Varför älskar alla svenskar flaggan?

Är alla svenskar ultranationalister?!” Frågan ställdes av ett par franska turister på Sverigebesök. ”En utomordentlig feltolkning”, genmälde den svenska värden. Sverige är, enligt självbild huggen i granit, världens minst nationalistiska land. ”Vi bryr oss ju knappt om vår nationaldag!” Vad i all sin dar hade föranlett denna villfarelse? Det som väckt den franska undran var en bilfärd genom helt ordinära villaområden, ordinära med svenska mått mätt i alla fall. På var och varannan tomt flammade svenska flaggan Hugo Alfvénskt stolt mot mer eller mindre dunkla sommarskyar, samt en fond av ölandstok och studsmattor.

I Frankrike är flaggan inget standardinslag i trädgården. Däremot vimlar det av den i olika officiella sammanhang, som ständig bakgrund till president och regering, ibland även uthängd genom franska fönster. Men var den än uppträder är den ingen dekoration i största allmänhet, utan en stolt symbol för republikens principer: frihet, jämlikhet och broderskap. Den svenska flaggan som symbol för monarkins principer, så som konungar, fältslag och kristna kors, är dock bortrationaliserad. Och det finns i stort sett bara två sammanhang där den väcker starka känslor: på läktaren vid större idrotts­evenemang (där verkar Sverige vara precis som alla andra), eller i just trädgården, mot solblå himmel vid en röd stuga.

Samtidigt har flaggan under senare år kommit att inta en alltmer framträdande plats även i det offentliga Sverige. Ett av de mer anslående exemplen är Magdalena Anderssons hemställan om att den ska vaja på varje svenskt torg. Förslaget har inte väckt några starkare motreaktioner. Men heller inga starkare förreaktioner.

Anderssons resonemang är dock talande för svensk politiks ökade intresse för övertydliga nationella symboler. Kanske var det pandemin som fick dem att verkligen börja tro på flaggan som en väg till nationell sammanhållning? För inte så länge sedan sågs det som osund nationalism att vifta med svenska flaggan. Det var då det. Numera sitter det solgula korset på var och varannan folkvalds kavajslag, och verkar självskrivet vid rege­ringens pressträffar.

Ändå är det med svenska flaggan som med den svenska nationalismen: den är så till den grad integrerad i det dagliga livet att en svensk inte uppfattar den nationalistiska komponent som en utländsk gäst ser, en nationalism så välintegrerad att den varken behöver politiska flaggor, nationaldagar eller ens svenska flaggans dag, som stöttepelare. Istäl­let kan den vila tryggt i svensk förvissning om att Sverige eventuellt är världens bästa land, och i alla händelser världens normaltillstånd. Och flaggan blir en dekorativ prydnad för trädgårdar, jordgubbs­tårtor och julgranar – ett färgglatt bidrag till allmän hemtrevnad. Den svenska flaggan är, liksom den svenska formen av nationalism, en privatsak.

Det finns dock ett privat område där flaggan (ännu) inte verkar ha trängt in, och det är i svenskarnas hud. Sverige lär vara ett av världens mest tatuerade länder, detta sagt med förbehåll för att såväl internationell som nationell tatueringsstatistik brister. Jag får därför hänvisa till egen beprövad erfarenhet. Trots åratal av idogt iakttagande på badstränder och livsmedelsaffärer har jag ännu inte sett några inristningar av svenska flaggan i svenskarna. Och söker man efter flaggtatueringar på internet får man träffar som ”Butterick’s” och ”tillfällig”. Svenska flaggan som tatuering verkar bokstavligt talat vara ett skämt, dessutom ett som kan tvättas bort. Möjligen ristar den som vill bekänna sin principiella kärlek till fosterlandet istäl­let in vikingar eller Oden? Att tatuera in vårt hemlands flagga skulle ha samma laddning som att tatuera in en faluröd stuga – hur mycket man än tycker om den, kanske något avigt som tatuering?

Kanske är flaggan så till den grad integrerad i svensk vardag (inklusive dess kalas) att vi slutat tänka på den som en nationell symbol? Det passar i alla händelser ett land vars nationella stolthet inte är knuten till officiella symboler utan till ­ködiscip­lin, pappaledighet och ABBA.

Vår flagga kan – likt den svenska nationalismen – därmed betraktas som avnationalismifierad. Därmed kan den obekymrat hissas i varje trädgård, lika svensk eller osvensk som en syrenhäck eller en garageport som behöver oljas. Har ni franska gäster så kan ni hälsa dem det.