Dagens pjäser kräver textremsa

Min fru frågade om jag ville följa med och se Fadren på Stockholms stadsteater. Och jag sa ja, trots att jag inte kan med den djävla Strindberg, hur mycket jag än försöker. Och nog har jag försökt. Senast i somras. En person jag litar på hade pratat lyriskt om En dåres försvarstal. Jag gav upp efter trettio sidor.

Strindberg är gnällig och småskuren. När han inte tjatar om reverser och växlar och annat rafflande glider han in i ett aspigt rabblande av fågelarter och fiskeredskap, hela förbannade snickarboden ska inventeras från golv till tak, liksom för att visa att han kan. Och ta den sönderdyrkade inledningen av Röda rummet. Ett sånt olidligt, självmedvetet prålande. Han vet så innerligt väl att hans rundmålning kommer att ta skruv. Det löddrar i mungiporna på honom.

Hur som helst, jag följde med. Det hade viskats i kultur-Stockholm att det luktade kalkon lång väg. Lena Olins återkomst till teatern, i en dammig pjäs som regisserats av hennes son, och sonhust­run var scenograf och kostymör. I såna lägen kan ingenting hejda mig – jag grips av en intensiv önskan att olyckskorparna ska dras vid näbben.

Det var premiär. Alla var där, som det heter.

Och kalkon vet jag inte. Det var mest svårbegripligt. Dottern Bertha talar barnspråk och går omkring med ett gosedjur i famnen. När man minst anar det företar Lena Olin dramatiska promenader över scengolvet och stirrar stint ut mot publiken.

Under paus- och eftersnacket var alla eniga: Peter Anderssons ryttmästare stal showen. Han var den stora behållningen. För att inte säga den enda.

Jag har ingen avvikande uppfattning. Men under föreställningen försjönk jag i grubblerier om varför Peter Andersson räddade kvällen.

Det här är ju en av finesserna med teater. När något är riktigt plågsamt kan man rädda sig genom att fokusera på skruvade saker. I filmsammanhang styr regissören vart jag ska titta, men i teatersalongen bestämmer jag själv. Och gudarna ska veta att det hjälpt mig genom många outhärdliga pjäser. Jag snöar in på skådisar i småroller, följer dem spänt när de står i fonden med ett brev på en bricka. Jag värms om hjärtat när jag ser hur tappert de följer med i spelet, trots att ingen tittar på dem. Utom jag då.

Peter Andersson har en spelstil som skiljer ut honom från de andra. Under kvällen inser jag att jag känner igen den från andra profilstarka, mestadels manliga och till åren komna skådespelare; en och annan sorgligen bortgången.

En Ernst-Hugo Järegård. En Johan Rabaeus. En Örjan Ramberg.

Även när de levererar efemära repliker i stil med ”finns det något kaffe kvar” gör de det med hetta, övertygelse och magstöd. Det stänker saliv om konsonanterna. Och de är tillräckligt begåvade för att veta att de inte kan ligga uppe på högspänning hela tiden. Ibland sjunker de ner i ömklighet och ynkedom, vilket får oss att spetsa öronen ytterligare.

Jag kanske låter raljerande och nedlåtande, men ingenting vore mig mer främmande. De här skådespelarna kan skapa laddning kring en högläsning ur Statistisk årsbok, och det beror på att de lärt sig grunderna och förstått att skådespeleri till stor del handlar om något så banalt – och svårt – som hörbarhet.

Men hörbarheten kom i vanrykte och avfärdades som något mossigt och Hasse Ekman-smattrigt när Bo Widerberg stormade in i film-Sverige, plockade in amatörer och gav flummig regi i stil med ”stig ner i ditt eget vatten”.

Det blev inte bättre när Keve Hjelm var sektledare på scenskolan och predikade sin ”djup­läsning” för eleverna – plöj manuset sisådär femhundra gånger, sen kommer du på något mystiskt sätt att hitta till berättelsens ”kärna” på egen hand, utan hjälp av någon demonisk och egotrippad regissör som bara vill trampa på din spröda blomma. Keve Hjelms misstro mot regissörerna låg som en våt filt över scenskolorna långt in på nittitalet, och möjligen ligger den där än.

Under ett antal decennier har unga skådespelare mumlat och hummat, medan publiken sitter i salongen och gissar sig till vad som yttras på scenen. Mannen från Mallorca må vara ett mästerverk, men när jag såg den med textremsa blev det nästan en helt ny film.

Det kanske är ohjälpligt.

Varje ny generation skådespelare tittar på de äldre giganterna och börjar förr eller senare tycka att de låter förkonstlade, och de söker sig fram till något mer autentiskt och ”äkta”.

Medan alltmer lomhörda stötar som jag sitter i mörkret och längtar efter textremsan.