Jag är inte intresserad av att ”skapa debatt”

Och jag förstår dem. De kan ju inte låtsas ovetande om att jag under flera veckor har attackerats och avhånats i repliker, notiser och sociala medier. Då verkar de lite bakom. Men de kan inte heller krysta fram några sympatier för åsikterna i min artikel, för då finns risken att jag börjar betrakta dem som meningsfränder eller meningssystrar, och det kan leda till pinsamheter. Mina bekanta brukar lösa dilemmat genom att hjälpsamt säga: – Ja, men det är ju bra att du skapar debatt i alla fall. Vilket ungefär betyder: ”även om dina åsikter är idiotiska kan det i bästa fall locka fram andra debattörer som har något viktigt att säga”. Jag har tänkt en hel del på det där ordet på sistone. ”Debatt” alltså. Ordboken definierar det på följande sätt: ”överläggning, ordnat meningsutbyte”. Och att ”debattera” beskrivs som att ”överlägga, diskutera, tala för och emot”. Jag har insett något synnerligen pinsamt. Jag kan berätta det för er, om ni lovar att inte föra det vidare. Och det är att jag inte är ett dugg intresserad av att ”skapa debatt”. det låter förfärligt. Som om jag blivit något slags diktaturvurmare. Men jag ska försöka förklara hur jag menar. När jag skriver en ”debattartikel” är det resultatet av något som jag har funderat på länge, saker som jag retat mig på och grubblat över, och jag vill att så många som möjligt ska inse det förnuftiga i mitt resonemang. Att de ska känna igen sig och nästan till sin förvåning konstatera: herregud, jag förstår vad han pratar om, och jag tycker precis som han! Jag vill säga min grej, och sen gå därifrån. Men är jag intresserad av att höra motargumenten? Inte så det stör. och jag tror att det beror på att jag redan vet hur de kommer att se ut. En ”debatt” utförs till största delen av aktörer som tar tillfället i akt att putsa på sina så kallade varumärken, och alla har sin bestämda plats i ekosystemet. Arpin och Teodorescun har sina funktioner, likaså Greidern och Linderborgaren, och sen finns en och annan Hakelius och Helmerson som kan komma fladdrande från olika håll. De sitter i startgroparna när ”debatten” seglar upp, de hoppar in i taxin till Studio Ett och Aktuellt och kanske vet de redan vet vem de ska tussas ihop med och stå där på ömse sidor om Lotta Bouvin eller Anna Hedenmo och blänga allvarligt eller snegla roat på medan de fingrar på sitt vattenglas. De möter kanske sin meningsmotståndare redan i sminket, och då pratar de ledigt och lössläppt om vad de ska göra på semestern, om det blir Antibes i år igen och om det blir före eller efter Almedalen. Precis som gyttjebrottare eller bondkomiker vet de att de snart ska in och spela en roll, och helst göra det så väl att de blir eftertraktade även i andra sammanhang för då blir det fler fakturor att skriva och de bjuds på roliga och/eller högbrynta fester. men jag kan inte påminna mig om när jag senast ändrade en åsikt till följd av en ”debatt”, eller märkt att någon annan har gjort det. Det som vi kallar debatter är lika strängt koreograferade som japanska no-spel, och där vi får våra favoriter, och ibland står deras åsikter i samklang med våra egna och ibland inte. Vi följer ”debatterna” för att se vem som ”vinner”. Vem som får in de saftigaste snytingarna på sin motståndare. Vem som utnyttjar styrkan i motståndarens ilskna tjurrusningar genom att ta ett omärkligt steg åt sidan och se vederbörande dråsa in i väggen. Men åsikter ändras inte i ”debatter”, eller till en följd av dem. Det är långsamma, segdragna processer, iakttagelser som man gör genom att ge sig ut i sällskapslivet, arbetslivet eller gatulivet och se hur saker och ting fungerar, eller inte fungerar. Genom att se allt fler människor sitta på filtar utanför Ica och tigga pengar, samtidigt som snön som föll under veckan inte hunnit skottas undan och folk rör sig med rädda små steg nerför isiga trappor eller undviker dem helt och hållet. Eller genom att höra den socialistiske bokförläggaren på fest lägga ut texten om girighet och profithunger och ”vinster i välfärden”, och sen ta del av hans förtjusta Facebookuppdateringar om hur bra det går för hans bokförlag, hur alla kurvor pekar uppåt och hur han uppmanar alla vänner att komma och fynda på hans bokloppis strax före jul. Man noterar diskrepanser, absurditeter och motsägelser runt omkring sig, prövar olika samband och formulerar dem så slagkraftigt man kan. Och anvisas därefter en plats i ekosystemet, vare sig man vill eller inte. Man har ”skapat debatt”.