Bilden av en epok

År 1977 kom nyheten om att den kinesiska politikern Deng Xiaoping – som hade trakasserats under kulturrevolutionen och varit i konflikt med de så kallade ”fyras gäng” – nu återupprättades. Ströyer tecknade en kines som ropade: ”Länge leve Teng, den förrädaren! Hurra! Buuh! Hurra!” (”Teng” var dåtidens transkribering.)

Några år tidigare, 1973, gjorde Ströyer en teckning av en man som flyger på en kanonkula. Nedanför honom står en man och en kvinna. Kvinnan säger: ”Titta, där kommer Münchhausen.” Mannen svarar: ”Nej, det är Sten Andersson.” (Andersson var då Socialdemokraternas partisekreterare.)

Ströyer, som i år skulle ha fyllt 100, arbetade alltså lika mycket med ord som med bilder.

När jag senare blev anställd på Sydsvenskans ledarsida lärde jag känna en annan mästerlig satirtecknare, den sympatiske, polskfödde Janusz Majewski, mer känd som ”Mayk”. I motsats till Ströyer använde han få ord, bilderna talade för sig själva.

Ofta illustrerade Mayk dagens huvudledare. När man berättade för honom om sitt ämne brukade han se bekymrad ut och säga att det skulle bli svårt att teckna. Sedan gick han in till sitt rum och började skissa. Strax kom han tillbaka med alldeles lysande bild och frågade: fungerar detta? En medelmåttig text kunde på detta sätt få ett förhöjt värde.

Ströyer och Mayk tillhörde en generation av framstående tidningstecknare, dit man också kan räkna till exempel Ewert Karlsson (”EWK”), Staffan Lindén (med ”Staffans stollar”), Anders Andersö (”Tecknar-Anders”) och Riber Hansson.

Numera publicerar dagstidningarna sällan sådana teckningar. Det är beklagligt. Som Bo G Hall påpekat (”Teckningarna som försvann” i Axess 6/2018) utgör de svenska tidningsteckningarna ett intressant men sällan använt historiskt källmaterial, som säger mycket om en epoks mentalitet.