Har vi en ny vänstervåg?

Julen 1972 undertecknade alla fem ­ledarna för riksdagspartierna uppropet ”Sverige för fred i Vietnam”. Inom kort hade 2,7 miljoner svenskar – en tredjedel av hela befolkningen – skrivit ­under.

Vietnamengagemanget var brett och motorn i den stora vänstervågen. Vänstervågen tog sig många uttryck: en journalistkår som blev alltmer propagandistisk. En borgerlighet som förlorade självkänslan. En faktisk radikalisering av politiken, som till slut skulle resultera i löntagarfonderna, som paradoxalt nog blev motorn i en svensk högervåg.

Men det var mycket som vänster­vågen inte ledde till. Mest slående var att det inte ledde till att partierna till vänster växte särskilt mycket. Och även om det i Vietnamrörelsens topp fanns hårdföra marxist-leninister, ville den stora massan av dem som upprördes över kriget inte ha revolution.

Men frågan inställer sig ändå: Står vi inför en ny vänstervåg nu, när Gaza­kriget beskrivs i termer som börjar likna Vietnamkriget?

SCB:s partisympatiundersökning som kom i början av sommaren kan tolkas så. År 2020 skulle 52 procent av de yngsta ha röstat på något av Tidöpartierna. Nu är det bara 42 procent. Flera andra opinionsundersökningar visar samma sak, särskilt i det att Social­demokraterna växer bland unga. Det är en stor förändring, men den är samtidigt inte alldeles lättolkad. Skiftningar i partisympatierna är, som vi sett, inte nödvändigtvis kärnan i en vänstervåg. Det finns helt andra tecken.

Den senaste Ungdomsbarometern, som kom i början av det här året, konstaterar att unga prioriterar sin ekonomi och traditionella könsroller, samtidigt som deras idealism minskar. Woke, skriver rapportförfattarna, har blivit ”cringe”, något som visas av att unga inte längre i samma utsträckning vill förknippas med honnörsord om feminism, normkritik eller klimat. Den typiska ungdomen idag, enligt den här undersökningen, är en konservativ individualist.

Det finns uppenbara likheter ­mellan Gazarörelsen och Vietnamrörelsen. Gazaengagemanget kommer säkert att vara formativt för en hel generation inom vänstern. Men ser vi verkligen en bredare vänstervåg?

Socialdemokraterna verkar inte tro det. Under Vietnamkriget kunde Olof Palme gå vänstervågens retorik till mötes till den grad att han spetsade till den. Dagens socialdemokrater vill blidka en helt annan väljargrupp. I den senaste SOM-undersökningen försöker Karin Zwinkels, Felix Cassel och Patrik Öhberg få en bättre bild av vad de kallar TAN-vänstern, det vill säga den del av vänstern som har en vänstersyn i ekonomiska frågor men en traditionell syn i de kulturfrågor som fångas av GAL-TAN-skalan.

Artikelförfattarna rensar bort en ansenlig del av väljarna, men bland dem som är kvar är den överlägset största enskilda politiska gruppen i ­Sverige TAN-höger, det vill säga något slags konservativ höger. Den i särklass minsta är GAL-höger, som ungefär motsvarar nuvarande Centerpartiet. Och TAN-vänstern, visar det sig, är ungefär lika stor som GAL-vänstern. Särskilt bland socialdemokratiska sympatisörer.

Det är det här som driver Socialdemokraterna att inte radikaliseras åt woke­hållet. De rör sig istället, som parti­kongressen visade för några månader sedan, vänsterut i den ekonomiska politiken, men åt TAN-hållet vad gäller brott och straff, invandring, försvar och annat av det slaget. Och Socialdemokraternas TAN-strategi verkar fungera. Enligt SCB:s partisympatiundersökning har partiet framgångsrikt börjat locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna.

Så, en Gazadriven vänstervåg, i den mån den finns, är inget Socialdemokraterna – eller för den delen Vänsterpartiet – spelar på. Snarare är en sådan ett problem att hantera. Socialdemokraterna ser vad den radikala falangen inom amerikanska Demokraterna ställt till med. Den som surfar på radikala vågor blir snart ovalbar. Och – för att komma till det som alltid är mest väsentligt i partipolitiken – nästa år är det val.

Har sittande regering någon chans?

Antagligen inte.

Det beror inte bara på de historiskt usla opinionssiffrorna. Det beror än mer på svårigheten att svara på frågan vad som ska hålla regeringskoalitionen samman.

En regeringskoalition med gott hopp om att förnya sitt mandat kan hållas samman av just den utsikten. Men för en koalition som ser ut att vara på väg att förlora regeringsmakten blir centrifugalkrafterna starka. Särskilt om det dessutom finns andra starka krafter i rörelse.

Liberalerna har bara en uppgift i det här valet: att inte ramla ur riksdagen. Regeringsmakten är sekundär till den uppgiften och partiet behöver sticka ut.

Kristdemokraterna har liknande problem. Fram och tillbaka-utspelen om Israel ska tolkas i ljuset av det.

Talade opinionsläget för att rege­ringskoalitionen blir omvald, skulle Sverige­demokraterna stå på tröskeln till Regeringskansliet. Det vore en stor sak för partiet. Men nu, när opinionsläget talar för ett regeringsskifte, är partiets naturliga prioriteringar andra. Varför inte ta en mandatperiod i opposition, bygga upp den egna styrkan, och dessutom – förhoppningsvis – bli av med Liberalerna? Det här är ett parti med tålamod och långa perspektiv. Bilda ­regering kan Sverigedemokraterna göra vid nästa tillfälle, då kanske med sikte på statsministerposten.

Så kvar finns Moderaterna, koalitionens huvudansvariga. Per Gudmundson skrev om Moderaterna i Nyhetsmaga­sinet ­Fokus nyligen. Han konstaterade dels att lojaliteten börjat svikta, som den gör i partier med dåliga opinionsresultat, dels att denna regering verkar ha drabbats av den typiska regeringssjukan. Vi känner igen det både från regeringen Bildt och Reinfeldt. Den består i övertygelsen att kritiker är okunniga och lider av bristande verklighetsförankring. Att inte se allt det som regeringen faktiskt uträttat är både oseriöst och orealistiskt.

Det kan vara sant, men å andra sidan: om bara regeringen är förmögen att korrekt bedöma vad regeringen gjort, är valet förlorat. Och det finns ett annat problem. Visst har regeringen gjort en hel del, särskilt vad gäller lag och ordning, försvar, invandring, kanske elsystem. Problemet är att det är hygienfrågor. Om staten inte kan försvara medborgarna, skydda gränserna, se till att infrastrukturen fungerar, vad är den då till för? Det finns ett slags paradox här: det är otacksamt för en regering att ägna sig åt statens allra viktigaste uppgifter, för det sätter ljuset på att staten inte klarar av sina allra viktigaste uppgifter.

Socialdemokraterna har det förstås inte heller enkelt med sina samarbetspartier. Men de regerar inte tillsammans ännu, så de kan antagligen skjuta den saken till efter valdagen.

Kan något vända situationen?

Ja. Och det är märkligt nog den grupp som är raka motsatsen till Gaza­rörelsens genompolitiserade vänstervågsaktivister.

Ofta när vi talar om val och opinion förutsätter vi att folk är politiskt intresserade. Vi frågar vad de tycker, inte om de tycker något. Men det är missvisande. Indikator opinion presenterade en rapport i början av sommaren som visade att hela 37 procent av väljarna antingen beskriver sig som inte särskilt, eller inte alls intresserade av politik. Och det är förstås dessa svenskar som är minst låsta i vad de skulle rösta på.

Av dem som är mycket intresserade av politik är det bara 15 procent som beskriver sig som varken höger eller vänster – mittenväljare som kan gå åt ettdera block. Bland de inte särskilt intresserade är det 32 procent och bland inte alls intresserade hela 51 procent.

Bara tre procent av de mycket intresserade är osäkra på vilket parti de ska rösta på. Bland inte särskilt intresserade är det 16 procent och bland inte alls intresserade 34 procent. Det är bland de svagt intresserade som regeringskoalitionen gjort de stora förlusterna. Illa, men det är också en förlust som går att övervinna. Det här är fortfarande lätt­rörliga väljare – inte personer som av stark övertygelse bytt sida och aldrig kan gå tillbaka igen.

Så medierna fylls av polariserade grupper, skrik om orörbara partier, Gaza-aktivister och journalistupprop. Vi hör nästan inget om alla dem som inte brinner av engagemang och övertygelser. Men det är de som avgör vilka som vinner – eller åtminstone vilka som förlorar – valet 2026.