Jag vill inte se Istanbul

Jag vill inte se Istanbul. Jag vill inte se ett ruttnande land som för säkerhets skull, som om det inte riktigt märkt att det redan har dött, passar på att ta strypgrepp på sig självt nere i graven.

Min turkiskättade frisör berättar att han alltid drömt om att bege sig till Holland. Men nu? ”Jag skäms så fruktansvärt. Erdo˘gan gör oss till fiender med alla. Israel, USA, och nu hela Europa. Kalla holländarna för nazister? Hota vanliga européer med att de inte går säkert på gatorna längre? Han drömmer om att återskapa det osmanska imperiet, men det är bara all dålig skit från den tiden han vill ha tillbaka, inget av det bra.”

Det är ingen vidare bra reklam för Turkiet, kan man väl säga. Inte för att man behöver prata med turkar i exil för att få bilden klar för sig, men det skadar ju inte. Och en sak slår mig med full kraft: om jag åker till Istanbul kommer jag ändå inte våga skriva om det, inte medan jag är där. Om Georgien kan jag berätta vad som helst; landet är fritt och jag riskerar inga repressalier (däremot är jag nog vid det här laget inte särskilt välkommen i Ryssland). Varför skulle jag som journalist slösa bort en resa på något jag ändå inte kan skildra på plats?

Nej, jag får svälja prispåslaget på kameran. Pengarna hamnar åtminstone i ett land jag tror på – och som har välkomnat mig med öppna armar.

När Theresa May sa att ”if you’re a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere” hade hon på sätt och vis rätt. Jag förstår vad hon menade, och jag inser att udden var riktad mot en tänkt finanselit med obegränsade resurser och vaga lojaliteter. Ändå har det där gnagt i mig. De flesta av oss som far runt rotlöst i världen är inga Warren Buffets. Vi bidrar så gott vi kan till länderna där vi verkar, och inbillar oss att utbytet faktiskt är bra för bägge parter.

På svenska Twitter ser jag ideligen folk som säger sig vara villiga att ta emot en viss asylinvandring, men absolut inga ”ekonomiska lycksökare”. Nähä. Men min frisör här är betydligt mindre arbetslös än de skaror av unga georgiska män jag ser vanka runt och prata i mobilen hela dagarna. De av våra svenska förfäder som drog till USA på 1800-talet var definitivt inget annat än just lycksökare, och det ska Nya världen vara tacksam för. Lycksökare, det ligger liksom i begreppets natur, söker lycka och välstånd. Sådant brukade den stora majoriteten av borgerligt sinnade människor hålla för gott och konstruktivt och fullständigt nödvändigt för tillväxten. (För våra yngre läsare: det var på den tiden borgarna använde ord som ”frihet” och ”företagsamhet”.)

Att vilja skapa ett bättre liv åt sig själv och sin familj är banne mig ingenting suspekt, det är samma drivkraft som gav oss idén att försöka göra upp eld. Det är vårt genetiska öde. Vi som väljer att bejaka detta fullt ut är kanske inga fullvärdiga ”medborgare” i den brittiska premiärministerns ögon, men vi tillhör åtminstone i högsta grad mänskligheten; vi agerar i bästa samklang med vår arts natur. Detsamma är jag inte säker på kan sägas om dem som tycker att alla ska stanna där de föds.

Jag köper kameran i Tbilisi. Butiksbiträdet är från Syrien. Han säger att jag har gjort ett bra val. Detsamma, svarar jag.