Nobelcenter är ett monument över arkitekternas privilegier

När Nobelstiftelsen i början av året presenterade sitt nya förslag till Nobelcenter, denna gång vid Slussen, var det slående hur lite som faktiskt har förändrats sedan det havererade projektet på Blasieholmen. Trots år av kritik och protester tycks stiftelsen ha dragit slutsatsen att det tidigare misslyckandet handlade om fel plats snarare än fel idé. Resultatet är ett nytt förslag som i grunden upprepar samma problem i ett annat sammanhang.

Valet av arkitektbyrån David Chipperfield följer ett välbekant mönster. Under lång tid har internationella namn och stjärnarkitekter fungerat som legitimitetsgaranter för projekt av detta slag. Prestigen har inte i första hand hämtats ur de konkreta förslagens faktiska kvaliteter, utan ur arkitektens personliga varumärke och globala status. Invändningar har kunnat avfärdas med hänvisning till expertis och internationellt erkännande snarare än bemötas i sak.

I detta system blir arkitekturen i praktiken underordnad arkitekten. Det räcker att rätt namn står på ritningarna för att förslaget ska betraktas som seriöst, relevant och i någon mening oantastligt. Chipperfields arkitektur passar väl in i denna logik. Den är stramt abstrakt, monumentalt återhållsam och medvetet avskalad i sitt förhållande till platsen. Nobelcentret är inte tänkt att växa fram ur sin omgivning, utan att markera självständighet i förhållande till den. Det är arkitektur som gör anspråk på överhöghet snarare än samspel.

Nobelpriset är dock inte ett privat varumärke bland andra. Det är en global symbol för mänsklig kunskap, intellektuell ansträngning och bildningens långsiktiga värde. Att då konsekvent välja en arkitektur som signalerar distans och likgiltighet inför sammanhanget är inte ett neutralt val. Det är ett aktivt ställningstagande som säger att platsen, staden och den historiska kontinuiteten är underordnade den arkitektoniska idén och den prestige som omger dess upphovsman.

För att förstå varför konflikten kring Nobelcentret blivit så ihållande måste man också förstå hur arkitekturens legitimitet har fungerat. Under lång tid har arkitekturprofessionens auktoritet vilat på stödet från byggherrar, politiker och tjänstemän inom stadsbyggnadsförvaltningarna. Politiker har, av rädsla för att anklagas för ministerstyre, dragit sig undan frågor om gestaltning och överlåtit dem till professionen och till tjänstemännen. Allmänhetens uppfattningar har betraktats som sekundära och ofta reducerats till ett kommunikationsproblem.

Konsekvensen har blivit ett långvarigt glapp mellan det som byggs och det som människor faktiskt uppskattar och efterfrågar. Under mer än ett halvsekel har detta accepterats som ett normaltillstånd. På senare tid har dock maktförhållandena börjat förskjutas. Arkitektur och stadsutveckling har blivit politiskt laddade frågor och politiker har i ökande grad börjat lyssna på opinionen. Kritiker talar om populism, andra om demokratisering. Oavsett etikett har arkitekturprofessionens tidigare självklara tolkningsföreträde försvagats.

Det är mot denna bakgrund som den tekniska utvecklingen får sin verkliga sprängkraft. Sedan debatten om Blasieholmen har den artificiella intelligensen gjort det möjligt för vem som helst att på några sekunder ta fram egna gestaltningsförslag. Dessa visioner är ofta historiserande, ibland kitschiga och stundtals direkt groteska. Det avgörande är dock inte deras kvalitet, utan vad de avslöjar. När allmänheten kan visualisera alternativ som, i all sin artificiella kitschighet, inte självklart upplevs som sämre än det prestigeomgärdade originalförslaget, har något fundamentalt förändrats.

Det som nu utmanas är inte profession, utan privilegier. En yrkeskår som länge varit van vid att dess smak inte ifrågasätts möter plötsligt motstånd. Det är ett smakmonopol som har brutits. I denna situation räcker det inte längre att hänvisa till internationella namn eller professionell auktoritet. Auktoritet måste motiveras och förtjänas.

Nobelstiftelsen tycks fortfarande tro att konflikten handlar om kommunikation. I själva verket handlar den om tolkningsföreträde. Om vem som har rätt att definiera vad som är värdigt, vackert och meningsfullt i ett av stadens mest symboliskt laddade rum. I en tid där även amatörer kan göra sina invändningar synliga har institutioner inte längre råd att luta sig mot gamla ordningar.