Den måste du läsa

Argumentet ”den har ju fått så bra kritik” lockar mest när man är yngre, och vill visa sig själv och omvärlden att man tillhör ett visst segment av befolkningen, eller bara att man ”hänger med”. Och man hinner gå på många smällar innan man inser att kritikerna rör sig lika mycket i flock som gasellerna på savannen, och att det vore lika blamerande för dem att lovorda något som kollegerna ringaktar som att tillstå att de inte orkade igenom Bolaños 2666.

Så hur orienterar man sig i kulturdjungeln? Själv styrs jag mest av vännernas rekommendationer. Särskilt när de är påstridiga: ”den här måste du läsa”.

Det var efter en sån uppmaning jag öppnade norska Nina Lykkes roman Vi är inte här för att ha roligt.

Titeln är missvisande. Jag kan inte minnas när jag hade så roligt senast.

Vi får möta den medelålders författaren Knut, som efter en romansuccé för tjugo år sen hamnat i en mördande utförsbacke. Hans böcker får allt sämre och – vilket är värre – alltmer förströdda recensioner. Han bor ensam och umgås mest med sin granne, som i sin tur lever för de stunder när hans älskare lämnar fru och barn och kommer förbi för ett sänghopp.

Knuts bitterhet blir inte mindre av att han har hängts ut i ett autofiktivt verk där han beskrivs som en tafsare och en flåsgubbe, till råga på allt en fet och ful och impotent sådan.

Kvinnan som skrivit boken firar triumfer med sin autofiktion, men Knut har ett helt annat minne av händelsen i hennes bok. Det var hon som gned sig mot honom den där kvällen. Men han kan sin kulturvärld och sitt medieklimat så pass väl att han inser att han är chanslös. Ingen kommer att tro honom. Samtiden har obönhörligen placerat honom i förövarfacket.

Just när det ser som mörkast ut bjuds Knut in till Lillehammers litteraturfestival – inbjudan kommer nära inpå, så han förstår att någon annan har lämnat återbud – där han ska delta i ett panelsamtal om även ”Otrohet i liv och litteratur”, tillsammans med stjärnskottet som hängde ut honom, samt exfruns nya man Terje, som också är författare.

Så Knut tar tåget till Lillehammer. I väntan på panelsamtalet glider han runt på festivalen och lyssnar på andra högbrynta debatter:

”Den kenyanske poeten översätts rad för rad av en annan kenyan som står i andra änden av scenen och Knut har ett svagt minne av att det varit en del bråk kring det här, för först hade man föreslagit en norsk-kenyan som översättare, men i och med att denne inte tillhörde samma stam som Nobelprisfavoriten uppfattades det som ännu ett utslag av kolonial arrogans, och sent omsider hade man lyckats hitta någon som kom från exakt samma stam som poeten och personen ifråga hade flugits in från USA, där han bor, följaktligen kan han inte norska och översätter därför till engelska, men en engelska med så kraftig brytning att det är svårt att förstå vad han säger.”

Eftersom jag sällan läser dagstidningar numera blev jag nyfiken på hur Nina Lykkes roman tagits emot i Sverige.

Såvitt jag kan förstå lyckas kritikerna med konststycket att vara tillräckligt välvilliga för att visa att de inte känner sig ett dugg träffade av Knuts sylvassa betraktelser av den postkoloniala pölsa som de själva ivrigt rör om i, men samtidigt är de noga med att understryka att det rör sig om en lättviktare.

Vilket det givetvis inte är.

I en av våra mest tongivande åsiktsriktare skriver den medelålders (kvinnliga) kritikern: ”Den briljerar inte med nyanser eller djupsinne men är underhållande hela vägen.”

De svenska recensionerna blir med andra ord som en oavsiktlig fortsättning på Lykkes roman. Som ni bara måste läsa.