Krönika, Mellan raderna

Katarina Barrling

Kulturkriget 1976: ABBA mot proggen

Foto: TT

År 1976 svepte förändringens vindar över det proggiga Sverige – en ny borgerlig regering, glitter och glamour över klasskamp – samtidigt som mycket ändå förblev detsamma.

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Finns det någon bild som bättre sammanfattar 1976 än ABBA:s uruppförande av ”Dancing Queen” på Operan kvällen före kungabröllopet? Nutid och dåtid smälter samman när radhusglamourens popband sjunger för kung och fosterland. Agnetha och Anni-Frid svänger sina kjolar i 1970-tals-1700-tals-stil. Björn och Benny har rymdkavajer och hästsvans med sammetsrosett. I år är det 50 år sedan. Sverige bytte regering, gifte bort sin kung, och allt det foträta fick se sig utmanat av ett tilltagande – glitter.

ABBA var inte ute efter att demonstrera, men det var ändå vad de gjorde. Istället för plakat kom de med perfekta harmonier. Gruppen stod för allt det 1970-talet hade sagt nej till: kommersialism, yta – och kapitalism. De hyllade money, money, money, och åkte Rolls-Royce. Utan privatchaufför dock, det var ändå en kapitalism à la folkhem.

Inte konstigt att de väckte avsky. Den där kvällen på Operan hovniger de till och med för kungen. Man kan förstå att proggrörelsen stängde av den tv-apparat de väl aldrig köpt, än mindre skulle nedlåta sig att titta på.

1976 var en dragkamp. Mellan suspekt ABBA-glitter och godkänd växtfärgad smak. Mellan rojalistisk yra och avmonarkisering. Blott en ”plym” skulle återstå av monarkin efter 1974 års regeringsform. Det hade Olof Palme försäkrat. Och nog fick han en plym allt. Kungabröllopet blev den största plym som tänkas kan.

Sverige bytte regering utan att egentligen byta politik. Liksom man avskaffat kungamakten utan att riktigt bli av med den.

Sverige stannade och republikanernas förhoppningar grusades när en underskön Silvia Sommerlath skred in i både Storkyrkan och gillestugorna.

Det betyder nu inte att 1976 var någon större framgång för svensk höger (i den mån rojalism nu är höger). Visserligen fick Sverige för första gången på över 40 år en borgerlig regering. Utöver löntagarfonder och kärnkraftsmotstånd hade segraren Thorbjörn Fälldin (C) fått eldunderstöd av skattesystemet: en arg Astrid Lindgren som skällde ut marginalskatten, och en kränkt Ingmar Bergman som flytt landet efter misstänkt skattebrott.

Men något systemskifte i borgerlig riktning blev det inte, snarare en rättning i det ideologiska ledet. Ungefär som om Sverige tänkt att socialdemokratin inte skulle hamna alltför långt ut till vänster. Någon kärnkraftsavveckling blev det inte heller. Sverige bytte regering utan att egentligen byta politik. Liksom man avskaffat kungamakten utan att riktigt bli av med den.

1976 är ett år då tes och antites möts och pekar fram mot en ny tid.

Det för oss tillbaka till ABBA. Också de fångades av tidens vurm för demokrati och protest­sånger. Men istället för tovad ylleponcho bar de vita blusar med blomsterbroderier (det såg i alla fall lite utländskt ut) där de satt under stjärnorna och sjöng stämsång om Fernando. Fönat hår, läppglans och frihetskamp gick visst att förena, tänkte ABBA och backade för säkerhets skull upp med latinamerikanskt klingande flöjter. Alla lät sig inte övertygas. Det här är bara ett av många exempel på hur svårt det är att blidka vänstern, då som idag.

Dragkampen mellan gammalt och nytt märks över huvud taget i livsstilen. Medan de hälsosamma alfalfafröna grodde i köket kunde Sverige äta chips i manchestersoffan mot en fond av furupanel och sammetsaffischer med cerise solnedgångar.

Barnprogrammen fortsatte undervisa om klasskampens villkor, men den poetiske Staffan Westerberg fick konkurrens av – Kapten Zoom. Även han varnade för kapitalets makt, men i gräll importerad Stålmannenkostym istället för hem­stickade koftor. Dessutom svingade sig Trazan Apansson – julens konung in på lian med filmtajm, i skarp kontrast till de socialrealistiska stillbilder som tidigare utmärkt barntablåerna, om Maria, 5, i Guatemala, eller om Görans föräldrar som
skulle skiljas.

De vuxna kunde följa både Raskens vedermödor på soldattorpet och glädjas (eller förfäras) över glamouren hos Mupparna. Den kunde alltid ursäktas med att svandunet kom i parodins form.

Störst av alla var ändå – Zeb Macahan – ideologiskt svårplacerad, knappast vänster ändå, men alltid på den rätta sidan. Det var en paradox som inte var helt lätt att få ihop.

Nästan lika anmärkningsvärd som att det socialdemokratiska Sverige hade fått en borgerlig regering. 

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

Läs vidare inom Krönika