Antisemitisk gambit

I mars 1941 kunde man i en tyskspråkig tidning i det naziockuperade Frankrike läsa om ”nederlaget för den anglo-judiska idén om försvar mot den germano-europeiska idén om aggressiv kamp”. Det låter onekligen som tidstypisk nazistisk propaganda. Men det handlade inte om den breda episka rasistiska kulturkampen. Utan om något betydligt mer specifikt. Artikelns tema var ”judiskt schacks” underlägsenhet och ”ariskt schacks” överlägsenhet.

Författaren var inte vem som helst. Alexandr Alechin var född i Ryssland och hade sett sin förmögna och inflytelserika familjs tillvaro krossas av revolutionen. Han levde i Frankrike och var vid invasionen 1940 officer i den franska armén. Han skulle dö i vanära i Portugal 1946, med ryktet om att själv ha varit nazisympatisör.

Men Alechin var framförallt regerande världsmästare i schack. Han hade vunnit titeln 1927 mot kubanen José Raul Capablanca, förlorat den 1935 mot holländaren Max Euwe och som den förste i världshistorien återtagit titeln två år senare.

I en serie artiklar – först publicerade i den nazistiska ockupationstidningen Pariser Zeitung – beskriver Alechin skillnaden mellan offensivt ”ariskt” schack och defensivt ”judiskt” schack. Naken antisemitism kombineras med förment teoretisk analys. Nazismens kvasivetenskapliga rasism projicerad på ett brädspel.

Å ena sidan: ”Kan vi hoppas att med Laskers död, den andra och förhoppningsvis siste judiske världsmästaren i schack, så kommer ariskt schack – så länge missriktat av judiskt defensivt tän­kande – ta ledningen?”

Å andra sidan: ”1. Hans (Aron Nimzowitschs) idé om ’manövrering’ är inget annat än en variant av det gamla Steinitz-Lasker-temat att vänta tills motståndaren gör ett misstag. 2. Idén om överbeskyddande (det för tidiga försvaret av förmodat svaga positioner) är återigen en tydligt judisk idé som strider mot begreppet strid.”

Judiskt schack var defensivt och fokuserat på försvar och opportunism. Framgång berodde på motståndarens misstag. Det är den antisemitiska tropen om juden som passiv och beräknande kontrasterad mot den aktive modige och skapande ariern.”Judiska” öppningar – som Caro-Kann, Nimzoindiskt etc – avspeglade ”intellek­tuell feghet och materialism”. Judar som Aron Nimzowitsch, Akiba Rubinstein, Richard Réti och Emanuel Lasker (den främste representanten för en ”era av dekadens” 1900–1921) lyftes fram som varnande exempel. ”Arier” – som Philidor, La Bourdonnais, Anderssen, Morphy, Tchigorin, Pillsbury, Marshall, Capablanca, Bogoljubow, Euwe, Eliskases, Keres – spelade offensiva öppningar som Kungsgambit och Skotskt.

Det ska sägas att frågan om Alechin verkligen skrev artiklarna har varit föremål för debatt. Efter kriget förnekade han det själv och det finns teorier som sträcker sig från att hans författarskap var ett rent falsarium, till att han blev tvingad.

Den tyske historikern Christian Rohrer konstaterar dock i en akademisk genomgång från 2020 (utgiven vid universitetet i Stuttgart) att Alechin skröt om sitt författarskap i två intervjuer i spanska tidningar under 1941 och att han även uttalat sig antisemitiskt i andra sammanhang. När Alechins fru dog 1956 ska hans manu­skript ha återfunnits bland hennes efterlämnade tillhörigheter.

Rohrer visar också att Alechin utvecklade en relation med den ökände nazisten Hans Frank – ståthållare i det ockuperade Polen (Generalguvernementet) – och var till och med avlönad av den tyska Myndigheten för Östarbete. Frank var en stor schackentusiast och del av den nazistiska regimens försök att inkorporera spelet i den nazistiska ideologin om folk och folk­gemenskap. Genom att knyta världsmästaren (och ryssen) Alechin till sig byggde Frank prestige i den nazityska schackvärlden, samtidigt som det väckte misstankar hos och gav ett vapen till hans fiender inom regimen.

När schackets organisationer i Tyskland nazifierades försökte man utradera det faktum att tyska judar spelat en helt avgörande roll för utvecklingen av spelet i Tyskland. Alechins strålglans och försöket att blanda den nazistiska föreställningen om ”den judiska rasen” med en tolkning av schackspelets teori och kultur var högst användbar.

Historien visar att han också gjorde sig själv användbar.