I Nice lever hövligheten

Jag tittar upp på personen som ska stiga av bussen. En man i min ålder, lite trött efter en lång arbetsdag. Han ropar merci, au revoir till busschauffören. Det betyder tack, hej då. Så stiger han av.

Jag nickar och återgår till att läsa en bok. Det är precis som det ska vara.

Som professor kan man få sabbatstermin för att hinna forska sammanhängande. Jag är på universitetet i Nice i ett halvår. Strängt taget har jag sällan haft det så bra i livet.

Ibland frågar folk hur det kommer sig att jag har det så fint här. Ett svar är att jag är gäst på ett laboratorium där man forskar om äldre tider, med antropologer, arkeologer, osteologer, filologer, historiker och andra som ägnar sig åt stenverktyg, litteratur, eld, myter, förkolnade växter, religion, bevattning, samhällsformer, landskap, mineral, skelett av djur och människor … En våning upp från mitt kontor finns ett kranium från ett vårtsvin.

Jag trodde aldrig att jag skulle få arbeta på ett ställe med vårtsvinskranium.

Några av oss forskar om det antika Grekland. Av mina närmaste kolleger är den ene professor här i Nice och specialist på grekisk zoologi, och den andra är professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och expert på antik medicin, men här på sabbatsår. Vi har oändliga samtal, arbetar mycket och skrattar ännu mer.

Varje kväll riktar jag en tacksamhetens tanke till den och dem som gör det möjligt för mig att ha det så här. Ett skäl till att jag har det så bra är att det intellektuella och sociala livet är en ynnest.

Men det finns ju ofta flera svar.

En farmor eller mormor ler vänligt och ska stiga av. Hon säger till sitt barnbarn att tacka busschauffören. Det lilla barnet ropar merci, au revoir med sin lilla röst. Jag är säker på att han inte hör det. Men det gör inget. Det är som det ska vara.

Ibland frågar man alltså varför jag trivs så bra. Handlar det om klimatet och staden? Ja, det också. Den oljiga, lite bittra och ljuvliga doften av pinje och cypress på morgnarna är berusande. Och blommor i december. Ibland går jag ned till havet efter lunch och simmar en timme, och så tittar jag på klipporna, vågorna och solen. Jag har skaffat en långärmad tröja i lycra mot brännmaneterna. De första veckorna hade jag fläckar på bröstet, ryggen och axlarna efter möten med de där små djuren. Ibland tar jag med mig mask och snorkel och dyker vid klipporna öster om hamnen. Då ser jag skriftabborrar, tror jag. Fascinerande djur. Aristoteles skrev om dem, och han visste på något sätt att de är hermafroditer.

Jag läser Aristoteles, och så går jag genom gamla stan och dess trånga gränder, vackra hus, ned till havet. Så det är väl ett svar. Cypresser, hav, en ståtlig stad, och sådana fiskar som Aristoteles intresserade sig för. Man kan inte begära så mycket mer.

En trulig tonåring i sådana där pyjamasbyxor med streck på ska gå av bussen. Han hojtar merci, au revoir till föraren. Tonåringen ser ut så där som tonåringar ibland kan göra: trött, konstitutionellt missnöjd, dålig hållning, säkert beroende av kinesiska och amerikanska applikationer, lätt asocial. Jag nickar gillande mot honom. Det kommer att gå bra för den tonåringen också. Han har just deltagit i en grundläggande social institution.

Jag frågar en kollega om avskedsfrasen till chauffören. Hon skrattar och säger att visst är det trevligt. Det är ju inte något man gör på så många andra ställen.

Det är inte bara trevligt, säger jag. Det bygger civilisationen, varje dag. Det är ett sätt att visa att man inte betraktar bussföraren som en teknisk funktion. Man tackar inte sin diskmaskin, cykel eller telefon. Människan som kör bussen är där­emot en person som gör något för en.

Så det är ett svar på frågan om varför jag har det så bra. Hövligheten och omtanken som ligger i att se en annan människa i ögonen och säga tack gör livet lättare och vackrare.

Jag har i Stockholm sett busschaufförer som kör med lurar i öronen. Det verkar underligt och trafikfarligt. Men jag lovar mig själv att när jag kommer hem ska jag varje gång tacka också dem.