De konstlade

Inte minst nu, med tanke på den nya skattefinansieringsmodellen som ofrånkomligt minskat avståndet till politiska beslutsfattare och statsbudgeten.

Och då blir man förstås undrande över att Sveriges Television efter den kritiserade valbevakningen anlitat gestalt-terapeuter för att SVT:s journalister ska göra ett bättre jobb, avseende tv-sända debatter i stort.

Gestaltterapeuter? En spontan reaktion är att det skulle kunna förklara varför nyhetsankare och andra numera liksom försöker gestalta nyheterna. Detta genom känslosamma tonfall och inte alltför naturliga handrörelser.

Vid närmare eftertanke är det en utbredd vana att företag anlitar diverse coacher och säregna metoder som del av en inte givet genomtänkt personalpolitik.

Ändå framstår gestaltterapi som udda i sammanhanget (SVT:s nyhetsprogram) eftersom gestaltterapi alltså är ett slags behandling, en alternativ form av psykoterapi, bland annat i syfte att, slarvigt sammanfattat, utveckla människors relationer.

Om man undrar varför i all världen SVT inte istället kallar in historiker och statsvetare för att vässa medarbetarnas kunskaper är nog det beklagliga svaret att SVT är mer inne på relationer och känsloskapande, i syfte att debatter inte ska uppfattas som ”tråkiga” och ”utestängande”.

Men att tro att tittarna är ute efter underhållning och inte står ut med det som är komplicerat är självfallet att underskatta och därmed förolämpa publiken som knappast bänkar sig framför nyhets-tv för att bli utsatta för överdoser av personligt tilltal.

Sveriges Radio framstår jämförelsevis som det bättre, rentav det enda genuina public service-företaget, men trots att SR har ett ständigt övertag mot SVT när det gäller utbud anar man att gestaltterapitänket och Dr Phil-andan sprider sig också i vissa SR-korridorer, att relationerna och det omhuldade ”tilltalet” kommit alldeles för högt upp på den interna strategiagendan, också i nyhets- och samhällsprogram som P 1-morgon och Studio Ett.

Eftersom radiomedarbetare inte kan visa upp rynkad panna eller handviftningar får man ta hjälp av röst och tonfall, som då och då låter som något slags barnsköterskekarikatyrer.

Intervjuuppläggen är inte lika skolteaterfåniga som i exempelvis SVT:s Aktuellt, men den som menar att banaliseringsdjävulen bor i detaljerna kan, exempelvis, notera hur många gånger om dagen olika SR-medarbetare etiketterar kommande inslag och program som ”spännande”.

Annars är den relationsfixerade tilltalsmaffian minsann livrädd för att vara ”elitistisk” och, som det heter, skriva folk på näsan, men det går alltså paradoxalt nog för sig att i förväg deklarera vad som är spännande.

Ambitionen att vara mysrysigt spänningsskapande också i ny-hetsprogram är naturligtvis obegripligt riskabel.

Det är nämligen tillräckligt ”spännande” med den utveckling i Europa som visar att förutsättningarna för public service snabbt kan försämras.

Eftersom sådant som att blanda in alternativa terapier i professionellt arbete ofta är påhitt av undersysselsatta mellanchefer är jag övertygad om att ganska många av SR:s och SVT:s medarbetare gärna skulle ägna sig helt åt seriös journalistik och slippa äventyra sin legitimitet genom att lägga tid på konstlade känslor och falsk intimitet.