition och förändring, och ta hänsyn till alla medborgares preferenser och behov. Kognitivt flexibla människor kan inte alltid få som de vill bara för att de är duktiga på att sortera kort eller hitta på saker att göra med en tegel­sten.