Kusinen på Kumla

Perioden från 1971 – då förslaget väcktes – till 1991 förändrade synen på företagande, marknadsekonomi och ägande i svensk samhällsdebatt. Eller – rättare sagt – hyggligt breda folkliga uppfattningar i dessa frågor bröts mot en radikaliserad socialdemokrati och fick genomslag i debatt och politik.

I sin nya bok Löntagarfonder. Så näramen ändå inte skriver moderaternas tidigare vice ordförande och partisekreterare Lars Tobisson löntagarfondernas historia. Tobisson har som pensionär framträtt som en av Sveriges mer intressanta skildrare politisk samtidshistoria. Hans memoarer och hans bok om Gösta Bohman tecknar personliga perspektiv på svensk nutidshistoria som borde nå breda läsekretsar. Nu ger han sig alltså på löntagarfonderna. Ingalunda med anspråk på objektivitet – Tobisson var en av de mest aktiva motståndarna och moderat företrädare i löntagarfondsutredningen – men med en vilja att förstå hur idén fick genomslag.

För att ha varit så framträdande i svensk samhällsdebatt under så lång tid är löntagarfondsstriden märkligt frånvarande idag. Det finns borgerliga politiker och opinionsbildare som förvisso inte är nödbedda om man vill att de ska prata om frågan tills man tappar öronen. För oss marginellt yngre – för vilka fonderna var en viktig del av en politisk formativ period – lever frågan fortfarande.

Men på den andra sidan är det märkligt tyst. Eller så är det inte så märkligt. Fonderna är ett trauma. Löntagarfonderna är lite som kusinen som sitter på Kumla. Alla vet att han finns där, men man behöver nödvändigtvis inte alltid prata om honom. Framförallt inte på jul och framförallt inte inför barnen.

Tobisson har gått igenom de memoarer som finns och konstaterar att fonderna får mycket begränsat utrymme när förespråkarna präntar ner sina hågkomster. Det är trist. Den riktigt intressanta frågan 30–40 år senare är hur det hela kunde ske. Hur kunde det gå så långt och vad fick en socialdemokratisk ledning att inte sätta ned foten? Tobisson söker svar i tidsanda och politisk radikalisering, men kanske är den centrala delen dynamiken mellan socialdemokratins fackliga och politiska del. Hur man hamnar i otakt och hur framförallt Olof Palme tas på sängen av kraften i den fackliga viljan att genomdriva fonderna.

En bok som Tobisson inte refererar är Thage G Petersons Palmebiografi från 2002. Det ska möjligen ses som ett uttryck av medkännande från Lars Tobissons sida. Olof Palme som jag minns honom är en hagiografi av en kvalitet man sällan stöter på i Västerlandet. Några centrala citat är: ”Han levde på något sätt med världens fattigdom.”; ”Olof Palmes engagemang fick ungdomen att inse politikens kraft och dess innersta väsen.”: ”Jag tror att han bad en bön för mänskligheten och framtiden.”; ”Alla delar av Sverige stod Olof Palme nära.”; ”Han kunde namnen på en mängd av Gotlands fridlysta orkidéer.”

I ett uttryck för aningslös klarsyn beskriver Peterson Palmes uppfattning i fondfrågan: ”Redan från första början insåg han att löntagarfonderna inte hörde hemma i Sverige. Ja, inte i något annat demokratiskt samhälle heller.”

Känslan av svindel blir inte svagare ju fler gånger man läser citatet.

En av den socialdemokratiska ledningens mest centralt placerade personer hävdar alltså att partiledaren gick till val på en politik som han inte ansåg höra hemma i ett demokratiskt samhälle. Han gjorde det inte en gång. Utan flera gånger. Palme skulle antagligen inte skriva under på Petersons beskrivning. Men frågan kvarstår: Hur hamnade man där man hamnade? Många centralgestalter är fortfarande i livet. De borde fatta tangentbordet och berätta.

Tobisson konstaterar att den svenska socialdemokratin försökt införa socialismen tre gånger. Första gången i orostiderna efter första världskriget, andra gången i det som efter andra världskriget utmynnade i planhushållningsmotståndet och den tredje gången på sjuttiotalet genom bland annat löntagarfonderna.

Samtliga tre gånger har man fått vika sig – åtminstone i de delar som rört det enskilda ägandet och marknadshushållningen. Realsocialismens framfart har rimligen haft en nedkylande inverkan på entusiasmen. Men så även det motstånd som kunnat mobiliseras.

Kan det ske en fjärde gång?

Samtidigt som jag ställer mig den frågan ser jag att LO bjuder in Jeremy Corbyn som dragplåster till Almedalen.