Maria Svelands skavande mage angår oss alla

Man kan ana något uppfordrande över modeflugan. Den gamla striden mellan kropp och själ blir alltmer obarmhärtig och i kampen däremellan leder kroppens epigoner. De har inte bara massmedierna och krämarna på sin sida, utan även politiken, byråkratin och – att döma av vad som brukade kallas morgonandakten – stora delar av vad som går och gäller för religiösa företrädare.

Kanske är jag överdrivet konspiratorisk, men det ter sig inte alldeles orimligt att de flåsande och svettiga kropparna i skyltfönstren är placerade där för att med överlägsna blickar jaga de själsligt lagda från gatorna.

Det är under alla omständigheter nödvändigt att väga in detta i internutredningen om eventuellt polisiärt ansvar för skottlossningen på Birger Jarlsgatan i Stockholm i början av mars. Såsom händelsen hittills beskrivits öppnade en poliskonstapel, möjligen flera, eld mot obeväpnade rånare. Att ingen rånare skadades och att tio av sexton avfyrade skott träffade just ett skyltfönster i en gymnastiklokal, och det i brösthöjd, beskrivs som en olycklig slump.

Det har förekommit en tydlig underton av att konstaplarna, vid sidan av att vara dåliga prickskyttar, måste lida av vad våra latinska vänner kallar ”machismo”. Ingen beaktar att alla tecken tyder på raka motsatsen. Vi har sannolikt att göra med ovanligt känsliga och själsligt lagda konstaplar, som i situationen såg en möjlighet att slå tillbaka mot överlägset struttande skyltfönstermotionärer.

Jag vill understryka att jag inte ställer mig bakom idén om väpnad kamp mot kroppsförgudandet, annat än i nödfall. Samtidigt vore det orätt att bortse ifrån att polisattacken kan ha ett drag av själsligt självförsvar.

I MINA ÖGON HAR DET ALLTID funnits något löjligt affekterat med hat, men i vissa fall – Hitler, Stalin, Dressmann – antar jag att det är en passande känsla. Det måste också rimligen finnas några feminister, invandrare och homosexuella som förtjänar denna starkaste form av aversion. De är, trots allt, människor liksom vi.

Med det sagt var det skakande att läsa den artikel författarinnan Maria Sveland, bitterfittans upptäckare, nyligen lät publicera i Dagens Nyheter. Uppenbarligen är vår samtid full av omotiverat hat mot just feminister, invandrare och människor av homosexuell övertygelse. Artikeln var späckad av järtecken, obehagskänslor och sluttande plan. Själv, erkände Sveland, gav hennes tankar henne ”en skavande magkänsla” och gjorde henne ”politiskt deprimerad”.

Man drar sig för att ifrågasätta sådan innerlighet, särskilt om man själv för tillfället inte tillhör någon av de utpekade grupperna. Men möjligen vågar man komma med en komplettering.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en pantomimkonstnär. Kanske har de alla drivits under jorden. De var aldrig särskilt många och det ligger i sakens natur att de inte störde någon, som inte själv valde att titta. Ändå utsattes de för bottenlöst hat. I underhållningsfilmer hörde det till vanligheterna att mimkonstnärer blev överkörda av bussar, eller på annat sätt torterade, till publikens förtjusning. De var ständigt föremål för nedsättande imitationer och kommentarer. Alltid osynliggjorda eller förlöjligade. Ingen var beredd att ge dem en röst.

Jag utmanar alla och envar att namnge en enda mimkonstnär som på minsta sätt gjorde sig förtjänt av detta hat.

Maria Svelands skavande mage angår oss alla: Först hatade de pantomimkonstnärerna, men jag protesterade inte, för jag var inte pantomimkonstnär…

I SKRIVANDE stund debatteras om Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu är antisemit, eller bara alltför öppenhjärtig.

Det är sant att Reepalus frispråkighet tycks en aning ensidig, men å andra sidan har han ännu inte skyllt det judiska folket för att ha mördat Vår frälsare, eller för att dricka nyföddas blod. Å tredje sidan är det förstås möjligt att sådana uttalanden har gjorts, men att medierna kontrolleras av den judiska lobbyn, och inte rapporterat saken i syfte att skydda sina herrar.

Däri ligger förstås Reepalus problem, om han är antisemit. Har han rätt, är den judiska konspirationen starkare än alla konkurrenter, inklusive den socialdemokratiska konspirationen. Då låter den sig inte avslöjas. Har han fel, finns ingen judisk konspiration och då låter den sig inte heller avslöjas. En tredje möjlighet är förstås att Reepalu lurats av frimurarna och att det i själva verket är deras likaledes barnätande konspiration som är ute efter honom, i lånta kippor. I så fall lär vi aldrig få veta det.

För den sanningsälskande är det en frustrerande situation. Det bästa är nog att glömma alltihop och tänka på trevlige Stefan Löfven istället, världens bussigaste partiledare.